2017 > 03

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget »

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget »

2017 > 03

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget »

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget »

2017 > 03

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget

Senaste inläggen

Kommentarer

Arkiv

Länkar

-