2017

Med dessa tre ord kan jag sammanfatta processen jag gick igenom för att lära mig att framgångsrikt hantera mitt sockerberoende. Det är även dessa tre som är högst påtagliga i de "Inspirationssamtal" som sedan en tid tillbaka har börjat erbjuda intresserade privatpersoner. Jag vill betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, inte heller medicinskt utbildad. Min kunskap inom området är den jag har förvärvat genom min egen erfarenhet. 

FÖRSTÅ - jag vågade inse att jag har ett beroende/missbruk. Det var smärtsamt, precis som vid alla beroenden/missbruk är förnekelsens dimma tät. Det är en sorg att inse, men också en lättnad; nu kan du göra något åt problemet.  Stora inspirations- och kunskapskällor har varit, och är "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin öppnade mina ögon på kostens inverkan på kroppen och Anna Hallénsböcker lärde mig mycket om hur jag konkret kan gå tillväga i köket. Även "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt ("kostdoktorn") har fått mig att vända upp och ner på gamla "sanningar" kring kost och hälsa. 

ACCEPTERA - som sockerberoende väljer jag att inte äta "vanligt" eller "som alla andra". Jag har accepterat att jag har ätit nog med godis, bullar och kakor i mitt liv. Kvoten är fylld; jag är färdig med det. Jag unnar mig även att avstå andra kolhydrater som pasta, ris, bröd mm. 

AGERA - Jag äter det jag mår bra av. Jag väljer att äta en fet lågkolhydratskost. Jag unnar mig att vara utan sötningsmedel. "Frukt är godis" sa man på 80-talet och så är det även för mig. Det är väl sött, men jag äter gärna bär. För mig Äter mycket kött, kyckling, goda såser, röror, kryddsmör och härliga grönsaker. Jag unnar mig denna härliga kosthållning årets alla dagar, oavsett om det är midsommar, påsk eller jul. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. Jag unnar mig en hälsosam normalvikt. 

Läs hela inlägget »

Sötningsmedel,nej tack

För 997 dagar lade jag om min kost över en natt och började äta LCHF.
I gårdagens inlägg berättade jag om att jag i samma veva bestämde mig för ett antal olika saker.

  • Jag UNNAR mig att avstå från SÖTNINGSMEDEL

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag under många,många år har ägnat mig åt strikt kalorikontroll. Främst genom att Viktväkta eller med pulverdieter, i mitt fal Nutrilett-pulver. Under dessa kaloriräkningsperioder har jag siktat på att äta så mycket som möjligt men så lågt kaloriinnehåll som möjligt. Jag konsumerade under dessa perioder en hel del lightprodukter som sockerfritt tuggummi, Läkerol och rikligt med lightläsk. Jag fortsatte att göda mitt sockermissbruk, om än på artificiell väg. Jag trodde att jag var hälsosam och "duktig". Det jag sysslade med var naturligtvis rent självbedrägeri. Jag blev inte fri från mitt sockerberoende. Inte alls. Jag kände inte heller till att min viktproblematik grundade sig i ett missbruk, det insåg jag först det år jag fyllde 40 år. 

När jag fattade mitt beslut att lämna socker och börja med LCHF natten till den 3/8-14, valde jag även att inte ersätta socker med sötningsmedel. Jag har vant mig av med den söta smaken av socker och sötningsmedel och för mig räcker det utmärkt med den naturliga sötman i exempelvis bär. Jag är inte intresserad av puddingar, lightläsk och så kallade LCHF-prokukter med sötningsmedel. Det känns bra!

"Saknar du inte den söta smaken?" Jo, ibland. Det händer att jag kan komma på mig själv att tänka att det skulle vara gott med en sur godisnapp. Jag kan nästan förnimma känslan av sockret mellan tänderna och den sötsura smaken. Då resonerar jag med mig själv. Ja, det är förvisso gott med godis. Men det är inte värt det. Min kvot av socker och sötningsmedel är fylld - för en livstid. Jag har hittat nyckeln till min egen sockernykterhet och till en stabil normalvikt. För mig är det en skatt, en gåva från livet.
Läs hela inlägget »

P Å  V Ä G  M O T  1 0 0 0  D A G A R  M E D  L C H F

När jag började äta LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig för flera olika saker. Jag tänkte här beskriva en av punkterna på min lista:

  • Jag ska enbart äta sådant som jag tycker är gott. 


Inget konstigt kanske, men som alltid finns det en historia bakom det hela. 

I många, många år trodde jag att olika typer av mirakelkurer och dieter var lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag drömde om att någon framstående forskare skulle finna den slutliga lösningen på fetma och övervikt. I årskurs sju skrev jag en uppsats om framtiden och skrev då att det skulle finnas ett piller som man kunde ta och förbli normalviktig för alltid. Några senare tanke var att jag skulle försöka komma till den framstående och kände doktorn tillika professor som hade ett stort massmedialt utrymme under 90-talet. Allt gick ut på att någon annan skulle lösa mitt problem med vikten. Det jag inte såg eller kände till då var att jag själv hade nyckeln till mitt eget välbefinnande och en stabil normalvikt. 

Min tilltro till läkarvetenskapen var stark. Min övertygelse var under många år att min och övriga världens övervikt skulle lösas på medicinsk väg. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en läkarfamilj där medicinska dilemman dagligen diskuterades. En annan teori är att det alltid är lättare att adressera ett problem till någon annan än sig själv. Jag valde att adressera "vetenskapen". 

Jag har tidigare skrivit om mina många perioder som medlem på Viktväktarna. Jag har sedan tidigt 90-tal varvat kaloriräknandet (eller points eller vad systemet för de olika tillfällerna har kallats för) med skakande av Nutrilett. Jag hade ofta en påse Nutrilett i väskan och en shaker. Alla olika viktmindkningskurer som jag har testat har givit önskat resultat; jag har rasat i vikt. Snabbt. Stabilt. Jag har räknat kalorier och varit hungrig. givit en viktminskning på omkring ett kilo i veckan. Jag har sällan haft viktminskningsplatåer utan minskat stadigt. Dock har dieterna spårat ur. Till slut blev jag för hungrig och så less på alla begränsningar. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde ett undantag. Det berömda undantaget som alltid var början till frosseri av socker i form av godis, glass och bakverk men även kolhydratrika livsmedel (bröd, pasta osv).

Jag försökte plåga mig ner i vikt. Jag upplevde Nutrilett-pulvret så äckligt att jag ofta höll för näsan när jag svalde det. Det var vidrigt. Jag blev så glad när jag hittade mjukost med en fetthalt på 4%. Det smakade salva, men det var fettsnålt, så jag åt det. I kombination med riktigt tunna knäckebrödsskivor, som smakade papp, kunde jag äta mycket men få i mig få kalorier. Det var ju min väg till den hett efterlängtade normalvikten. Trodde jag. Gång på gång, år efter år trodde jag det. Trots att jag inte lyckades hålla en stabil normalvikt var jag övertygad om att lågkalorikost och strikt kontroll var vägen. Det var det inte. Inte för mig. 

När jag började med LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig. Nu var det dags för mig att få ett sunt förhållningssätt till mat. Lära mig äta efter hunger och mättnad. Sluta räkna, mäta och bokföra kalorier och mängd. Bara äta god, fet mat och bli mätt. Det har fungerat. Jag äter enbart god mat. Jag blir mätt. Dessutom sedan ett år tillbaka stabilt normalviktig. Jag väger 33 kilo mindre än för 996 dagar sedan. Jag har ett normalt BMI. 

Imorgon, onsdag 26/4, fortsätter jag att berätta om nästa punkt på min lista. 

Läs hela inlägget »

Att fylla vattenkokaren med vatten är det första jag gör varje morgon. Under den lilla promenaden från vårt sovrum tll köket boostar jag mig med mina tre viktiga mantran:

  • Jag UNNAR mig hälsa
  • Jag UNNAR mig att AVSTÅ från det som inte är bra för mig
  • Jag UNNAR mig en hälsosam normalvikt
Morgonens första tekopp är alltid dagens bästa. När jag började äta LCHF för i augusti 2014 tog det en stund för mig att vänja mig vid det om har kommit att bli mitt livselexir; KOKOSOLJA. I varje kopp te som jag dricker har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit är kokosoljan med både smak och doft från Renée Voltaire. Det finns många olika kokosoljor på marknaden, men det viktigaste är att den är ekologisk och kallpressad (läs mer om kokosolja här). Kokosfettet i silvriga paket i butikernas kyldiskar har inte alls de gynnsamma hälsoeffekter som den ekologiska och kallpressade oljan har. 

Ofta, men inte alltid, väljer jag att först gå ut och gå på en promenad med min hund innan jag äter frukost. Just val av frukost är en fråga som många ställer. Vad finns det för alternativ till rostade smörgåsar och fruktyoghurt? Ofta är ägg och bacon det första många tänker på när det handlar om frukost och LCHF. Lyckligtvis är variationerna betydligt större än så. Om jag riktigt ska hårddra det är det till och med möjligt att äta smörgåsar och yoghurt. Det är fullt möjligt att baka ett LCHF-bröd som är gott att rosta och det är enkelt att blanda ihop en egen yoghurt med bär. Jag väljer rysk yoghurt med en fetthalt på 17 %. Inte nog med att den mättar, den är ljuvligt god med sin milda, gräddiga smak. Recepet på min jordgubbsyoghurt hittar du här

När jag började med LCHF var jag angelägen att bryta med mina gamla vanor och mönster. Jag ville inte transformera mina tidigare, mindre goda, vanor och inte bara rakt av klä dem i LCHF-kläder. 

Jag var fast besluten om att byta livsstil och var riktigt sugen på att testa på nya sätt att äta. Mozzarella Caprese (se bilden ovan) har i många år varit en av mina absoluta favoriter då det kommer till förrätter och det har kommit att bli en frukostfavorit under åren med LCHF. 

En annan frukostfavorit är en ljuv kombination av bacon, varma tomater och mozzarella (igen). 

En smidig och lättfixad frukost är ost- och skinkrullar med Bregott. Som en smörgås utan bröd, kan man säga. 

Jag är tacksam över att jag har kunnat njuta av feta mejeriprodukter under min viktminskningsfas. Vad gäller just mejeriprodukter tror jag att man behöver undersöka vad som fungerar för var och en. Vissa upplever att viktminskningen hämmas eller helt står still om de äter mejerier. En del triggas att äta sött. Jag har haft en bra viktminskningstakt på omkring ett kilo i veckan och ätit mejerier. Min bubblande smoothie är en mättande, lyxig frukost som går fint att förbereda kvällen före och förvara i kylskåpet. Fungerar även bra att ha med i en termos so ett ellanmål ute på vift. 

Ett överraskande, ja till och med provocerande, frukostval är pizza. När vi gör pizza hemma gör vi ofta två plåtar och skär pizzan i fina bitar. Gott att äta såväl varm som kall både till frukost, lunch och middag.

Fyllda pannkakor är en annan festlig frukostfavorit. Till en början kändes det riktigt konstigt att mumsa i sig pannkakor, tills jag insåg att grädde, ägg, smör ju är ett riktigt bra LCHF-val. 

Nu återstår bara för mig GOD MORGON och SMAKLIG MÅLTID!

Läs hela inlägget »

Det gick över en natt som man ofta säger. Natten till den 3 augusti 2014 utspelade sig ett skilsmässodrama i mitt inre och jag insåg då att min kvot av socker var fylld för en livstid. Jag hade under våren och sommaren 2014 mognat och vågade blicka inåt. Jag vågade se det som var så smärtsamt uppenbart. Jag var/är en missbrukare. Min drog var, och är, socker. När jag hade förstått att jag inte kan äta "som alla andra" kände jag en sorg. En barnslig ilska. Varför ska det här drabba mig? Varför kan inte jag bara äta "vanligt"? Får jag aldrig mer äta en bulle? Aldrig mer beställa en spagetti Carbonara? Och hur ska jag kunna fira jul utan saffransbröd och marsipan? Jag kände mig ledsen, trotsig och arg. Jag kände att jag den där natten föll med ryggen före ner i en djup svart brunn. Jag var rädd. Skräckslagen. Ont i magen. Vad ska jag nu ta mig till? Om sockret inte längre finns tillgängligt för mig vid trötthet, stress, ledsamhet och sorg, vad ska jag då göra? Den prasslande pappåsen med lösgodis har funnits med mig sedan jag var 8 år. Vad var jag utan mitt livs dunderhonung?

Jag fortsatte att falla i brunnen. Till min stora förvåning saktades farten och jag landade på en mjuk bädd av sammetskuddar. Jag satte mig upp och det var inte mörkt i brunnen som jag hade föreställt mig. Det stod en skattkista bland de mjuka kuddarna och jag visste instinktivt att det var just min skattkista. Jag lyfte sakta på locket och jag såg någonting som skimrade på kistans sammetsröda botten. Det var en nyckel. 

Under våren hade jag F Ö R S T Å T T mitt sockerberoende. Under natten till den 3/8-14 A C C E P T E R A D E jag hur det låg till. Jag är en M I S S B R U K A R E. Jag missbrukar socker. Det som jag var så rädd för att inse visade sig vara mitt livs gåva till mig själv. När jag vågade känna och se rakt in i mitt inre fick jag syn på nyckeln. Nyckeln till förändring. Med nyckel följde modet och kraften att A G E R A. 

Söndagen den 3 augusti 2014 förändrade jag mitt liv. Jag gick upp, tog fram alla böcker jag hade om LCHF, skapade en veckomatsedel för en vecka framåt och åkte till vår lokala ICA-butik. 

Den 29 april har det gått 1000 dagar sedan denna natt. Resultatet? Jag hanterar mitt sockermissbruk. Varje dag väljer jag min egen hälsa.
Jag U N N A R mig en hälsosam normalvikt.
Jag U N N A R mig att avstå från det som inte är bra för mig.
Jag är 33 kilo lättare än för 1000 dagar sedan. Som allra mest har jag vägt 55 kilo mer än idag. 

Min väg på hälsans stig visade sig vara att förstå, acceptera och slutligen agera. Mitt agerande består i att varje dag, vid varje måltid välja att äta det som min kropp mår bra av. Bokstavskombinationen lyder LCHF. Lösningen på min livslånga viktproblematik visade sig kunna sammanfattas i en enda mening. Jag S L U T A D E äta det som gjorde mig överviktig. I mitt fall handlar det om S O C K E R och andra kolhydratrika produkter som omvandlas till socker i kroppen (för fakta kring detta finns utmärkt information på www.kostdoktorn.se)

Jag äter fett, blir mätt och är dessutom stabilt normalviktig sedan ett år tillbaka. 

Läs hela inlägget »

Hur mycket har du vägt som mest?
Jag har vägt 55 kilo mer än idag. Jag slog mitt personliga viktrekord våren 2009. Då hade jag ett BMI som visade Fetma grad 3 och klädstorlek 52.

Har du tränat mycket?
NEJ, jag inte har tränat bort mina kilon. Viktminskningen har min radikala kostförändring (LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg) tagit hand om. Jag har enbart gått promenader under min viktminskning. Nu när jag är viktstabil njuter jag av dagliga promenaden i naturen tillsammans med min hund och går omkring 5 km dagligen. Jag ägnar mig i viss utsträckning åt rehabträning för mitt diskbråck men det är en mycket speciell träning för vissa specifika muskelgrupper. 

Har du genomgått någon plastikoperation?
JA! Under hösten 2015 genomgick jag en bröstoperation på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm. Under en och samma operation gjordes ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon. Det var platstikkirurg Janne Ohlsén med team som opererade mig. 

Har du silikonbröst?
JA, jag har silikonbröst.

Vad har du för implantat?
Jag har runda implantat, hög profil, 375 cc i varje bröst.

Betalade Landstinget din bröstoperation?
NEJ. Jag betalade 64 000 kronor för min operation. Priset på operationen beror på vad som behöver göras. Min operation räknades som ”vård” och inte som en rent kosmetisk operation och det gjorde att jag inte behövde betala moms. Priser och information om moms med mera finner du här

Betalade Aleris Plastikkirurgi din operation?
NEJ, jag har betalat min operation själv. Se ovan.

Hur betalade du din operation?
Jag betalade den kontant (med bankkort). 

Har du opererat magen?
NEJ, det har jag inte gjort. Jag överväger dock att genomgå en bukplastik eftersom huden under naveln är skadad och jag har ett litet överskott av hud ovanför naveln. Jag är dock oerhört tacksam över att jag inte har någon så kallad ”hängbuk”. Jag hade bokat in en operation i april 2016, men fick skjuta den på framtiden då jag fick ett diskbråck i nacken i januari 2016. I samband med det bedömdes en icke-akut operation som olämplig. Jag är nu intresserad av att genomgå en bukplastik under hösten 2017. 

Har du ”gäddhäng” på överarmarna?
Min hud på överarmarna är inte särskilt fast, men jag har inget jättelikt hudöverskott. Jag kan ha vilka kläder jag vill. Jag kan i nuläget inte svara på om en överarmsplastik kan komma att bli aktuell längre fram. 

Är du nöjd med din kropp?
JA. Jag är 42 år gammal, jag har haft den stora förmånen att föda och amma två barn. Jag har vägt 55 kilo mer än idag och givetvis syns det på vissa delar av kroppen. Jag är oerhört nöjd över min bröstplastik och är glad och tacksam över att jag kan ha vilka kläder jag vill i storlek 36. Jag strävar inte efter en ”tonad” kropp med synlig muskulatur. Jag tar gärna bort den skadade huden på min mage, men skulle det inte bli så är det ok ändå. 

Har du ”fixat” något i ditt ansikte?
JA. Jag började använda Botox för linjer mellan ögonen och i pannan i 35-årsåldern. Jag är så nljd med det! Förutom att det slätar ut befintliga linjer förebygger det även nya linjer. Jag fyller på med Botox ca 3-4 gånger per år. 

För ca ett år sedan fick jag en behandling med fillers (Restylane) i mina kindben. Jag upplevde att mina kinder hade ”dragits” nedåt efter den kraftiga viktminskningen och nu har kindbenen ”hittat tillbaka” igen. Jag gissar att jag behöver förnya behandlingen om ca ett halvår igen. Det är Madelaine Mossvik, injektionssköterska på Aleris Platsikkirurgi som behandlar mig med Botox och fillers. 

Varför är du så öppen med att du har opererat dig?
Jag vill bidra till att ta bort "skam" och "skuld" kring plastikoperationer. För mig finns det ingen motsättning mellan att vara en klok, begåvad och genuin person och att samtidigt vara mån om sitt yttre. Det är tråkigt att så många inte vågar berätta att de gör plastikkirurgiska ingrepp; det är ingen tillfällighet att klinikerna har som mest att göra inför de stora högtiderna. Då kan kvinor (ja, det är oftast kvinnor) säga att de ska på semester och behöver då inte berätta varför de är borta två veckor från jobbet. Många vågar helt enkelt inte berätta för vare sig kollegor, vänner och släkt att de väljer att genomgå ett plastikkirurgiskt ingrepp. 

Genom min öppenhet vill jag visa att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. Jag bestämmer över min kropp och jag gör medvetna val. 

Läs hela inlägget »

Fredag eftermiddag. Jag packar min rosa väska inför en helg tillsammans med min man på en kryssning till Helsingfors. Två kvällar ombord på båten och en dag i land; så härligt! Jag och min man är otroligt förtjusta i den finska huvudstaden och har varit där flera gånger tidigare under våra 12 år tillsammans.

För några veckor sedan såg vi en tv-reklam från Silja Line som nu har en kampanj för kryssningar för par till Helsingfors. Jag och min man blev riktigt inspirerande och roligt nog blev jag dagarna efter kontaktad av Silja Line som föreslog ett samarbete. Rederiet önskade att jag skulle dokumentera vår resa utifrån vårt perspektiv både ombord på båten och iland i Helsingfors. Jag får erbjudanden om samarbeten flera gånger per vecka. De allra flesta tackar jag nej till, men samarbetet med Silja Line tackade jag med stor glädje ja till. Jag och min man gillar Silja Line, har åkt flera gånger med dem tidigare och vi älskar Helsingfors. 

Min man var ledig i fredags för att ta flyglektioner i Västerås då han håller på att ta PPL (flygcertifikat). Han kom hem, vi lyfte in väskorna i bilen och åkte iväg. När vi var på Arningeleden på väg in mot stan hör vi nyheterna på radion. Precis som alla andra tar vi i samma ögonblick fram våra telefoner och kontaktar våra barn. Alexandra är kvar i skolan och Sebastian är hemma. Min man får tag i sina vuxna barn som även de befinner sig utanför stan. Min mamma ringer. Jag ringer mina barns pappa och farfar. Vi resonerar om det är klokt att jag och min man åker till Helsingfors nu när terrorn har slagit till mot Stockholm. Efter resonerande fram och tillbaka beslutar vi oss att stiga ombord på Silja Serenade och inleda vår efterlängtade weekend på tu-man-hand.  Eftersom våra anhöriga befinner sig i säkerhet och barnen har stöd av sin pappa och sina farföräldrar känner vi att vi kan genomföra resan. Det kändes som om vi skulle låta terrorn vinna om vi vände hemåt. På ett sätt kände och känner vi mer än någonsin "livet i oss" som Madicken säger. Vi LEVER och vi är tacksamma för det livet ger. Det stärkte oss i att vi har fattat rätt beslut.

Vi åker upp till vårning 11 och stiger in i vår fina DeLuxe-hytt. En mysig hytt med dubbelsäng högt upp i fartyget med utsikt över havet. Jag byter om till en omlottklänning från Michael Kors, svarta pumps, halsband med stora pärlor och mina härliga hjärtformade örhängen. Min man är snygg som han är i mörka jeans, skjorta och blazer. Under tiden då jag bättrade på sminket stod tv:n på i hytten och vi tog del av nyhetsrapprteringen. 

Dags för middag! Vi hade bokat bord på den italienska restaurangen Tavolata och fick ett fint fönsterbord. Jag inledde med mina ständiga favorit mozzarella, min man valde tonfisk och till varmrätt åt vi båda oxfilé. Vi avrundar med te och cappuccino på restaurangen och tar en promenad längs fartygets gågata. Vi beger oss in på upptäcksfärd i taxfreebutikens parfymeriavdelning och jag nosar på dofter och testar läppglans. Jag som är en sann sminknörd bara älskar att befinna mig på ett flytande parfymeri. Vi köper med oss te som vi tar upp till hytten och vi tittar en stund på tv innan vi vaggas till ro av havets våg. 

Vi är båda morgonpigga och känner oss glada och utvilade när vi går till frukostbuffén. Jag blir överlycklig då jag utforskar buffén och upptäcker riktigt goda salamisorter, god mozzarella, korvar och knaprig bacon. Jag komponerar en LCHF-tallrik som gör mig behagligt mätt och redo för Helsingfors. 

Båten lägger till under tidig förmiddag. Det är nollgradigt och blåser lite och min rosa Busneljacka är riktigt snygg, men inte så varm, så vi tar en taxi till vår första anhalt; Karl Fazer Café på Glogatan i hjärtat av staden. Det är fullsatt då många Helsingforsbor i olika åldrar väljer att avnjuta sin lördagsfrukost på just detta anrika café. Vi lyckas få ett bord till slut och jag beställer min LCHF-favorit Earl Grey och en kopp med osötad vispad grädde. Naturligtvis kompletterar jag med en tesked kokosolja från Renée Voltaire; jag har precis som vanligt en liten burk i handväskan. Vi lägger upp planer för våra timmar i Helsingfors och beslutar oss för att lägga tonvikten på att i lugnt tempo utforska butiker i citykärnan och "bara vara". Vi har även bokat bord för lunch på vårt absoluta favorithotell Kämp, snett emot det café vi sitter på. Vi shoppar lite smått i gallerian i anslutning till hotellet innan lunchen på hotellets Brasseri.

Vi känner igen hovmästaren på Kämps Brasseri från vårt besök sommaren 2015. Jag väljer en charktallrik och min man är sugen på lax. Jag ser fantastiska färska bär i en av restaurangens tjusiga dessertvagnar i glas. Bären används för att dekorera tårtor, men den serviceinriktade och omtänksamma personalen ordnar naturligtvis en väl tilltagen portion av färska hallon, blåbär och jordgubbar till mig. 

Solen skiner, det blir varmare i luften och vi flanerar på Helsingfors gator en stund innan vi tar oss tillbaka till båten. 

Jag som verkligen uppskattar att klä upp mig tar tillfället i akt även under lördagkvällen. Jag glider in i min ljusblåa klänning från Daisy Grace vårkollektion. Jag väljer att ha finmaskiga nätstrumpor till och svarta pumps. Jag känner mig fin och vi tar hissen ner till fartygets gågata och går in på Bon Vivant där vi har bokat bord för middag. Bon Vivant är en restaurang med gastronomiska ambitioner och de presenterar den nordiska kokkonsten på ett innovativt vis. Jag inleder måltiden med rökt renfilé och min man som är förtjust i fisk väljer siklöja. Jag blir inspirerad av förrätternas snygga uppläggningarna på granitskivor och frågar min man om vi inte har några granitskivor som ligger och skräpar i garaget. Min man skrattar och svarar att det har vi tyvärr inte men han kan erbjuda både svarta takpannor och vita kakelplattor. Jag ber att fundera på saken... Min man premiäräter duva till huvudrätt och jag avnjuter lamm på två vis; rostat lamm och lammkorv. Delikat! 

Efter middagen går vi en tur i butikerna på gågatan. Jag förvånas av det stora utbudet av kläder och vi handlar kläder till både oss själva och till barnen. Jag får en längtan efter barnbarn (ja, jag vet att jag bara är 42 år) när jag ser de fina barnkläderna från Desigual. Jag vill handla bebiskläder NU! Då jag inte har några bebbar i min närhet inser jag att det inte är någon vidare bra idé och köper mig istället en riktigt fin munkjacka i collagematerial med lurvig insida från Gant. Den är vit med GANT-tryck i guld och guldfärgade detaljer i form av dragkedja med mera, så snygg! Vi är kvällströtta både min man och jag. Vi står i fören en stund och fascineras av havets krafter och filosoferar om livet. Därefter trippar vi upp mot vår fina hytt och kryper till kojs. 

Söndag morgon. När fartyget svänger kraftigt vet vi att vi har kommit till Oxdjupet. Då är det en timme kvar till dess att båten angör Stockholm. Precis innan jag slår mig ner vid frukostbordet ser jag min mammas hus på Norra Lagnö på Värmdö. Hon har fullt upp att vinka när familj, släkt och vänner passerar. När det är ljust viftar hon med en röd kudde och när det är mörkt signalerar hon med en ficklampa. En skojig tradition! Jag lägger en bädd av bacon på min tallrik. Bädden kröns av varvade mozzarella- och tomatskivor. Pepprig olivolja, salt och peppar gör tallriken fulländad. 

Vi ser Lidingö och Hjortagens gasklockor. Vi köper med oss några flaskor olivolja från den italienska restaurangen för att njuta av hemma och ge bort i present. Båten saktar in och lägger till vid kajen. Vi promenerar bort till bilen och åker hemåt. Innan vi svänger upp på infarten träffar vi Alexandra och Theodore som är ute på promenad med Douglas. Jag kokar upp en kanna tevatten och går och väcker Sebastian. Åter hemma i vardagen igen. VARDAG. Ett vackert ord. Jag är så tacksam över mitt och min familjs liv VAR DAG. Under helgen på tu man hand har jag och min man haft massor tid för varandra och för samtal och reflektion kring livet. Vi väljer oss själva och varandra. Varje dag. "Idag ska det bli en bra dag". Det har sällan varit så påtagligt som nu. 

Läs hela inlägget »

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget »

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget »
Sedan 11 års ålder har jag bantat. Jag var förbryllad och på riktigt förvånad över att jag vägde mer än mina klasskamrater. Jag var inte jättetjock, utan mer knubbig. Jag fick ofta höra att jag hade "kraftig benstomme", var "kraftigt byggd" och hade "låg ämnesomsättning". Jag har under många, många år varit helt övertygad om att normalvikt inte var menat och möjligt för mig. Jag var knubbig och kurvig och så skulle det förbli. Trots detta har jag alltid haft en avläsen dröm om att bli stabilt normalviktig. 

Jag åt inte enorma mängder mat. Jag har inte ägnat mig åt bottenlös hetsätning och inte heller kräkts efter måltider. När jag jämförde mina portioner med andras åt jag ganska "normalt" men trots det vägde jag mer. Så konstigt! Det jag inte tänkte på var allt det som jag åt mellan målen. Kakorna, bullarna och godis, främst lösgodis. Limpsmörgåsarna, tunnbrödet och de rostade mackorna. Chips, ostbågar och läsk. På något konstigt sätt insåg jag inte att det jag åt utöver frukost, lunch och middag faktiskt lagrades i min kropp. 

Mitt ätbeteende har sedan tonåren präglats av två ytterligheter. Strikt kalorikontroll kontra frosseri. Jag har varit inskriven på Viktväktarna i många, många omgångar. Jag började min karriär som Viktväktare under gymnasiet och jag har alltid lyckats att gå ner i vikt. Jag tyckte om alla små häften och böcker och fyllde noga in allt jag åt. Under mina Viktväktarperioder "unnade" jag mig att äta sådant som var "gratis" i Viktväktarnas system. Jag drack minst 1,5 liter lightläsk varje dag. Allra helst Sprite Light som det hette då. Jag åt ett antal paket sockerfria tuggumin och flera askar sockerfria Läkerol. Vid varje Viktväktarträff bunkrade jag upp med det godis som såldes på träffarna. Härligt, laxerande godis med ytterst få kalorier. Det fanns även smaskiga bars med kolasmak och liknande som var "billiga" i pointssammanhang. Vilken lycka! Jag ägnade mig åt strikt kalorikontroll men kunde fortsätta att sockerknarka på kostgjord väg! Ljuvligt! Att magen kraschade av allt sötningsmedel kunde jag leva med, jag fick ju njuta av de söta smakerna som värmde mitt inre. Det var huvudsaken. 

Efter några av Viktväktare blev frukt "gratis". Wow! Så mycket frukt som jag åt dessa perioder har jag nog aldrig ätit. Så gott och ja, den gamla 80-tals sanningen "Frukt är godis" stämde verkligen in på mig. Jag knarkade sötningsmedel och frukt. Att jag var sockerberoende och missbrukade hade jag vid denna tidpunkt inte en aning om. 

Som jag nämnde innan gick jag alltid ner i vikt när jag Viktväktade. Jag samlade på mig stjärnor vid invägningarna och var så stolt! Jag gick dock upp all tappad vikt med råge igen när jag inte stod ut längre. För just mig var det inte hållbart att bokföra allt jag åt. Det som var allra jobbigast var att ständigt vara hungrig. 

Jag ägnade mig åt att Viktväkta på detta sätt mellan åren 1990 och 2004. 
Efter att min son Sebastian föddes 2003 skrev jag återigen in mig på Viktväktarna. Jag ammade samtidigt och jag rasade i vikt. Jag gick ner 45 kilo på mindre än ett års tid och när jag nådde målvikt vägde jag på kilot exakt lika mycket som jag gör idag. Vad gjorde jag då?Jo, jag återgick till mitt gamla ätande igen. Efter ett år av strikt kalorikontroll stod jag inte längre ut med strikt kalorikontroll. 

Det tog mig 5 år att gå upp 55 kilo i vikt. 2009 nådde jag min rekordvikt. BMI fetma grad 3. Klädstorlek 52. Bilen gungade till när jag satte mig i den. Det var dags att agera. Igen. 

Läs hela inlägget »

I september 2009 lovade jag mig själv att sluta äta godis. Jag hade dock inga som helst planer på att sluta med bullar, kakor, läsk, glass, bröd, pasta och andra kolhydratrika matvaror. Jag gick ner kraftigt i vikt under denna period då jag hade genomgått en gastric bypass-operation. Jag trodde att operationen skulle göra mig varaktigt normalviktig. Jag hade fel. Nej, att stympa magsäcken var inte lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. 

Åter till september 2009. Jag åt en hel del russin, bananer och knäckebröd under perioden efter operationen. Mitt hemsnickrade ”godislöfte” reviderade jag redan i november 2009, drygt två månader efter operationen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag sträckte mig efter en godisskål som stod på soffbordet. Jag tog en Dumlekola och de övriga i rummet såg otroligt förvånade ut. Tiden stod stilla och jag kunde liksom ta på stämningen i rummet. Där och då ändrade jag min plan från att inte alls äta godis till att inte äta just lösgodis. Förpackat godis var ok enligt mig själv. Sjukt. Galet. Självbedrägeri. Det går att jämställa med om en alkoholist skulle säga ”Jag dricker vin men inte starksprit”. Jag gick ner 45 kilo i vikt efter min magsäcksoperation och höll den vikten i omkring ett år. Jag åt förpackat godis och mängden ökade sakta men säkert. 

Bilden ovan där jag står och håller i en korg är från påsken 2011. Jag vann första vinsten i en tävling som en lokal butik anordnade. Vinsten bar 4 kilo lösgodis. Jag kunde inte stå emot. Jag föll handlöst och reviderade mitt ”godislöfte” ännu en gång. Det var ok för mig att äta lösgodis igen, men bara under påskhelgen. Sedan skulle jag sluta igen och återgå till förpackat godis igen. Tror ni att jag slutade att äta lösgodis när annandagen hade passerat? Givetvis inte. Jag fortsatte, fortsatte och fortsatte. Vikten skenade och vips hade jag gått upp drygt 20 kilo av de 45 som jag hade gått ner. Sockerberoendet var starkare än någonsin och jag åt hellre godis än mat. 
 

Augusti 2014. Natten till den 3/8-14 bestämde jag mig. Nu får det vara slut. Jag hade förstått och accepterat att jag var sockerberoende. Det var dags att agera och sluta med den drog som förgiftade mig. Jag har varit sockerfri och ätit LCHF sedan dess. Inga avsteg, inga sötningsmedel. Jag VÅGAR inte. Jag VILL inte. Jag vill aldrig mer vara i Sockermonstrets klor. Jag UNNAR mig att avstå. 

Läs hela inlägget »

Planering är en av mina framgångsfaktorer til en stabil normalvikt. Jag är stolt över att säga att jag har gått ner 33 kilo med LCHF och väger nu totalt 55 kilo mindre än då jag var som allra tyngst. Jag lade om min kost från en dag till en annan. Clean cut. Boken "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström bidrog starkt till att jag vågade titta inåt åt och förstå grundorsken till min i det närmaste livslånga viktproblematik. Mer om hur boken har betytt för mig hittar du här. Här finns boken att beställa direkt från förlaget.

Jag lämnade min kolhydratstinna kost och gick över till LCHF utan sötningsmedel söndagen den 3 augusti 2014. Jag hade då FÖRSTÅTT, ACCEPTERAT och var slutligen redo att AGERA. Mer om de tre faserna kan du läsa om här.  Jag drack en slät kopp te och bläddrade i de LCHF-böcker jag hade. Jag hade flera av Anna Halléns böcker och de blev min livlina under hela det första året med LCHF. Denna första söndag som tillnyktrande sockermissbrukare skapade jag en riktigt bra rutin. Jag avsatte omkring en timme varje helg för att planera den kommande veckans mat. Jag gjorde detaljerade veckomatsedlar med frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag gjorde även en lista på tänkbar "nödproviant" att ta till som motgift för att dämpa akut sötsug. Utifrån dessa listor beställde jag den kommande veckans mat på nätet. Genom att sitta framför datorn och beställa skonade jag mig själv från frestelser i de vanliga matbutikerna.( Jag höll mig medvetet från matbutiker under en längre period; det är först nu på senare tid jag med glädje har börjat handla i fysiska matbutiker igen. Efter 2,5 år känns min livsstil med LCHF så integrerad i mig själv att jag inte längre bryr mig om annan mat än den inom ramen för LCHF.)

Jag följde inget särskilt "program" eller likande. Jag satte ihop mina egna matdagar med hjälp av främst Anna Halléns recept. Nu erbjuder Anna Hallén veckomenyer efter sina egna böcker. Menyerna finns att tillgå här.
Anna Halléns böcker finns att beställa på många nätbokhandlar. Själv gillar jag att beställa hos Adlibris och här är en direktlänk till deras sortiment av Annas böcker.  

En bok som har inspirerat mig massor är den samtida klassikern "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt som driver kostdoktorn.se.

Nu har Andreas Eenfeldt och Kostdoktorn lanserat en helt kostnadsfri tjänst där du får matsedlar, recept och inköpslistor för två veckor. Jag har inte provat det själv men det låter fantastiskt bra! Du kommer till Kostdoktorns "Kom igång" om du klickar här

Jag hyser en stor tillit till Anderas Eenfeldt och hans teams kunskaper. När jag läste "Matrevolutionen" första gången under 2014 förstärkte den "Sockerbombens" budskap och gav många nya "aha"-upplevelser. Gamla sanningar vänds upp och ner och de tankar som presenteras i boken känns så självklara, men samtidigt omskakande.

Det var under LCHF-kryssningen 18-19 februari 2017 som jag hörde Anderas Eenfeldt föreläsa live för första gången. Han är en mycket uppskattad föreläsare och det är lätt att först varför. Han har en makalös häftig vision med att nå en miljard människor med sitt hälsobudskap. Jag tror att han har alla möjigheter att lyckas. Att Kostdoktorn nu lansererar en helt kostnadsfri "Kom igång"-tjänst som gör det enkelt att testa denna revolutionerande kosthållning är ett stort steg i rätt rikting. 

En gång sockerberoende, alltid sockerberoende. För att även fortsättningsvis hantera mitt sockermissbruk med framgång kommer planering alltid att behövas. Jag behöver inte samma rigorösa detaljplanering längre, men jag investerar i mig själv och min hälsa genom att tänka igenom mina inköp och mina matdagar. Numera handlar jag både på nätet och i fysiska butiker. Jag ser alltid till att ha ett välfyllt kylskåp, frys och skafferi med bra basvaror som ger mig förutsättningar att dagligen göra goda matval. Jag avrundar detta blogginlägg med att dela med mig av vad som finns i förråden hemma hos mig:

Smör
Bregott
Grädde, 40 %
Smetana, 42 %
Cream Fraiche, 34 %
Rysk yoghurt, 17 %
Kokosgrädde

Olika ostar såsom tex Herrgårdsost 28 %, Gräddost 38 %, Borgmästarost 35 %
Brie, Chaumes, Saint Albray, Gorgonzola 
Fetaost, Halloumi 
Mozzarella 
Ägg
Bacon
Sidfläsk
Salami
Falukorv med minst 70 % kötthalt, högst 5g kolhydrater per 100 g
Kycklingfilé 
Nötfärs
Blandfärs
Kött av olika slag exempelvis fläskfilé, fläskkotletter, entrecote, utskuren biff

Grönsaker som växer ovan jord
Färska örter; basilika, timjan, oregano 
Frysta, och även ofta färska, hallon, blåbär, jordgubbar 
Lök, gul och röd 
Vitlök
Olivolja
Rapsolja
Kokosolja, ekologisk och kallpressad

Vaniljpulver 
Linfrön, hela
Sesamfrön
Solroskärnor 
Mandelmjöl
Kokosmjöl
Fiberhusk
Nötter som exempelvis paranötter, pecannötter
 

Läs hela inlägget »

Jag välkomnar varje dag med en härlig kopp Earl Grey med en tesked kokosolja. Min absoluta favorit bland kokosoljor är den kallpressade och ekologiska oljan med smak och doft från Renée Voltaire. Min tekopp följer med mig överallt, när jag väcker barnen och fixar morgonrutinerna i badrummet.

Jag kommer nu att beskriva hur en matdag kan se ut för mig. Jag vill betona att jag vare sig är kostrådgivare eller medicinskt utbildad. Jag utgår enbart från mina egna erfarenheter och vad som har fungerat och fungerar för just mig. Jag äter vanligen tre huvudmål och ett mellanmål.

FRUKOST
Valet av frukost kan kännas ovant när man börjar äta LCHF, men det finns så många goda alternativ!

När jag började äta LCHF för över 2,5 år sedan ville jag bryta mitt tidigare ätmönster. Jag ville inte ersätta vanliga smörgåsar med LCHF-bröd till exempel. Jag upplevde även att fröknäcke och LCHF-bröd hämmade min viktminskning. Nu när jag är färdig med min viktminskningsfas kan jag även äta hembakat LCHF-bröd när jag så önskar utan viktuppgång som följd. Mina brödrecept hittar du här

En riktig LCHF-klassiker är bacon till frukost, så gott tillsammans med ugnsbakade eller smörstekta tomater och en bit ost. Många äter olika typer av äggrätter till frukost men jag tycker inte om ägg så det avstår jag från. Jag har bestämt mig för att bara äta mat jag tycker om och inte "plåga" i mig något. 

Jag har den stora lyckan att må bra av att äta feta mejeriprodukter, jag blir mätt och kan äta "lagom" med mejeriprodukter, Jag har ätit feta mejeriprodukter under hela min viktminskingsperiod och fortsätter att göra det även nu när jag är viktstabil. 

En härlig frukost är mozzarella, tomater, olivolja och färsk basilika. 

En läskande och mättande frukost är Bubblande Smoothie. Den består av fet, härlig rysk yoghurt (17% fett), vispgrädde, hallon och har fått sitt namn av att det blir en mousserande effekt av bubbelvatten. 

LUNCH
Jag ägnar gärna tid till att laga middag, men jag vill att lunchen ska bara lättfixad. För mig är den optimala lunchen rester från middagen dagen före. Funkar ofta att förpacka fint i en eller flera lådor och ta med. För att hålla maten fräsch tycker jag att det är bra att sätta såsen/kryddsmöret i en separat liten burk, salladen i en burk och köttet/kycklingen/annat i ytterligare en burk. Ett annat tips är att sätta sås/röra i en stadig muffinsform.

Finns inga rester hemma men om man ändå vill ha med sig mat är det smidigt att fixa en sallad att ta med. En favorit är att blanda ihop minimozzarella, skivad salami och prosciutto, små tomater, basilikablad och massor av olivolja. På nolltid har du fixat en god och mättande sallad att ta med!

Ute på restaurang är ofta utbudet stort. Matiga sallader är perfekt. En Ceasarsallad utan krutonger och med extra dressing är en favorit. Kolla alltid vad dressingen innehåller. Även sallad med salami och Brie är något jag gillar. När jag känner att jag inte blir mätt brukar jag fixa ett eget kryddsmör genom att be om smör och krydda det med salt och peppar.

En annan bra lunch är kött/kyckling (jag mår inte bra av fisk och skaldjur), fet sås och grönsaker.

Det allra mesta på en lunchmeny går att anpassa efter LCHF. Jag har alltid blivit väl bemött på restoranger när jag berättar att jag äter LCHF och vill anpassa rätten en smula. Det som helt gå bort är naturligtvis rena pastarätter. Pizza fungerar dock bra om du bara äter fyllningen och lämnar kvar botten. När det inte har funnits alternativ har det även hänt att jag har köpt en smörgås och bara ätit pålägget. Allt går att lösa!

MELLANMÅL
Jag äter ofta ett mindre mål vid 15-tiden. Jag går inte slaviskt efter klockan utan äter om jag känner mig hungrig. En bit ost är bland det allra godaste och enklaste. Det kan vara så enkelt som några skivor Herrgårdsost med Bregott, några tärningar av annan god hårdost eller kanske en bit Chaumes eller Brie. 

En smoothie kan vara gott, på bilden nedan ser du min uppskattade Semmelsmoothie

Rysk yoghurt (finns även en Cypriotisk yoghurt med ännu högre fetthalt, men jag föredrar den ryska) är smaskigt med en egenrostad granola och/eller bär. Jag tycker om att smaksätta yoghurten på olika vis med till exempel vaniljpulver (ej att förväxla med vaniljsocker), kardemumma eller kanel. Så gott!

MIDDAG
Min familjs middagar är ofta helt vanliga maträtter men med en särskild LCHF-tvist. Kyckling, stekta grönsaker och en fetaoströra med cream fraîche är mättande och lättlagad mat. Köttfärssås är gott även då man inte äter spagetti. Jag äter en gräddig köttfärssås i en skål med rikligt med riven ost. Till helgen är en köttbit med vitlökssmör och ugnsbakade tomater en härlig måltid. 

Att laga middag á la LCHF är fantastiskt trevligt! Allt det goda är tillåtet; du kan frossa i smör, grädde och skapa välsmakande maträtter som mättar och gör dig smal. Man kan enkelt kan anpassa vardagsfavoriter till LCHF. De här rätterna har vi i min familj lagat många gånger och de är alltid lika uppskattade. Här är några exempel:

  • Falukorvsspett. Bygg torn av falukorv med en kötthalt på minst 70% och varva med fet ost, lök och paprika. Gratinera i ugnen. 
  • Pizza. Detta recept är skapat av min dotter Alexandra som driver www.vegetarianlowcarb.se. Pizzan gjord på en ostbotten är förvillande lik "vanlig" pizza i smaken. Fantastiskt god och perfekt att spara och äta av även dagen efter. Jag skär gärna pizzan i mindre snittar så ser det ännu mer aptitligt ut. 
  • Tacos. Det här är en riktig LCHF-höjdare! Vi gör egen tacokrydda.  Klickar du på länken får du även andra vegetariska tacotips, givetvis LCHF.
  • Lasagne. Smakar precis som vanlig lasagne! Ljuvligt!


 

Med det här blogginlägget vill jag visa att det är fullt möjligt att leva ett rikt liv med LCHF. Ett liv fyllt av goda smaker och riktig, mättande mat. 
Det var när jag slutade kämpa, räkna kalorier och vara hungig som jag gick ner i vikt och blev stabilt normalviktig. Maten ovan håller mig smal. Jag är helt viktstabil och väger lika mycket oavsett om jag har varit på semester utomlands eller om det har varit julhelg. Tänk att fet mat med låg andel kolhydrater skulle vara lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag vill visa att det som kan kännas omöjligt är fullt möjligt. Jag vill bidra till en kärleksfull hälsorevolution. 
Läs hela inlägget »

Vilken dag jag hade i tisdags! Vid 42 års ålder var det dags för mig att debutera som modell. Så roligt! Dagarna innan förberedde jag mig genom att gå på pedikyr med shellack på Vallentuna Hudvårdssalong. Jag valde beigeskimrande glitter till tånaglarna för att känna mig extra glammig och det matchande även mina fingernaglar. Efter pedikyren fick jag en snabb soldusch för att få en fräscht, lätt solkysst färg. Jag ville absolut inte bli tokbrun, utan bara få en lätt fräschör och en piggare look. 

På självaste alla hjärtans dag var det dags för fotografering. Jag och min man åkte iväg hemifrån tidigt för att äta frukost på tu man hand på Såstaholm i Täby. Såstaholm är en ljuvlig herrgård i Täby som har en speciell plats i min och min man hjärta då det var där vi gifte oss i maj 2010. Men jämna mellanrum ser vi till att återvända till Såstaholm för att vårda våra fina minnen från vår bröllopsdag. 

Efter frukosten på Såstaholm åkte jag till Vallentuna Hudvårdssalong för att bli sminkad av Ellinor som både är utbildad makeupartist och nagelterapeut. Det första jag fick göra på salongen var att tvätta av mig allt smink. Det hade förstås varit allra bäst att komma dit osminkad, men för mig var det otänkbart att åka ofixad till frukosten på Såstaholm. Efter ansiktstvätt, serum, ögonkräm och fuktkräm var det dags att skrida till verket. Jag fick sätta mig i den höga stolen framför den glamorösa sminkspegeln och så började Ellinor sitt arbete. Jag blev försedd med en rejäl kopp Earl Grey med kokosolja som jag avnjöt under sminkningen. Ellinor inledde med att lägga en primer för att fixera makeupen. Jag som har ett stort intresse för makeup och hudvård ställde tusen frågor till Ellinor under tiden då hon omsorgsfullt tog fram det bästa ur mitt ansikte. Jag har blivit proffssminikad ett antal tillfällen tidigare, men Ellinor imponerade stort på mig. Lätt på handen, säker och med blick för just mig och mitt utseende. Hon gjorde klockrena färgval som jag kände mig helt och hållet bekväm med. Efter en dryg timme i sminkstolen var vi klara och jag satte mig i bilen och åkte iväg.

Min nästa destination var Chic Salong i Hägernässtrand i Täby. Sahar Kabiri som äger och driver Chic är mer än min frisör. Hon är en underbar vän som jag har lärt känna efter 15 år i hennes frisörstol. Varje besök på Chic inleds med en stor kopp te med kokosolja och uppdatering av läget vad som hänt i våra liv sedan sist. På salongen finns även vackra, sprudlande Vanessa som är en grymt duktig, ambitiös ung frisör som sprider massor av värme omkring sig med sin underbara humor och omtänksamma sätt. 

Uppdraget för tjejerna på Chic var prinsesslockar. Massor av lockar! I september 2016 satte Sahar in en hårförlängning i mitt hår. Äntligen fick jag det svall som jag alltid har drömt om! Håret är av yppersta kvalitet från Hairtalk ocj tejpas fast på håret. Denna metod är skonsam mot det egna håret och ingen kan tro att mitt långa hår är resultatet av en hårförlänging. Jag besöker Chic omkring en gång i veckan och får nya, underbara lockar. Åter till tisdagen. Jag lade mig väl tillrätta i massagestolen och fick håret tvättat med specialschmapot från Hairtalk. Efter hårtvätten väntade föning och lockar. Det gick undan; Sahar och Vanessa ställde sig på varsin sida om mig och lockade halva håret var med sina grymma, konformade locktänger. Resultatet blev, som alltid, ett blont läckert hårsvall. Vi valde inte att borsta ut lockarna utan behöll korkskruvarana och sprayade rejält eftersom fotograferingen skulle äga rum utomhus. 

Det är lätt att glömma bort att äta dagar som denna då allt bara rullar på. För mig som sockerberoende måste jag alltid tänka på att avsätta tid för mat. Jag gick tvärs över Catalinatorget i Hägernässtrand och hämtade en sallad med mozzarella och parmaskinka som jag hade ringt och beställt tidigare. Panering är a och o för en farmgångsrik sockernykterhet. Jag mumsade i mig salladen på salongen i sällskap av Sahar och Vanessa. Jag laddade min takeaway-mugg med ännu en kopp Earl Grey med kokosolja innan jag satte mig i bilen på väg till Love Forever i Norrtälje. 

I nästa inlägg berättar jag om själva fotograferingen. 

Läs hela inlägget »

För mig har viktminskning ofta inneburit ständig hunger och att äta ganska äckliga saker. Jag har hällt i mig pulvermixer som har luktat apa, jag har hållit för näsan då jag har försökt svälja och ägnat mig av olika typer av galna idéer för att gå ner i vikt. Jag har ätit mediciner som har gjort att fettet har runnit rakt igenom kroppen.  Jag har genomgått en gastric bypass och stympat ett friskt organ. Ingenting av allt jag testade höll mig stabilt normalviktig. Det var dags att tänka om. 

Då jag under våren 2014 läste "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström insåg jag att jag var sockerberoende. En praktiserande sockermissbrukare. Plötsligt gick det upp för mig att det inte främst var mat som gjorde mig tjock. Drickyoghurt, kanelbullar och Singoallakakor. Tunnbröd, glass och framförallt lösgodis. Mängder av lösgodis. Läsk och dillchips. Semlor och prinsessbakelser. Oboy och Skogaholmslimpa. Visst föredrog jag kolhydratsrik mat som pasta, pizza och pannkakor, men det jag åt till frukost, lunch och middag var inte huvudorsaken till min viktproblematik. Min övervikt byggdes främst av det jag åt mellan måltiderna.

Natten till den 3 augusti 2014 lämnade jag min ständiga följeslagare Sockermonstret. Sockermonstret som hade hållit min hand. Sockermonstret som vaggat mig till ro och viskat att allt kommer att bli bra. Sockermonstret som gång efter gång hade hjälpt mig att orka lite, lite till. Priset för Sokermonstrets tröst var dock högt. Skyhögt. Priset för att åtnjuta Sockermonstrets beskydd var en i det närmaste livslång viktkamp, ett ohälsosamt ätmönster och en känsla av att ständigt misslyckas att stå emot. 

Den natten stängde jag en dörr och öppnade en annan. Jag gjorde plats för mig själv och min resa mot ett hälsosammare jag. 
 

Läs hela inlägget »

Det finns teorier om att en missbrukare allra oftast ersätter ett missbruk om man har lämnat ett annat. Det är möjligt att det kan vara så. Jag har dock inte lämnat mitt sockermissbruk. Jag är och förbli sockerberoende och jag  HANTERAR mitt missbruk genom att äta fet lågkolhydratskost. Jag har INSETT och ACCEPTERAT. Jag AGERAR genom att äta fet lågkolhydratkost. Genom att vara behagligt mätt bjuder jag inte upp Sockermonstret till dans. Trots det händer det att jag drabbas av sötsug någongång ibland. Händer det vet jag vad jag ska göra - jag tar fram mitt motgift. Motgiftet stavas FETT. Är jag hemma tar jag gärna och hyvlar några skivor ost, gärna Herrgårdsost, och tar en klick Bregott på och gör några små ost- och smörrullar. Enkelt, gott och mättande! Mitt sug försvinner direkt! 

En annan ständig favorit är te, oftast olika varianter av Earl Grey, med kokosolja. Jag älskar te och har ofta en tekopp i handen. I varje kopp te har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit bland kokosoljor är den med smak och doft från Renée Voltaire. ( Nej jag är inte sponsrad av Renée Voltaire, jag är dock en mycket nöjd kund). Jag har en härlig, stor take away-mugg som jag fyller med te och kokosolja inför längre bilresor. Ska jag riktigt långt tar jag med en termos med varmt vatten, tepåsar och kokosolja. Jag tror att denna planering är en av nycklarna till att jag har ätit fet lågkolhydratkost i över 2,5 år utan avsteg och utan sötningsmedel. Jag tar ansvar för mitt beroende ch agerar därefter. 

Jag gör av med minst en stor burk kokosolja, 500 ml, i veckan. I handväskan har jag även en liten burk kokosolja som jag förvarar i en liten söt, rosa sammetspåse. Sammetspåsen fick jag när jag köpte smycken på en av mina absoluta favoritbutiker Jackie, och nu har påsen fått ett, för mig, annat värdefullt innehåll. När jag flyger flyttar jag över 0,5 dl i en urdiskad kryddburk i glas. Det har hittills alltid fungerat fint att få burken genom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag slår in burken i dubbla plastpåsar då jag inte är säker på att burken håller tätt. Det är inte skoj att få kokosolja överallt i handväskan. 

Kokosoljan är som en fin vän, en god fe som alltid finns för mig. Kokosoljan har en mängd hälsofördelar, men det gäller enbart kokosoljan som är kallpressad och ekologisk. Kokosfettet som ligger i kydiken i silvriga paket har inte dessa hälsofrämjande effekter.

Det finns många olika tankar och teorier om kokosolja på nätet. Gogglar du på LCHF och kokosolja finner du en hel del information. Bland annat Kurera har en bra och informativ artikel. Precis som livet i övrigt handlar det alltid om att själv värdera information och göra en egen bedömning. Jag och min kropp trivs så bra med kokosolja. Jag håller mig mätt, jag har alltid tillgång till fett var jag än befinner mig och det känns som att kroppen smörjs inifrån. 

Läs hela inlägget »

Jag har nu påbörjat arbetet med att ta fram en föreläsning. En föreläsning om val i livet, att unna sig att avstå och om att det som kan kännas omöjligt är möjligt. En föreläsning som sprudlar av glädje och kärlek till livet utan att vika från det som är svårt. Min intention är att börja föreläsa nu under våren 2017. Jag längtar!

I arbetet med min hemsida hade jag stor glädje av att tillsätta en refensgrupp bestående av fem följare i olika åldrar. Jag träffade gruppen några veckor inför hemsidans lansering och visade upp den inte helt färdiga hemsidan. Jag hade förmånen att få ta del av mycket värdefulla synpukter och feedback om hur hemsidan upplevdes. Jag är så tacksam för det; feedback är en gåva! Vi hade några energigivande timmar tillsammans på Hotel Diplomat och njöt av god mat och en härlig miljö. Vi hade intressanta, livliga och roliga diskussioner om hälsa, förhållningssätt och livsglädje. En otroligt trevlig lunch i ett sprudande sällskap!

Nu har jag den stora glädjen att bjuda på lunch igen! Tisdagen den 7 mars kl 11.30 står ett bord och väntar på restaurangen på Lydmar Hotel i Stockholm. Tanken är att denna nya referensgrupp ska ha ett samtal om den kommande föreläsningen utifrån just dina tankar ochförväntningar. Vad är du mest intresserad av att höra? Jag presenterar mina tankar på vad jag vill förmedla och ser fram emot att ta del av er feedback. Som tack för din tid och ditt engagemang står jag för notan.

Om du vill vara med på lunchen önskar jag att du är beredd på att synas på bild/film under och efter lunchen samt att jag får skriva ut ditt Instagramalias i anslutning till de bilder/fimer där du är med. 

Vill du vara med?
Skriv ett mail till louise@antligensockerfri.se senast den 16/2-17 och berätta mycket kort om vem du är och varför du vill lunch på Lydmar Hotel tillsammans med mig. Skriv "Lunch på Lydmar" i ämnesraden. När gruppen är bildad (jag eftersträvar en gruppsammansättning av personer i olika åldrar och om möjligt viss geografisk spridning) kontaktar jag var och en via mail med en personlig inbjudan senast den 20/2-17. Vad roligt det ska bli! Ser fram emot ett spännande samtal i en härligt glammig miljö! Jag ser fram emot ditt mail!

Pilotföreläsning
När det förberedande arbetet med föreläsningen är klart kommer jag att bjuda in till en kostnadsfri pilotföreläsning för en mindre publik. Föreläsningen följs av ett reflekterande feedbacksamtal i grupp. Den här allra första föreläsningen kommer troligen att gå av stapeln i slutet av mars/början av april.  Jag återkommer om det här i bloggen och på Instagram. När pilotföreläsningen har gått av spapeln är jag redo och bokningsbar för massor av härliga föreläsningar!


TILLSAMMANS SPRIDER VI EN KÄRLEKSFULL HÄLSOREVOLUTION

Läs hela inlägget »

Jag har bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag har testat det mesta i dietväg och alltid ledsnat, givit upp och återgått till frosseri av kolhydrater. Jag har funderat en del kring vad som är mina framgångsfaktorer och jag tror att det beror på flera saker.

  • Personlig mognad. Jag har insett att jag bara har en kropp. Jag vill leva ett gott liv ur alla aspekter och då behöver jag UNNA mig att avstå sådant som inte är bra för mig. 
  • Insikt och mod. Jag vågade titta inåt och både förstå och acceptera att jag är en missbrukare. Min drog är socker. För att hantera mitt beroende behöver jag äta på ett sådant vis att jag kan leva som en nykter sockermissbrukare.
  • Jag äter mat jag tycker om. Jag plågar inte i mig något, jag njuter av allt jag äter. Varje dag.  Genom att äta mat jag tycker om har jag kunnat hålla kosten i mer än 2,5 år utan ett enda avsteg eller undantag.

Vad är det för mirakulös kur som gör att jag efter en i det närmaste livslång viktkamp har slutat att kämpa? Det hela är egentlingen ganska enkelt. Jag slutade äta det jag blev tjock av. Det låter provocerande enkelt. För mig tog det dock många år att komma på det, det var först det år jag fyllde 40 år som jag till slut förstod. Jag behövde inga "points" och ingen strikt kaloriräkning. Jag behövde inte skaka pulver och tvinga i mig samtidigt som jag höll för näsan för att det var så äckligt. Jag behövde inga sötningsmedelsstinna chokladbars. Jag behövde inte fylla i några små häften eller appar. Jag behövde inte ens träna. Lösningen visade sig förvillande enkel. Jag började äta fet mat när jag var hungrig. Jag slutade äta när jag var mätt. Sedan åt jag nästa gång när jag var hungrig igen. Istället för att äta så näringsfattig mat som möjligt började jag äta mat rik på fett och energi. Vad är det då som jag äter?
 

 Jag vill här passa på att ännu en gång betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, utan det jag nedan beskriver är min vardag med fet lågkolhydratskost. Jag gillar kyckling, nöt- och fläskkött. (Jag mår inte bra av fisk och skaldjur) Härliga, feta ostar och smakrika charkuterier. Jag siktar på produkter av hög kvalitet, gärna ekologiska, med hög kötthalt och låg andel kolhydrater.

Smör, vispgrädde, Smetana och andra feta mejeriprodukter. Jag väljer bort fettsnål, smaksatt kvarg och puddingar.

Njuter med stor behållning av färska bär.

Jag har valt bort sötningsmedel. Skulle jag äta sötningsmedel skulle jag fortsätta att göda Sockermonstret, om än på artificiell väg. Jag skulle lura mig själv.

Kokosolja är mycket viktigt för mig, siktar på att få i mig omkring 3 matskedar om dagen. Jag dricker inget annat än te (med kokosfett) och vatten, inget kaffe, ingen alkohol, ingen lightläsk eller "energidryck".

Äter nötter någon gång ibland, men sparsamt. Mina favoriter är pinjenötter och mandel. Jag har helt valt bort cashewnötter på grund av att de är kohydratsrika. 

Jag äter oftare LCHF-bröd och fröknäcke nu när jag är stabilt normalviktig. Under viktminskningsfasen var jag betydligt mer försiktig med det då jag upplevde att det hämmade min viktminskning, 

Äter ibland en dessert, tex vispad grädde med bär eller kanske en mascarponekräm, alltid utan sötning.

Jag får ofta frågor om jag äter strikt eller liberal lågkolhydratskost. Jag svarar att jag äter inom ramarna för LCHF. Vissa dagar äter jag säkert mer strikt och andra dagar liberalt. Jag har hittat ett sätt att äta som passar just mig utmärkt. Jag har gått ner 33 kilo (minus 55 kg sedan maxvikt) och är nu normalviktig och viktstabil. 

Jag har äntligen har fått ett ganska okomplicerat förhållande till mat. Jag äter sådant kroppen mår bra av tills jag är mätt. Jag mäter inte, väger inte, räknar inte. Jag äter. Det svåra är det enkla. 

Läs hela inlägget »

Mandelieu, Frankrike juli 2016. Jag, min man och min 13-årige son Sebastian är vid poolen. Det är 32 grader varmt och strålande sol. Alexandra yogar på en av gräsmattorna vid kanalen. 

I sin hand håller Sebastian en Magnum-glass. Jag har vid detta tillfälle ätit LCHF utan avsteg och utan sötningsmedel i 23 månader. Plötsligt händer något mycket märkligt. Jag blir så sugen på Sebastians glass så jag nästan sliter den ur handen på honom. Jag förstår inte riktigt vad som händer och känner mig skräckslagen. Jag kan inte förstå att jag där och då höll på att äventyra min sockernykterhet. Jag fick bråttom, riktigt bråttom. Jag samlade ihop mina saker och sa till min man och min son att jag måste gå. Jag sa med gråten i halsen att jag är nära ett sockeråterfall och att jag måste gå tillbaka till lägenheten på en gång. Niklas och Sebastian tittar förundrat på mig när jag sätter på mig mina flip-flops och lämnar poolområdet. 

Jag känner mig både ledsen och överraskad. Tårarna rinner ner för kinderna, jag är tacksam över att jag har stora pilotsolglassögon, och jag vill bara att känslan ska försvinna. Jag håller nyckeln till lägenheten hårt i handen och skyndar mig så gott det går (stark smärta med med i nacken på grund av diskbråck). Jag skakar när jag låser upp dörren och jag går direkt til kylskåpet. Hjärtat bultar hårt. Jag tar fram en bit mozzarella, skivar ljuvliga tomater och häller över pepprig olivolja. Jag börjar lugna ner mig. Jag "tog mig inte ett återfall". Jag går ut med tallriken (just denna måltid förevigade jag och ni ser på bilden längst ner i inlägget) och sätter mig på balkongen i skuggan. Jag äter, blir mätt och suget försvinner. 

Mina tårar berodde inte egentligen på att jag ville ha glass. Tårarna var ett uttryck för sorgen att missbruket gjorde sig påmint. Jag blev överrumplad. Jag trodde att jag inte skulle uppleva ett sådant starkt sockersug någonsin mer. 

Idag är jag tacksam för upplevelsen. Jag lärde mig att jag är och förblir en missbrukare. Jag är beroende av socker och jag behöver leva mitt liv på ett sådant sätt att jag kan hantera mitt beroende. 

För att hantera mitt beroende krävs att jag är ärlig och uppriktig mot mig själv. Det krävs att jag planerar mina dagar, för att bibehålla min sockernykterhet behöver jag äta fett och bli mätt. 

Ingen annan i min familj är sockerberoende. Jag är så tacksam över det. Min man har valt att äta fet lågkolhydratkost men kan utan problem ibland gör medvetna och planerade avsteg från kosten. Min dotter Aexandra äter vegetarisk, fet lågkolhydratskost. Min son Sebastian äter den mat som servers men kompletterar ibland med kolhydrater som potatis och bröd. Om han vill ha läsk på helgen dricker han det. Han kan även äta godis, men han har inte mitt sjuka ätbeteende utan har förågan att äta "lagom" mycket av godsaker. 

Igår var jag på min favoritaffär ICA Stop och handlade. Precis som i alla matvarubutiker just nu stod flera pallar med geléhjärtan uppställda. Min son har önskat sig ett hjärta med gelégodis till Alla hjärtans-dag. Jag ser inga problem med att han äter godis ibland eftersom han inte vräker i sig på det sjuka sätt som jag har gjort. MEN just geléhjärtan är så laddat för mig. Jag kan ha godis, glass och frukt hemma med tre produkter undviker jag att ha hemma in i det längsta. Det är rosa svampar, geléhjärtan och dillchips från Estrella. De är mina främsta favoriter alla kategorier så jag VÅGAR inte ha dem hemma. Jag utsätter mig inte för det, inte ens nu när jag har ätit LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg i över 2,5 år. 

Sebastian kommer att få äta sina geléhjärtan på tisdag. Det är känns helt ok. Min man köper dem till honom samma dag, så gör vi även med påskäggen. 

Jag är säkert motsägelsefull nu. Jag är medveten om det. Allt är inte logiskt. Men jag har hittat ett sätt som fungerar för mig. 

 

Läs hela inlägget »

"Hur tänker du kring att vara en förebild för din dotter? Hur kan du säga att hon är bra som hon är när du själv har opererat brösten?"

Jag är sprickfärdigt stolt över mina två barn. De vet att de är oändligt älskade och att jag finns för dem. Alltid. För mig har det varit viktigt att förmedla att oavsett vad som händer i livet har man själv alltid ett val hur man ska hantera det. Även i de svåraste av stunder. Jag vill förmedla och inspirera till öppenhet och stothet. Att stå upp för sig själv. Att rakryggat och ärligt kuna säga att det här är mitt liv och mina val. Att det viktigaste i livet är att vara sann mot sig själv. 

Jag opererade mina bröst i oktober 2015. Efter ett liv av kraftig viktpendling fanns det bara skrynklig hud kvar där det tidigare satt två fylliga bröst. Även i mycket beskedliga och diskreta urringningar tittade den skrynkliga huden fram och jag kände mig oerhört obekväm. Jag var 40 år, men brösten såg ut att tillhöra en kropp som var mer än dubbelt så gammal. Att "acceptera" och "gilla läget" var inte ett alternativ för mig. Jag hade gått från storlek 95 J när bysten var som allra stöst till 75 D. D-kupan var inte fylld med körtelvävnad längre utan med överflödig hud som jag samlade ihop och tryckte in i behån. 

Jag tänker att en känsla kan vara en gåva från mitt inre. En signal om att nu är det dags att agera. Nu är det tid för förändring. Jag trivdes inte med min byst efter min kraftiga viktnedgång. Jag valde att operera mina bröst och genomgick ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon i en och samma operation. Ingreppet gjordes på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm och det var plastikkirurg Janne Ohlsén som höll i kniven. Jag är oerhört nöjd och jag är förundrad över operationsresultatet! 

Vad signalerar jag då till mina barn med mitt val? Jag visar att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. 
 

Läs hela inlägget »

Sebastian hade just somnat. Alexandra sov sedan två timmar tillbaka. Klockan var 22 på kvällen och jag sträckte mig mot min mobiltelefon för att ställa in larmet på klockan 03.30. Jag somnade direkt med ett barn på varje sida i dubbelsängen. Jag kände mig stolt över min fina familj och jag trivdes i det parhus dit jag och barnen hade flyttat efter skilsmässan från deras pappa. Huset hade ett magiskt läge med utsikt över Vallentunasjön och jag lät totalrenovera huset innan vi flyttade in. Vi tre hade byggt ett fint bo. 

Huset var mörkt och tyst. Jag fyllde vattenkokaren med kallt vatten och lät koka upp. Jag gick mot kylskåpet och tog fram Valios härliga, söta vaniljyoghurt. Tillsammans med flingorna "Start russin" fick jag en bra, uppiggande sockerboost. Jag slog upp locket på min jobbdator och började besvara mail. Det var en av de första dagarna i månaden så jag gick även in och attesterade mina medarbetares löner. Jag hann även kika igenom ett utkast till en kvalitetsredovisning.

Klockan hade hunnit bli några minuter över 06 och det var dags för mig att hoppa in i duschen och att göra mig iordning. Jag ville vara sminkad och klar då jag väckte barnen för att ge dem en morgon utan för mycket stress. Jag lämnade barnen på förskolan kl 07.40 där det då var frukostdags. Det var några timmar sedan jag själv åt frukost så på väg till jobbet svängde jag in på Statoil i Täby Kyrkby. Jag köpte en Yalla drickyoghurt och en kanelbulle. Bilfärden var kort, jag var precis klar med mitt "mellanmål" då jag gick in på rektorsexpiditionen. 

Under mina arbetsdagar åt jag ingenting. Jag hann inte. Eller rättare sagt, jag planerade uruselt. Naturligtvis hade jag kunnat prioritera bättre. Jag åkte från jobbet vid 16-tiden för att hämta barnen allra senast klockan 16.15 på förskolan. På väg hem kände jag en molande huvudvärk och en stor trötthet. Jag lösde det genom att åka in på ICA Dragonen. De hade ett bra utbud av färskt lösgodis. Jag hade bråttom att få i mig godsakerna på väg til förskolan. Jag ville inte att mina barn skulle se att jag åt godis på en vardag. Jag hann oftast inte få i mig allt så jag rev av påsen så att den enbart fick några centimeter höga kanter och stoppade ner den längst ner i handväskan. Genom att riva av överflödigt papper från påsen kunde jag gå och smygäta godis utan att det prasslade från godispåsen. Att det ständigt låg fullt av tomma godispåsar på bilgolvet var något mina barn var vana vid och de ifrågasatte aldrig varför. 

Jag var så hungrig då jag stod och lagade mat och ofta åt jag några tunnbrödssmörgåsar med Lätta och 17%-ig ost under tiden då jag fixade middag. Middagsmenyerna var ofta traditionell mat för en småbarnsfamilj. Korv Stroganoff med ris, spagetti med köttfärssås, fläskpannkaka och tacos. Kyckling med currysås. Vanlig mat helt enkelt. Vi stekte i Becel och tillagade såser med matlagningsgrädde. Fettsnålt skulle det vara. Alltid rikligt med grönsaker som barnen mumsade i sig med god aptit. Mitt problem har aldrig varit enorma mängder mat, men visst har jag föredragit mat med rikligt med kolhydrater som exempelvis pasta. Mitt främsta problem har dock varit det jag har ätit mellan måltider. 

När jag tänker tillbaka till den här tiden (2008-2009) känner jag mig sorgsen. Jag var ovarsam med mig själv. Gränsöverskridande. Jag stannade inte upp och reflekterade särskilt ofta utan åt bara mer godis för att döva känslor av trötthet, stress och ledsamhet. 

När jag läser det jag har skrivit ser jag att jag har skrivit ned mitt recept för fetma. Snabba kickar i form av sockerstinna produkter och "belöningar", dålig planering och okunskap. Jag visste att det fanns något som hette sockerberoende, men kunde inte alls identifiera mig som en missbrukare. Jag var övertygad om att mina problem med vikten berodde på dålig ämnesomsättning, att jag hade lätt för att gå upp i vikt, att jag tränade för lite, var kraftigt byggd och hade "dålig karaktär".

Det fanns dock en utväg. Jag hade bestämt mig att en gång för alla bli av med alla kilon. Jag skulle gå till min husläkare och be om en remiss för att genomgå en gastric bypass-operation. Nu skulle jag bli smal för alltid! Jag hade fel.  

Läs hela inlägget »

Försommar 2009. Jag var ute på shoppingtur för att hitta två klänningar till sommarens festligheter. Vid denna tidpunkt slog jag mitt personliga viktrekord och vägde 55 kilo mer än vad jag gör idag. Alla mina kläder var för små och jag var stamkund på Lindex "plussize"-avdelning då jag skenade uppåt i vikt under vinter 2008 och våren 2009. 

Nu var det dags att köpa två fina sommarklänningar. Jag visste att det var storlek 52 som gällde. Utbudet i denna storlek var klart begränsat i butikerna. Jag hittade två klänningar som var helt ok men kanske inte kvalade in i kategori "drömklänningar". Jag beslutade mig för att piffa upp mina två outfits med snygga accessoarer. Jag köpte eleganta benvita pumps med gulddetaljer, en vit lite "bucklig" sjal, ett nytt armband och sedan kompletterade jag med en Louis Vuitton-väska som jag hade sedan tidigare. Perfekt!

Det var dags för avslutningsmiddag med jobbet. Jag arbetade som rektor för en grundskola och hade bokat bord för alla medarbetare på en restaurang precis vid havet. Jag såg fram emot kvällen och var glad när jag stod hemma i badrummet för att sminka mig och fixa håret. Jag klädde på mig och var tacksam över att det var så varmt att jag slapp strumpbyxor. Det var svårt att hitta bra strumpbyxor i storlek 52. Jag tog fram mina nya, italienska pumps ur kartongen och gled in i dem för första gången. Jag kände mig fin och lite lyxig. Jag låste ytterdörren och gick mot min bil för att köra iväg till restaurangen. Jag hann inte många meter, jag kommer ihåg att jag stod vid mitt hus soptunna då det hände. Den ena klacken vek sig under skon. Jag böjde mig ner och stod sedan förvånad med klacken i handen. Jag blev så ledsen och kämpade hårt för att inte storgråta. Jag vände tillbaka och gick och hämtade ett par guldfärgade ballerinaskor och hastade iväg till bilen. Jag skulle om 30 minuter välkomna drygt 60 medarbetare till vår sommaravslutning så det fanns inte tid att hantera den sorg och skam som bubblade upp i mitt inre. Jag satte mig i bilen och den gungade till. Hur hade jag kunnat bli så tung? Varför hade jag låtit det ske? Jag torkade bort de tårar som trillat ner på mina kinder och körde iväg. 

Imorgon, onsdag, kommer inlägget att heta "Recept för övervikt". Jag berättar då om min resa fram till fetma grad 3 enligt BMI.  
 

Läs hela inlägget »

Dag 4. Onsdagen den 5 augusti 2014. När jag vaknade kände jag en smak av aceton i min mun. Jag gick in i badrummet och tittade mig i spegeln. Jag hoppade till; vem var det där spöket i spegeln? Ringarna under ögonen var blåsvarta och min hy var torr som fnöske. Jag såg ner på mina händer och strök försiktigt över huden på handryggen. Torrt, supertorrt.

Jag tog mig ut i köket och fixade te med kokosolja. Satte mig i soffan och svepte in mig med en filt. Trots att det i början av augusti frös jag och huttrade. Huvudvärken forsade fram som het lava i pannan. Jag kände mig både arg, ledsen och orolig. Jag visste att jag befann mig på dag fyra i min sockeravgitning, men så här dåligt kunde jag väl inte må på grund av det? Jag måste ha drabbats av någon allvarlig sjukdom. Jag blir akut kissnödig och sprang till badrummet.

På väg tillbaka till soffan såg jag "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström ligga på byrån i hallen. Jag greppade tag i boken och satte mig i soffan igen. Jag slog upp kapitlet i boken som handlade om sockeravgiftning. Jag hade läst kapitlet bara några dagar innan, men jag behövde läsa det igen. Jag läste texten flera gånger om dagen. Så snart jag tvivlade på min förmåga att genomföra sockeravgiftningen tog jag fram boken. Under våren 2014 hade boken starkt bidragit till att jag hade fått insikt om mitt beroende och att jag kunde förstå och acceptera mitt missbruk. Nu blev boken en livlina och bästa vän. En tröst och en mental snuttefilt. 

Då boken gång efter gång förklarade min kropps reaktioner fick jag mod och kraft att fortsätta. Jag försökte finna de första dagarnas eufori och glädje över att ha hittat orsaken till min livslånga viktproblematik. Mitt i det inferno som utspelade sig i mitt inre kände jag mig glasklar. För första gången i mitt liv UNNADE jag mig att avstå från det som inte är bra för mig. Sockret lämnade min kropp. Jag slutade att förgifta mig själv. 

Läs hela inlägget »

Vi förflyttar oss återigen till söndagen den 3 augusti 2014. När jag återvände från ICA var jag redo för mitt nya liv med LCHF. Den första frukosten blev bacon, tomater och några skivor ost. Jag hade nosat på LCHF tidigare och hade lite koll på kosten men jag visst inom mig att det på ett annat sätt. Denna söndag påbörjade jag inte ännu en bantningskur eller diet. Det här var en livsstilsförändring på riktigt. 

Måndagen den 4/8-14 var det dags att börja på ett nytt jobb. Jag gjorde iordning fina rosa burkar med flera små mellanmål och lunch. Jag förstod att nyckeln till att klara en sockeravgiftning var att hålla mig mätt. Förutom en liten burk med kokosolja från Renée Voltaire hade jag med mig minimozzarella, små skivade tomater, basilika och olivolja. Ett perfekt och aptitretande mellanmål. Jag hade även med mig ölkorvar och en matig sallad till lunch. Det kändes tryggt. Jag vågade inte riskera min avgiftning genom att äta lunch ute och riskera att göra mindre kloka val. 

Dag 1 och 2 med den nya kosten gick strålande. Jag var nästintill euforisk över mitt beslut att göra slut med sockret. Jag var förvissad att det var ett riktigt beslut och att jag hade hittat grundorsaken till min livslånga viktproblematik. Dag 3 var hemsk. Vidrig. Det kändes som att jag föll ner i en djup, mörk brunn med ryggen före. Under fallet hörde jag Sockermonstrets lockrop om hur jag skulle komma upp ur brunnen och se ljuset igen. Under arbetsdagen fungerade det ändå ok. Jag koncentrerade mig på mitt nya uppdrag och höll mig mätt genom att äta ur mina rosa matlådor. När jag efter arbetsdagen slut satte mig i bilen för att köra hem började kampen. Den bilfärden kommer jag sent att glömma. 

Jag hade för vana att varje dag efter jobbet stnna på en bensinmack eller ICA och köpa en stor påse lösgodis. Omsorgsfullt utvalt lösgodis. Rosa svampar, pastellfiskar, sura nappar och sockerbitar. Fanns det gott och färskt lösgodis kunde det till nöds duga med några Pingvinstänger, allra helst med rabarbersmak.

På måndagen var jag fortfarande euforisk över mitt val att göra slut med sockret och swichade förbi bensinmackarna på vägen hem. Dag 3, på tisdagen, var det en helvetesfärd. Jag höll hårt i ratten för att inte svänga in till höger för att åka in på Statoilmacken vid Frescati. Jag tänkte att jag avvaktar till Shell i Roslagsnäsby. Jag lyckades passera även denna mack och nästa eldprov blev Statoil i Arninge. När jag klarade mack efter mack spred sig en stolhet i min kropp. Det gick. Jag kunde motså frestelsen och vanans makt. Tio minuter av bilfärden återstod. Jag såg framför mig att min belöning skulle bli en stor kopp Earl Grey med kokosolja när jag kom hem. Jag log. Jag valde mig själv och min hälsa. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: lchf, sockerberoende

Mina barn kallar det för en 40-års kris. INSIKTEN som kom att drabba mig med full kraft den där natten till den 3/8-14 var en följd av en lång process. Jag skämdes över att vara den där personen som ständigt gick upp och ner i vikt. Jag ville inte vara den ständigt jojobantande kvinnan längre. Jag kände en stor skam över att ha misslyckats med det omöjliga; att gå upp i vikt igen efter att ha genomgått en magsäcksoperation. (Nu vet jag att det inte är helt ovanligt, men den kunskapen hade jag inte då) Varför fungerade inte den mest ”idiotsäkra” lösningen för mig? 

Under livet har jag intalat mig en massa kreativa saker för att förklara och försvara min viktproblematik främst för mig själv men även inför min omgivning. Kraftig benstomme, låg ämnesomsättning, kraftigt byggd, dålig kåraktör och en massa annat strunt som inte visade sig stämma. Jag var själv förundrad över att jag ständigt gick upp och ner i vikt. Sedan 11-års ålder har mitt ätande präglats av två ytterligheter; strikt kalorikontroll och frosseri av kolhydrater. Perioder då jag har varit ”duktig” och räknat kalorier, eller points. Jag har gått ner i vikt varje gång. Dieterna har fungerat utmärkt till dess att jag inte har stått ut längre. Då har jag ”unnat” mig att hänge mig till dagligt intag av stora mängder lösgodis och ätit tunnbröd, bananer, drickyoghurt och pasta. Nu i efterhand ser jag att det är just detta mönster och ätbeteende som gjorde mig så stor. När jag var som allra tyngst vägde jag 55 kilo mer än idag, hade storlek 52 i kläder och ett BMI som indikerade på fetma grad 3.

Under tidig vår 2014 funderar jag mycket över mitt liv. Jag får en allt starkare känsla av att jag vill förändra. Jag tar återigen fram boken ”Sockerbomben i din hjärna” av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Boken som jag redan 2007 avfärdade som ”strunt” läste jag nu noga och med nya ögon. Jag tog kontakt med Bitten Jonsson och köpte en webbaserad kurs som handlade om sockerberoende. Jag började förstå att det handlade om mig. Det verkade alltså som att jag var sockerberoende, en missbrukare. Skulle jag aldrig få äta en kanelbulle någon gång mer? Skulle jag inte köpa lösgodis på vägen hem från jobbet längre? Jag läste vidare i ”Sockerbomben” och började även läsa Sanna Ehdins moderna klassiker ”Den självläkande människan” och fick insikter om hur starkt sambandet är mellan vår hälsa och det vi stoppar i oss. Jag läste Andreas Eenfeldts bok ”Matrevolutionen” som vände upp och ner på alla ”sanningar” kring den kost jag hade fått lära mig vara den ”rätta”. Jag började FÖRSTÅ på  riktigt. Det var nog så att jag var sockerberoende. Sorgen över att behöva lämna min gamla sockerstinna kost började övergå i något annat. Om det nu var så att jag var sockerberoende fanns det ju en lösning! 

INSIKTEN som drabbade mig med full kraft natten den 3/8-14 kan också beskrivas med ett annat ord. Jag valde under natten att ACCEPTERA mitt sockermissbruk. Det gjorde ont, det var smärtsamt. Jag vågade känna sorgen över att det var som det var och när jag till slut vågade känna och acceptera uppenbarades det något nytt. Känslan av sorg byttes ut mot en i det närmaste euforisk känsla. JAG KAN FÖRÄNDRA MITT LIV! Nu förstod jag vad min livslånga viktproblem berodde på; jag hade missbrukat sedan barnsben. Jag FÖRSTOD, ACCEPTERADE och kände en stor tillförsikt till mig själv. Tiden var mogen. Det var dags att AGERA. Jag gick upp tidigt söndagen den 3/8-14 och gjorde i ordning en kopp te. Jag tog fram de böcker jag sedan tidigare hade om LCHF. Jag satte mig vid köksbordet och gjorde en veckomeny. Jag gick ut till bilen med en inköpslista i handen. Jag satte mig i bilen och körde iväg till ICA. Jag körde iväg mot mitt nya, sockerfria liv. Jag återvände aldrig till det gamla. Imorgon berättar jag hur jag praktiskt gick till väga och om den första tiden utan socker. Välkommen att följa med! 

Läs hela inlägget »

2017

Med dessa tre ord kan jag sammanfatta processen jag gick igenom för att lära mig att framgångsrikt hantera mitt sockerberoende. Det är även dessa tre som är högst påtagliga i de "Inspirationssamtal" som sedan en tid tillbaka har börjat erbjuda intresserade privatpersoner. Jag vill betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, inte heller medicinskt utbildad. Min kunskap inom området är den jag har förvärvat genom min egen erfarenhet. 

FÖRSTÅ - jag vågade inse att jag har ett beroende/missbruk. Det var smärtsamt, precis som vid alla beroenden/missbruk är förnekelsens dimma tät. Det är en sorg att inse, men också en lättnad; nu kan du göra något åt problemet.  Stora inspirations- och kunskapskällor har varit, och är "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin öppnade mina ögon på kostens inverkan på kroppen och Anna Hallénsböcker lärde mig mycket om hur jag konkret kan gå tillväga i köket. Även "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt ("kostdoktorn") har fått mig att vända upp och ner på gamla "sanningar" kring kost och hälsa. 

ACCEPTERA - som sockerberoende väljer jag att inte äta "vanligt" eller "som alla andra". Jag har accepterat att jag har ätit nog med godis, bullar och kakor i mitt liv. Kvoten är fylld; jag är färdig med det. Jag unnar mig även att avstå andra kolhydrater som pasta, ris, bröd mm. 

AGERA - Jag äter det jag mår bra av. Jag väljer att äta en fet lågkolhydratskost. Jag unnar mig att vara utan sötningsmedel. "Frukt är godis" sa man på 80-talet och så är det även för mig. Det är väl sött, men jag äter gärna bär. För mig Äter mycket kött, kyckling, goda såser, röror, kryddsmör och härliga grönsaker. Jag unnar mig denna härliga kosthållning årets alla dagar, oavsett om det är midsommar, påsk eller jul. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. Jag unnar mig en hälsosam normalvikt. 

Läs hela inlägget »

Sötningsmedel,nej tack

För 997 dagar lade jag om min kost över en natt och började äta LCHF.
I gårdagens inlägg berättade jag om att jag i samma veva bestämde mig för ett antal olika saker.

  • Jag UNNAR mig att avstå från SÖTNINGSMEDEL

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag under många,många år har ägnat mig åt strikt kalorikontroll. Främst genom att Viktväkta eller med pulverdieter, i mitt fal Nutrilett-pulver. Under dessa kaloriräkningsperioder har jag siktat på att äta så mycket som möjligt men så lågt kaloriinnehåll som möjligt. Jag konsumerade under dessa perioder en hel del lightprodukter som sockerfritt tuggummi, Läkerol och rikligt med lightläsk. Jag fortsatte att göda mitt sockermissbruk, om än på artificiell väg. Jag trodde att jag var hälsosam och "duktig". Det jag sysslade med var naturligtvis rent självbedrägeri. Jag blev inte fri från mitt sockerberoende. Inte alls. Jag kände inte heller till att min viktproblematik grundade sig i ett missbruk, det insåg jag först det år jag fyllde 40 år. 

När jag fattade mitt beslut att lämna socker och börja med LCHF natten till den 3/8-14, valde jag även att inte ersätta socker med sötningsmedel. Jag har vant mig av med den söta smaken av socker och sötningsmedel och för mig räcker det utmärkt med den naturliga sötman i exempelvis bär. Jag är inte intresserad av puddingar, lightläsk och så kallade LCHF-prokukter med sötningsmedel. Det känns bra!

"Saknar du inte den söta smaken?" Jo, ibland. Det händer att jag kan komma på mig själv att tänka att det skulle vara gott med en sur godisnapp. Jag kan nästan förnimma känslan av sockret mellan tänderna och den sötsura smaken. Då resonerar jag med mig själv. Ja, det är förvisso gott med godis. Men det är inte värt det. Min kvot av socker och sötningsmedel är fylld - för en livstid. Jag har hittat nyckeln till min egen sockernykterhet och till en stabil normalvikt. För mig är det en skatt, en gåva från livet.
Läs hela inlägget »

P Å  V Ä G  M O T  1 0 0 0  D A G A R  M E D  L C H F

När jag började äta LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig för flera olika saker. Jag tänkte här beskriva en av punkterna på min lista:

  • Jag ska enbart äta sådant som jag tycker är gott. 


Inget konstigt kanske, men som alltid finns det en historia bakom det hela. 

I många, många år trodde jag att olika typer av mirakelkurer och dieter var lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag drömde om att någon framstående forskare skulle finna den slutliga lösningen på fetma och övervikt. I årskurs sju skrev jag en uppsats om framtiden och skrev då att det skulle finnas ett piller som man kunde ta och förbli normalviktig för alltid. Några senare tanke var att jag skulle försöka komma till den framstående och kände doktorn tillika professor som hade ett stort massmedialt utrymme under 90-talet. Allt gick ut på att någon annan skulle lösa mitt problem med vikten. Det jag inte såg eller kände till då var att jag själv hade nyckeln till mitt eget välbefinnande och en stabil normalvikt. 

Min tilltro till läkarvetenskapen var stark. Min övertygelse var under många år att min och övriga världens övervikt skulle lösas på medicinsk väg. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en läkarfamilj där medicinska dilemman dagligen diskuterades. En annan teori är att det alltid är lättare att adressera ett problem till någon annan än sig själv. Jag valde att adressera "vetenskapen". 

Jag har tidigare skrivit om mina många perioder som medlem på Viktväktarna. Jag har sedan tidigt 90-tal varvat kaloriräknandet (eller points eller vad systemet för de olika tillfällerna har kallats för) med skakande av Nutrilett. Jag hade ofta en påse Nutrilett i väskan och en shaker. Alla olika viktmindkningskurer som jag har testat har givit önskat resultat; jag har rasat i vikt. Snabbt. Stabilt. Jag har räknat kalorier och varit hungrig. givit en viktminskning på omkring ett kilo i veckan. Jag har sällan haft viktminskningsplatåer utan minskat stadigt. Dock har dieterna spårat ur. Till slut blev jag för hungrig och så less på alla begränsningar. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde ett undantag. Det berömda undantaget som alltid var början till frosseri av socker i form av godis, glass och bakverk men även kolhydratrika livsmedel (bröd, pasta osv).

Jag försökte plåga mig ner i vikt. Jag upplevde Nutrilett-pulvret så äckligt att jag ofta höll för näsan när jag svalde det. Det var vidrigt. Jag blev så glad när jag hittade mjukost med en fetthalt på 4%. Det smakade salva, men det var fettsnålt, så jag åt det. I kombination med riktigt tunna knäckebrödsskivor, som smakade papp, kunde jag äta mycket men få i mig få kalorier. Det var ju min väg till den hett efterlängtade normalvikten. Trodde jag. Gång på gång, år efter år trodde jag det. Trots att jag inte lyckades hålla en stabil normalvikt var jag övertygad om att lågkalorikost och strikt kontroll var vägen. Det var det inte. Inte för mig. 

När jag började med LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig. Nu var det dags för mig att få ett sunt förhållningssätt till mat. Lära mig äta efter hunger och mättnad. Sluta räkna, mäta och bokföra kalorier och mängd. Bara äta god, fet mat och bli mätt. Det har fungerat. Jag äter enbart god mat. Jag blir mätt. Dessutom sedan ett år tillbaka stabilt normalviktig. Jag väger 33 kilo mindre än för 996 dagar sedan. Jag har ett normalt BMI. 

Imorgon, onsdag 26/4, fortsätter jag att berätta om nästa punkt på min lista. 

Läs hela inlägget »

Att fylla vattenkokaren med vatten är det första jag gör varje morgon. Under den lilla promenaden från vårt sovrum tll köket boostar jag mig med mina tre viktiga mantran:

  • Jag UNNAR mig hälsa
  • Jag UNNAR mig att AVSTÅ från det som inte är bra för mig
  • Jag UNNAR mig en hälsosam normalvikt
Morgonens första tekopp är alltid dagens bästa. När jag började äta LCHF för i augusti 2014 tog det en stund för mig att vänja mig vid det om har kommit att bli mitt livselexir; KOKOSOLJA. I varje kopp te som jag dricker har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit är kokosoljan med både smak och doft från Renée Voltaire. Det finns många olika kokosoljor på marknaden, men det viktigaste är att den är ekologisk och kallpressad (läs mer om kokosolja här). Kokosfettet i silvriga paket i butikernas kyldiskar har inte alls de gynnsamma hälsoeffekter som den ekologiska och kallpressade oljan har. 

Ofta, men inte alltid, väljer jag att först gå ut och gå på en promenad med min hund innan jag äter frukost. Just val av frukost är en fråga som många ställer. Vad finns det för alternativ till rostade smörgåsar och fruktyoghurt? Ofta är ägg och bacon det första många tänker på när det handlar om frukost och LCHF. Lyckligtvis är variationerna betydligt större än så. Om jag riktigt ska hårddra det är det till och med möjligt att äta smörgåsar och yoghurt. Det är fullt möjligt att baka ett LCHF-bröd som är gott att rosta och det är enkelt att blanda ihop en egen yoghurt med bär. Jag väljer rysk yoghurt med en fetthalt på 17 %. Inte nog med att den mättar, den är ljuvligt god med sin milda, gräddiga smak. Recepet på min jordgubbsyoghurt hittar du här

När jag började med LCHF var jag angelägen att bryta med mina gamla vanor och mönster. Jag ville inte transformera mina tidigare, mindre goda, vanor och inte bara rakt av klä dem i LCHF-kläder. 

Jag var fast besluten om att byta livsstil och var riktigt sugen på att testa på nya sätt att äta. Mozzarella Caprese (se bilden ovan) har i många år varit en av mina absoluta favoriter då det kommer till förrätter och det har kommit att bli en frukostfavorit under åren med LCHF. 

En annan frukostfavorit är en ljuv kombination av bacon, varma tomater och mozzarella (igen). 

En smidig och lättfixad frukost är ost- och skinkrullar med Bregott. Som en smörgås utan bröd, kan man säga. 

Jag är tacksam över att jag har kunnat njuta av feta mejeriprodukter under min viktminskningsfas. Vad gäller just mejeriprodukter tror jag att man behöver undersöka vad som fungerar för var och en. Vissa upplever att viktminskningen hämmas eller helt står still om de äter mejerier. En del triggas att äta sött. Jag har haft en bra viktminskningstakt på omkring ett kilo i veckan och ätit mejerier. Min bubblande smoothie är en mättande, lyxig frukost som går fint att förbereda kvällen före och förvara i kylskåpet. Fungerar även bra att ha med i en termos so ett ellanmål ute på vift. 

Ett överraskande, ja till och med provocerande, frukostval är pizza. När vi gör pizza hemma gör vi ofta två plåtar och skär pizzan i fina bitar. Gott att äta såväl varm som kall både till frukost, lunch och middag.

Fyllda pannkakor är en annan festlig frukostfavorit. Till en början kändes det riktigt konstigt att mumsa i sig pannkakor, tills jag insåg att grädde, ägg, smör ju är ett riktigt bra LCHF-val. 

Nu återstår bara för mig GOD MORGON och SMAKLIG MÅLTID!

Läs hela inlägget »

Det gick över en natt som man ofta säger. Natten till den 3 augusti 2014 utspelade sig ett skilsmässodrama i mitt inre och jag insåg då att min kvot av socker var fylld för en livstid. Jag hade under våren och sommaren 2014 mognat och vågade blicka inåt. Jag vågade se det som var så smärtsamt uppenbart. Jag var/är en missbrukare. Min drog var, och är, socker. När jag hade förstått att jag inte kan äta "som alla andra" kände jag en sorg. En barnslig ilska. Varför ska det här drabba mig? Varför kan inte jag bara äta "vanligt"? Får jag aldrig mer äta en bulle? Aldrig mer beställa en spagetti Carbonara? Och hur ska jag kunna fira jul utan saffransbröd och marsipan? Jag kände mig ledsen, trotsig och arg. Jag kände att jag den där natten föll med ryggen före ner i en djup svart brunn. Jag var rädd. Skräckslagen. Ont i magen. Vad ska jag nu ta mig till? Om sockret inte längre finns tillgängligt för mig vid trötthet, stress, ledsamhet och sorg, vad ska jag då göra? Den prasslande pappåsen med lösgodis har funnits med mig sedan jag var 8 år. Vad var jag utan mitt livs dunderhonung?

Jag fortsatte att falla i brunnen. Till min stora förvåning saktades farten och jag landade på en mjuk bädd av sammetskuddar. Jag satte mig upp och det var inte mörkt i brunnen som jag hade föreställt mig. Det stod en skattkista bland de mjuka kuddarna och jag visste instinktivt att det var just min skattkista. Jag lyfte sakta på locket och jag såg någonting som skimrade på kistans sammetsröda botten. Det var en nyckel. 

Under våren hade jag F Ö R S T Å T T mitt sockerberoende. Under natten till den 3/8-14 A C C E P T E R A D E jag hur det låg till. Jag är en M I S S B R U K A R E. Jag missbrukar socker. Det som jag var så rädd för att inse visade sig vara mitt livs gåva till mig själv. När jag vågade känna och se rakt in i mitt inre fick jag syn på nyckeln. Nyckeln till förändring. Med nyckel följde modet och kraften att A G E R A. 

Söndagen den 3 augusti 2014 förändrade jag mitt liv. Jag gick upp, tog fram alla böcker jag hade om LCHF, skapade en veckomatsedel för en vecka framåt och åkte till vår lokala ICA-butik. 

Den 29 april har det gått 1000 dagar sedan denna natt. Resultatet? Jag hanterar mitt sockermissbruk. Varje dag väljer jag min egen hälsa.
Jag U N N A R mig en hälsosam normalvikt.
Jag U N N A R mig att avstå från det som inte är bra för mig.
Jag är 33 kilo lättare än för 1000 dagar sedan. Som allra mest har jag vägt 55 kilo mer än idag. 

Min väg på hälsans stig visade sig vara att förstå, acceptera och slutligen agera. Mitt agerande består i att varje dag, vid varje måltid välja att äta det som min kropp mår bra av. Bokstavskombinationen lyder LCHF. Lösningen på min livslånga viktproblematik visade sig kunna sammanfattas i en enda mening. Jag S L U T A D E äta det som gjorde mig överviktig. I mitt fall handlar det om S O C K E R och andra kolhydratrika produkter som omvandlas till socker i kroppen (för fakta kring detta finns utmärkt information på www.kostdoktorn.se)

Jag äter fett, blir mätt och är dessutom stabilt normalviktig sedan ett år tillbaka. 

Läs hela inlägget »

Hur mycket har du vägt som mest?
Jag har vägt 55 kilo mer än idag. Jag slog mitt personliga viktrekord våren 2009. Då hade jag ett BMI som visade Fetma grad 3 och klädstorlek 52.

Har du tränat mycket?
NEJ, jag inte har tränat bort mina kilon. Viktminskningen har min radikala kostförändring (LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg) tagit hand om. Jag har enbart gått promenader under min viktminskning. Nu när jag är viktstabil njuter jag av dagliga promenaden i naturen tillsammans med min hund och går omkring 5 km dagligen. Jag ägnar mig i viss utsträckning åt rehabträning för mitt diskbråck men det är en mycket speciell träning för vissa specifika muskelgrupper. 

Har du genomgått någon plastikoperation?
JA! Under hösten 2015 genomgick jag en bröstoperation på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm. Under en och samma operation gjordes ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon. Det var platstikkirurg Janne Ohlsén med team som opererade mig. 

Har du silikonbröst?
JA, jag har silikonbröst.

Vad har du för implantat?
Jag har runda implantat, hög profil, 375 cc i varje bröst.

Betalade Landstinget din bröstoperation?
NEJ. Jag betalade 64 000 kronor för min operation. Priset på operationen beror på vad som behöver göras. Min operation räknades som ”vård” och inte som en rent kosmetisk operation och det gjorde att jag inte behövde betala moms. Priser och information om moms med mera finner du här

Betalade Aleris Plastikkirurgi din operation?
NEJ, jag har betalat min operation själv. Se ovan.

Hur betalade du din operation?
Jag betalade den kontant (med bankkort). 

Har du opererat magen?
NEJ, det har jag inte gjort. Jag överväger dock att genomgå en bukplastik eftersom huden under naveln är skadad och jag har ett litet överskott av hud ovanför naveln. Jag är dock oerhört tacksam över att jag inte har någon så kallad ”hängbuk”. Jag hade bokat in en operation i april 2016, men fick skjuta den på framtiden då jag fick ett diskbråck i nacken i januari 2016. I samband med det bedömdes en icke-akut operation som olämplig. Jag är nu intresserad av att genomgå en bukplastik under hösten 2017. 

Har du ”gäddhäng” på överarmarna?
Min hud på överarmarna är inte särskilt fast, men jag har inget jättelikt hudöverskott. Jag kan ha vilka kläder jag vill. Jag kan i nuläget inte svara på om en överarmsplastik kan komma att bli aktuell längre fram. 

Är du nöjd med din kropp?
JA. Jag är 42 år gammal, jag har haft den stora förmånen att föda och amma två barn. Jag har vägt 55 kilo mer än idag och givetvis syns det på vissa delar av kroppen. Jag är oerhört nöjd över min bröstplastik och är glad och tacksam över att jag kan ha vilka kläder jag vill i storlek 36. Jag strävar inte efter en ”tonad” kropp med synlig muskulatur. Jag tar gärna bort den skadade huden på min mage, men skulle det inte bli så är det ok ändå. 

Har du ”fixat” något i ditt ansikte?
JA. Jag började använda Botox för linjer mellan ögonen och i pannan i 35-årsåldern. Jag är så nljd med det! Förutom att det slätar ut befintliga linjer förebygger det även nya linjer. Jag fyller på med Botox ca 3-4 gånger per år. 

För ca ett år sedan fick jag en behandling med fillers (Restylane) i mina kindben. Jag upplevde att mina kinder hade ”dragits” nedåt efter den kraftiga viktminskningen och nu har kindbenen ”hittat tillbaka” igen. Jag gissar att jag behöver förnya behandlingen om ca ett halvår igen. Det är Madelaine Mossvik, injektionssköterska på Aleris Platsikkirurgi som behandlar mig med Botox och fillers. 

Varför är du så öppen med att du har opererat dig?
Jag vill bidra till att ta bort "skam" och "skuld" kring plastikoperationer. För mig finns det ingen motsättning mellan att vara en klok, begåvad och genuin person och att samtidigt vara mån om sitt yttre. Det är tråkigt att så många inte vågar berätta att de gör plastikkirurgiska ingrepp; det är ingen tillfällighet att klinikerna har som mest att göra inför de stora högtiderna. Då kan kvinor (ja, det är oftast kvinnor) säga att de ska på semester och behöver då inte berätta varför de är borta två veckor från jobbet. Många vågar helt enkelt inte berätta för vare sig kollegor, vänner och släkt att de väljer att genomgå ett plastikkirurgiskt ingrepp. 

Genom min öppenhet vill jag visa att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. Jag bestämmer över min kropp och jag gör medvetna val. 

Läs hela inlägget »

Fredag eftermiddag. Jag packar min rosa väska inför en helg tillsammans med min man på en kryssning till Helsingfors. Två kvällar ombord på båten och en dag i land; så härligt! Jag och min man är otroligt förtjusta i den finska huvudstaden och har varit där flera gånger tidigare under våra 12 år tillsammans.

För några veckor sedan såg vi en tv-reklam från Silja Line som nu har en kampanj för kryssningar för par till Helsingfors. Jag och min man blev riktigt inspirerande och roligt nog blev jag dagarna efter kontaktad av Silja Line som föreslog ett samarbete. Rederiet önskade att jag skulle dokumentera vår resa utifrån vårt perspektiv både ombord på båten och iland i Helsingfors. Jag får erbjudanden om samarbeten flera gånger per vecka. De allra flesta tackar jag nej till, men samarbetet med Silja Line tackade jag med stor glädje ja till. Jag och min man gillar Silja Line, har åkt flera gånger med dem tidigare och vi älskar Helsingfors. 

Min man var ledig i fredags för att ta flyglektioner i Västerås då han håller på att ta PPL (flygcertifikat). Han kom hem, vi lyfte in väskorna i bilen och åkte iväg. När vi var på Arningeleden på väg in mot stan hör vi nyheterna på radion. Precis som alla andra tar vi i samma ögonblick fram våra telefoner och kontaktar våra barn. Alexandra är kvar i skolan och Sebastian är hemma. Min man får tag i sina vuxna barn som även de befinner sig utanför stan. Min mamma ringer. Jag ringer mina barns pappa och farfar. Vi resonerar om det är klokt att jag och min man åker till Helsingfors nu när terrorn har slagit till mot Stockholm. Efter resonerande fram och tillbaka beslutar vi oss att stiga ombord på Silja Serenade och inleda vår efterlängtade weekend på tu-man-hand.  Eftersom våra anhöriga befinner sig i säkerhet och barnen har stöd av sin pappa och sina farföräldrar känner vi att vi kan genomföra resan. Det kändes som om vi skulle låta terrorn vinna om vi vände hemåt. På ett sätt kände och känner vi mer än någonsin "livet i oss" som Madicken säger. Vi LEVER och vi är tacksamma för det livet ger. Det stärkte oss i att vi har fattat rätt beslut.

Vi åker upp till vårning 11 och stiger in i vår fina DeLuxe-hytt. En mysig hytt med dubbelsäng högt upp i fartyget med utsikt över havet. Jag byter om till en omlottklänning från Michael Kors, svarta pumps, halsband med stora pärlor och mina härliga hjärtformade örhängen. Min man är snygg som han är i mörka jeans, skjorta och blazer. Under tiden då jag bättrade på sminket stod tv:n på i hytten och vi tog del av nyhetsrapprteringen. 

Dags för middag! Vi hade bokat bord på den italienska restaurangen Tavolata och fick ett fint fönsterbord. Jag inledde med mina ständiga favorit mozzarella, min man valde tonfisk och till varmrätt åt vi båda oxfilé. Vi avrundar med te och cappuccino på restaurangen och tar en promenad längs fartygets gågata. Vi beger oss in på upptäcksfärd i taxfreebutikens parfymeriavdelning och jag nosar på dofter och testar läppglans. Jag som är en sann sminknörd bara älskar att befinna mig på ett flytande parfymeri. Vi köper med oss te som vi tar upp till hytten och vi tittar en stund på tv innan vi vaggas till ro av havets våg. 

Vi är båda morgonpigga och känner oss glada och utvilade när vi går till frukostbuffén. Jag blir överlycklig då jag utforskar buffén och upptäcker riktigt goda salamisorter, god mozzarella, korvar och knaprig bacon. Jag komponerar en LCHF-tallrik som gör mig behagligt mätt och redo för Helsingfors. 

Båten lägger till under tidig förmiddag. Det är nollgradigt och blåser lite och min rosa Busneljacka är riktigt snygg, men inte så varm, så vi tar en taxi till vår första anhalt; Karl Fazer Café på Glogatan i hjärtat av staden. Det är fullsatt då många Helsingforsbor i olika åldrar väljer att avnjuta sin lördagsfrukost på just detta anrika café. Vi lyckas få ett bord till slut och jag beställer min LCHF-favorit Earl Grey och en kopp med osötad vispad grädde. Naturligtvis kompletterar jag med en tesked kokosolja från Renée Voltaire; jag har precis som vanligt en liten burk i handväskan. Vi lägger upp planer för våra timmar i Helsingfors och beslutar oss för att lägga tonvikten på att i lugnt tempo utforska butiker i citykärnan och "bara vara". Vi har även bokat bord för lunch på vårt absoluta favorithotell Kämp, snett emot det café vi sitter på. Vi shoppar lite smått i gallerian i anslutning till hotellet innan lunchen på hotellets Brasseri.

Vi känner igen hovmästaren på Kämps Brasseri från vårt besök sommaren 2015. Jag väljer en charktallrik och min man är sugen på lax. Jag ser fantastiska färska bär i en av restaurangens tjusiga dessertvagnar i glas. Bären används för att dekorera tårtor, men den serviceinriktade och omtänksamma personalen ordnar naturligtvis en väl tilltagen portion av färska hallon, blåbär och jordgubbar till mig. 

Solen skiner, det blir varmare i luften och vi flanerar på Helsingfors gator en stund innan vi tar oss tillbaka till båten. 

Jag som verkligen uppskattar att klä upp mig tar tillfället i akt även under lördagkvällen. Jag glider in i min ljusblåa klänning från Daisy Grace vårkollektion. Jag väljer att ha finmaskiga nätstrumpor till och svarta pumps. Jag känner mig fin och vi tar hissen ner till fartygets gågata och går in på Bon Vivant där vi har bokat bord för middag. Bon Vivant är en restaurang med gastronomiska ambitioner och de presenterar den nordiska kokkonsten på ett innovativt vis. Jag inleder måltiden med rökt renfilé och min man som är förtjust i fisk väljer siklöja. Jag blir inspirerad av förrätternas snygga uppläggningarna på granitskivor och frågar min man om vi inte har några granitskivor som ligger och skräpar i garaget. Min man skrattar och svarar att det har vi tyvärr inte men han kan erbjuda både svarta takpannor och vita kakelplattor. Jag ber att fundera på saken... Min man premiäräter duva till huvudrätt och jag avnjuter lamm på två vis; rostat lamm och lammkorv. Delikat! 

Efter middagen går vi en tur i butikerna på gågatan. Jag förvånas av det stora utbudet av kläder och vi handlar kläder till både oss själva och till barnen. Jag får en längtan efter barnbarn (ja, jag vet att jag bara är 42 år) när jag ser de fina barnkläderna från Desigual. Jag vill handla bebiskläder NU! Då jag inte har några bebbar i min närhet inser jag att det inte är någon vidare bra idé och köper mig istället en riktigt fin munkjacka i collagematerial med lurvig insida från Gant. Den är vit med GANT-tryck i guld och guldfärgade detaljer i form av dragkedja med mera, så snygg! Vi är kvällströtta både min man och jag. Vi står i fören en stund och fascineras av havets krafter och filosoferar om livet. Därefter trippar vi upp mot vår fina hytt och kryper till kojs. 

Söndag morgon. När fartyget svänger kraftigt vet vi att vi har kommit till Oxdjupet. Då är det en timme kvar till dess att båten angör Stockholm. Precis innan jag slår mig ner vid frukostbordet ser jag min mammas hus på Norra Lagnö på Värmdö. Hon har fullt upp att vinka när familj, släkt och vänner passerar. När det är ljust viftar hon med en röd kudde och när det är mörkt signalerar hon med en ficklampa. En skojig tradition! Jag lägger en bädd av bacon på min tallrik. Bädden kröns av varvade mozzarella- och tomatskivor. Pepprig olivolja, salt och peppar gör tallriken fulländad. 

Vi ser Lidingö och Hjortagens gasklockor. Vi köper med oss några flaskor olivolja från den italienska restaurangen för att njuta av hemma och ge bort i present. Båten saktar in och lägger till vid kajen. Vi promenerar bort till bilen och åker hemåt. Innan vi svänger upp på infarten träffar vi Alexandra och Theodore som är ute på promenad med Douglas. Jag kokar upp en kanna tevatten och går och väcker Sebastian. Åter hemma i vardagen igen. VARDAG. Ett vackert ord. Jag är så tacksam över mitt och min familjs liv VAR DAG. Under helgen på tu man hand har jag och min man haft massor tid för varandra och för samtal och reflektion kring livet. Vi väljer oss själva och varandra. Varje dag. "Idag ska det bli en bra dag". Det har sällan varit så påtagligt som nu. 

Läs hela inlägget »

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget »

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget »
Sedan 11 års ålder har jag bantat. Jag var förbryllad och på riktigt förvånad över att jag vägde mer än mina klasskamrater. Jag var inte jättetjock, utan mer knubbig. Jag fick ofta höra att jag hade "kraftig benstomme", var "kraftigt byggd" och hade "låg ämnesomsättning". Jag har under många, många år varit helt övertygad om att normalvikt inte var menat och möjligt för mig. Jag var knubbig och kurvig och så skulle det förbli. Trots detta har jag alltid haft en avläsen dröm om att bli stabilt normalviktig. 

Jag åt inte enorma mängder mat. Jag har inte ägnat mig åt bottenlös hetsätning och inte heller kräkts efter måltider. När jag jämförde mina portioner med andras åt jag ganska "normalt" men trots det vägde jag mer. Så konstigt! Det jag inte tänkte på var allt det som jag åt mellan målen. Kakorna, bullarna och godis, främst lösgodis. Limpsmörgåsarna, tunnbrödet och de rostade mackorna. Chips, ostbågar och läsk. På något konstigt sätt insåg jag inte att det jag åt utöver frukost, lunch och middag faktiskt lagrades i min kropp. 

Mitt ätbeteende har sedan tonåren präglats av två ytterligheter. Strikt kalorikontroll kontra frosseri. Jag har varit inskriven på Viktväktarna i många, många omgångar. Jag började min karriär som Viktväktare under gymnasiet och jag har alltid lyckats att gå ner i vikt. Jag tyckte om alla små häften och böcker och fyllde noga in allt jag åt. Under mina Viktväktarperioder "unnade" jag mig att äta sådant som var "gratis" i Viktväktarnas system. Jag drack minst 1,5 liter lightläsk varje dag. Allra helst Sprite Light som det hette då. Jag åt ett antal paket sockerfria tuggumin och flera askar sockerfria Läkerol. Vid varje Viktväktarträff bunkrade jag upp med det godis som såldes på träffarna. Härligt, laxerande godis med ytterst få kalorier. Det fanns även smaskiga bars med kolasmak och liknande som var "billiga" i pointssammanhang. Vilken lycka! Jag ägnade mig åt strikt kalorikontroll men kunde fortsätta att sockerknarka på kostgjord väg! Ljuvligt! Att magen kraschade av allt sötningsmedel kunde jag leva med, jag fick ju njuta av de söta smakerna som värmde mitt inre. Det var huvudsaken. 

Efter några av Viktväktare blev frukt "gratis". Wow! Så mycket frukt som jag åt dessa perioder har jag nog aldrig ätit. Så gott och ja, den gamla 80-tals sanningen "Frukt är godis" stämde verkligen in på mig. Jag knarkade sötningsmedel och frukt. Att jag var sockerberoende och missbrukade hade jag vid denna tidpunkt inte en aning om. 

Som jag nämnde innan gick jag alltid ner i vikt när jag Viktväktade. Jag samlade på mig stjärnor vid invägningarna och var så stolt! Jag gick dock upp all tappad vikt med råge igen när jag inte stod ut längre. För just mig var det inte hållbart att bokföra allt jag åt. Det som var allra jobbigast var att ständigt vara hungrig. 

Jag ägnade mig åt att Viktväkta på detta sätt mellan åren 1990 och 2004. 
Efter att min son Sebastian föddes 2003 skrev jag återigen in mig på Viktväktarna. Jag ammade samtidigt och jag rasade i vikt. Jag gick ner 45 kilo på mindre än ett års tid och när jag nådde målvikt vägde jag på kilot exakt lika mycket som jag gör idag. Vad gjorde jag då?Jo, jag återgick till mitt gamla ätande igen. Efter ett år av strikt kalorikontroll stod jag inte längre ut med strikt kalorikontroll. 

Det tog mig 5 år att gå upp 55 kilo i vikt. 2009 nådde jag min rekordvikt. BMI fetma grad 3. Klädstorlek 52. Bilen gungade till när jag satte mig i den. Det var dags att agera. Igen. 

Läs hela inlägget »

I september 2009 lovade jag mig själv att sluta äta godis. Jag hade dock inga som helst planer på att sluta med bullar, kakor, läsk, glass, bröd, pasta och andra kolhydratrika matvaror. Jag gick ner kraftigt i vikt under denna period då jag hade genomgått en gastric bypass-operation. Jag trodde att operationen skulle göra mig varaktigt normalviktig. Jag hade fel. Nej, att stympa magsäcken var inte lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. 

Åter till september 2009. Jag åt en hel del russin, bananer och knäckebröd under perioden efter operationen. Mitt hemsnickrade ”godislöfte” reviderade jag redan i november 2009, drygt två månader efter operationen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag sträckte mig efter en godisskål som stod på soffbordet. Jag tog en Dumlekola och de övriga i rummet såg otroligt förvånade ut. Tiden stod stilla och jag kunde liksom ta på stämningen i rummet. Där och då ändrade jag min plan från att inte alls äta godis till att inte äta just lösgodis. Förpackat godis var ok enligt mig själv. Sjukt. Galet. Självbedrägeri. Det går att jämställa med om en alkoholist skulle säga ”Jag dricker vin men inte starksprit”. Jag gick ner 45 kilo i vikt efter min magsäcksoperation och höll den vikten i omkring ett år. Jag åt förpackat godis och mängden ökade sakta men säkert. 

Bilden ovan där jag står och håller i en korg är från påsken 2011. Jag vann första vinsten i en tävling som en lokal butik anordnade. Vinsten bar 4 kilo lösgodis. Jag kunde inte stå emot. Jag föll handlöst och reviderade mitt ”godislöfte” ännu en gång. Det var ok för mig att äta lösgodis igen, men bara under påskhelgen. Sedan skulle jag sluta igen och återgå till förpackat godis igen. Tror ni att jag slutade att äta lösgodis när annandagen hade passerat? Givetvis inte. Jag fortsatte, fortsatte och fortsatte. Vikten skenade och vips hade jag gått upp drygt 20 kilo av de 45 som jag hade gått ner. Sockerberoendet var starkare än någonsin och jag åt hellre godis än mat. 
 

Augusti 2014. Natten till den 3/8-14 bestämde jag mig. Nu får det vara slut. Jag hade förstått och accepterat att jag var sockerberoende. Det var dags att agera och sluta med den drog som förgiftade mig. Jag har varit sockerfri och ätit LCHF sedan dess. Inga avsteg, inga sötningsmedel. Jag VÅGAR inte. Jag VILL inte. Jag vill aldrig mer vara i Sockermonstrets klor. Jag UNNAR mig att avstå. 

Läs hela inlägget »

Planering är en av mina framgångsfaktorer til en stabil normalvikt. Jag är stolt över att säga att jag har gått ner 33 kilo med LCHF och väger nu totalt 55 kilo mindre än då jag var som allra tyngst. Jag lade om min kost från en dag till en annan. Clean cut. Boken "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström bidrog starkt till att jag vågade titta inåt åt och förstå grundorsken till min i det närmaste livslånga viktproblematik. Mer om hur boken har betytt för mig hittar du här. Här finns boken att beställa direkt från förlaget.

Jag lämnade min kolhydratstinna kost och gick över till LCHF utan sötningsmedel söndagen den 3 augusti 2014. Jag hade då FÖRSTÅTT, ACCEPTERAT och var slutligen redo att AGERA. Mer om de tre faserna kan du läsa om här.  Jag drack en slät kopp te och bläddrade i de LCHF-böcker jag hade. Jag hade flera av Anna Halléns böcker och de blev min livlina under hela det första året med LCHF. Denna första söndag som tillnyktrande sockermissbrukare skapade jag en riktigt bra rutin. Jag avsatte omkring en timme varje helg för att planera den kommande veckans mat. Jag gjorde detaljerade veckomatsedlar med frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag gjorde även en lista på tänkbar "nödproviant" att ta till som motgift för att dämpa akut sötsug. Utifrån dessa listor beställde jag den kommande veckans mat på nätet. Genom att sitta framför datorn och beställa skonade jag mig själv från frestelser i de vanliga matbutikerna.( Jag höll mig medvetet från matbutiker under en längre period; det är först nu på senare tid jag med glädje har börjat handla i fysiska matbutiker igen. Efter 2,5 år känns min livsstil med LCHF så integrerad i mig själv att jag inte längre bryr mig om annan mat än den inom ramen för LCHF.)

Jag följde inget särskilt "program" eller likande. Jag satte ihop mina egna matdagar med hjälp av främst Anna Halléns recept. Nu erbjuder Anna Hallén veckomenyer efter sina egna böcker. Menyerna finns att tillgå här.
Anna Halléns böcker finns att beställa på många nätbokhandlar. Själv gillar jag att beställa hos Adlibris och här är en direktlänk till deras sortiment av Annas böcker.  

En bok som har inspirerat mig massor är den samtida klassikern "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt som driver kostdoktorn.se.

Nu har Andreas Eenfeldt och Kostdoktorn lanserat en helt kostnadsfri tjänst där du får matsedlar, recept och inköpslistor för två veckor. Jag har inte provat det själv men det låter fantastiskt bra! Du kommer till Kostdoktorns "Kom igång" om du klickar här

Jag hyser en stor tillit till Anderas Eenfeldt och hans teams kunskaper. När jag läste "Matrevolutionen" första gången under 2014 förstärkte den "Sockerbombens" budskap och gav många nya "aha"-upplevelser. Gamla sanningar vänds upp och ner och de tankar som presenteras i boken känns så självklara, men samtidigt omskakande.

Det var under LCHF-kryssningen 18-19 februari 2017 som jag hörde Anderas Eenfeldt föreläsa live för första gången. Han är en mycket uppskattad föreläsare och det är lätt att först varför. Han har en makalös häftig vision med att nå en miljard människor med sitt hälsobudskap. Jag tror att han har alla möjigheter att lyckas. Att Kostdoktorn nu lansererar en helt kostnadsfri "Kom igång"-tjänst som gör det enkelt att testa denna revolutionerande kosthållning är ett stort steg i rätt rikting. 

En gång sockerberoende, alltid sockerberoende. För att även fortsättningsvis hantera mitt sockermissbruk med framgång kommer planering alltid att behövas. Jag behöver inte samma rigorösa detaljplanering längre, men jag investerar i mig själv och min hälsa genom att tänka igenom mina inköp och mina matdagar. Numera handlar jag både på nätet och i fysiska butiker. Jag ser alltid till att ha ett välfyllt kylskåp, frys och skafferi med bra basvaror som ger mig förutsättningar att dagligen göra goda matval. Jag avrundar detta blogginlägg med att dela med mig av vad som finns i förråden hemma hos mig:

Smör
Bregott
Grädde, 40 %
Smetana, 42 %
Cream Fraiche, 34 %
Rysk yoghurt, 17 %
Kokosgrädde

Olika ostar såsom tex Herrgårdsost 28 %, Gräddost 38 %, Borgmästarost 35 %
Brie, Chaumes, Saint Albray, Gorgonzola 
Fetaost, Halloumi 
Mozzarella 
Ägg
Bacon
Sidfläsk
Salami
Falukorv med minst 70 % kötthalt, högst 5g kolhydrater per 100 g
Kycklingfilé 
Nötfärs
Blandfärs
Kött av olika slag exempelvis fläskfilé, fläskkotletter, entrecote, utskuren biff

Grönsaker som växer ovan jord
Färska örter; basilika, timjan, oregano 
Frysta, och även ofta färska, hallon, blåbär, jordgubbar 
Lök, gul och röd 
Vitlök
Olivolja
Rapsolja
Kokosolja, ekologisk och kallpressad

Vaniljpulver 
Linfrön, hela
Sesamfrön
Solroskärnor 
Mandelmjöl
Kokosmjöl
Fiberhusk
Nötter som exempelvis paranötter, pecannötter
 

Läs hela inlägget »

Jag välkomnar varje dag med en härlig kopp Earl Grey med en tesked kokosolja. Min absoluta favorit bland kokosoljor är den kallpressade och ekologiska oljan med smak och doft från Renée Voltaire. Min tekopp följer med mig överallt, när jag väcker barnen och fixar morgonrutinerna i badrummet.

Jag kommer nu att beskriva hur en matdag kan se ut för mig. Jag vill betona att jag vare sig är kostrådgivare eller medicinskt utbildad. Jag utgår enbart från mina egna erfarenheter och vad som har fungerat och fungerar för just mig. Jag äter vanligen tre huvudmål och ett mellanmål.

FRUKOST
Valet av frukost kan kännas ovant när man börjar äta LCHF, men det finns så många goda alternativ!

När jag började äta LCHF för över 2,5 år sedan ville jag bryta mitt tidigare ätmönster. Jag ville inte ersätta vanliga smörgåsar med LCHF-bröd till exempel. Jag upplevde även att fröknäcke och LCHF-bröd hämmade min viktminskning. Nu när jag är färdig med min viktminskningsfas kan jag även äta hembakat LCHF-bröd när jag så önskar utan viktuppgång som följd. Mina brödrecept hittar du här

En riktig LCHF-klassiker är bacon till frukost, så gott tillsammans med ugnsbakade eller smörstekta tomater och en bit ost. Många äter olika typer av äggrätter till frukost men jag tycker inte om ägg så det avstår jag från. Jag har bestämt mig för att bara äta mat jag tycker om och inte "plåga" i mig något. 

Jag har den stora lyckan att må bra av att äta feta mejeriprodukter, jag blir mätt och kan äta "lagom" med mejeriprodukter, Jag har ätit feta mejeriprodukter under hela min viktminskingsperiod och fortsätter att göra det även nu när jag är viktstabil. 

En härlig frukost är mozzarella, tomater, olivolja och färsk basilika. 

En läskande och mättande frukost är Bubblande Smoothie. Den består av fet, härlig rysk yoghurt (17% fett), vispgrädde, hallon och har fått sitt namn av att det blir en mousserande effekt av bubbelvatten. 

LUNCH
Jag ägnar gärna tid till att laga middag, men jag vill att lunchen ska bara lättfixad. För mig är den optimala lunchen rester från middagen dagen före. Funkar ofta att förpacka fint i en eller flera lådor och ta med. För att hålla maten fräsch tycker jag att det är bra att sätta såsen/kryddsmöret i en separat liten burk, salladen i en burk och köttet/kycklingen/annat i ytterligare en burk. Ett annat tips är att sätta sås/röra i en stadig muffinsform.

Finns inga rester hemma men om man ändå vill ha med sig mat är det smidigt att fixa en sallad att ta med. En favorit är att blanda ihop minimozzarella, skivad salami och prosciutto, små tomater, basilikablad och massor av olivolja. På nolltid har du fixat en god och mättande sallad att ta med!

Ute på restaurang är ofta utbudet stort. Matiga sallader är perfekt. En Ceasarsallad utan krutonger och med extra dressing är en favorit. Kolla alltid vad dressingen innehåller. Även sallad med salami och Brie är något jag gillar. När jag känner att jag inte blir mätt brukar jag fixa ett eget kryddsmör genom att be om smör och krydda det med salt och peppar.

En annan bra lunch är kött/kyckling (jag mår inte bra av fisk och skaldjur), fet sås och grönsaker.

Det allra mesta på en lunchmeny går att anpassa efter LCHF. Jag har alltid blivit väl bemött på restoranger när jag berättar att jag äter LCHF och vill anpassa rätten en smula. Det som helt gå bort är naturligtvis rena pastarätter. Pizza fungerar dock bra om du bara äter fyllningen och lämnar kvar botten. När det inte har funnits alternativ har det även hänt att jag har köpt en smörgås och bara ätit pålägget. Allt går att lösa!

MELLANMÅL
Jag äter ofta ett mindre mål vid 15-tiden. Jag går inte slaviskt efter klockan utan äter om jag känner mig hungrig. En bit ost är bland det allra godaste och enklaste. Det kan vara så enkelt som några skivor Herrgårdsost med Bregott, några tärningar av annan god hårdost eller kanske en bit Chaumes eller Brie. 

En smoothie kan vara gott, på bilden nedan ser du min uppskattade Semmelsmoothie

Rysk yoghurt (finns även en Cypriotisk yoghurt med ännu högre fetthalt, men jag föredrar den ryska) är smaskigt med en egenrostad granola och/eller bär. Jag tycker om att smaksätta yoghurten på olika vis med till exempel vaniljpulver (ej att förväxla med vaniljsocker), kardemumma eller kanel. Så gott!

MIDDAG
Min familjs middagar är ofta helt vanliga maträtter men med en särskild LCHF-tvist. Kyckling, stekta grönsaker och en fetaoströra med cream fraîche är mättande och lättlagad mat. Köttfärssås är gott även då man inte äter spagetti. Jag äter en gräddig köttfärssås i en skål med rikligt med riven ost. Till helgen är en köttbit med vitlökssmör och ugnsbakade tomater en härlig måltid. 

Att laga middag á la LCHF är fantastiskt trevligt! Allt det goda är tillåtet; du kan frossa i smör, grädde och skapa välsmakande maträtter som mättar och gör dig smal. Man kan enkelt kan anpassa vardagsfavoriter till LCHF. De här rätterna har vi i min familj lagat många gånger och de är alltid lika uppskattade. Här är några exempel:

  • Falukorvsspett. Bygg torn av falukorv med en kötthalt på minst 70% och varva med fet ost, lök och paprika. Gratinera i ugnen. 
  • Pizza. Detta recept är skapat av min dotter Alexandra som driver www.vegetarianlowcarb.se. Pizzan gjord på en ostbotten är förvillande lik "vanlig" pizza i smaken. Fantastiskt god och perfekt att spara och äta av även dagen efter. Jag skär gärna pizzan i mindre snittar så ser det ännu mer aptitligt ut. 
  • Tacos. Det här är en riktig LCHF-höjdare! Vi gör egen tacokrydda.  Klickar du på länken får du även andra vegetariska tacotips, givetvis LCHF.
  • Lasagne. Smakar precis som vanlig lasagne! Ljuvligt!


 

Med det här blogginlägget vill jag visa att det är fullt möjligt att leva ett rikt liv med LCHF. Ett liv fyllt av goda smaker och riktig, mättande mat. 
Det var när jag slutade kämpa, räkna kalorier och vara hungig som jag gick ner i vikt och blev stabilt normalviktig. Maten ovan håller mig smal. Jag är helt viktstabil och väger lika mycket oavsett om jag har varit på semester utomlands eller om det har varit julhelg. Tänk att fet mat med låg andel kolhydrater skulle vara lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag vill visa att det som kan kännas omöjligt är fullt möjligt. Jag vill bidra till en kärleksfull hälsorevolution. 
Läs hela inlägget »

Vilken dag jag hade i tisdags! Vid 42 års ålder var det dags för mig att debutera som modell. Så roligt! Dagarna innan förberedde jag mig genom att gå på pedikyr med shellack på Vallentuna Hudvårdssalong. Jag valde beigeskimrande glitter till tånaglarna för att känna mig extra glammig och det matchande även mina fingernaglar. Efter pedikyren fick jag en snabb soldusch för att få en fräscht, lätt solkysst färg. Jag ville absolut inte bli tokbrun, utan bara få en lätt fräschör och en piggare look. 

På självaste alla hjärtans dag var det dags för fotografering. Jag och min man åkte iväg hemifrån tidigt för att äta frukost på tu man hand på Såstaholm i Täby. Såstaholm är en ljuvlig herrgård i Täby som har en speciell plats i min och min man hjärta då det var där vi gifte oss i maj 2010. Men jämna mellanrum ser vi till att återvända till Såstaholm för att vårda våra fina minnen från vår bröllopsdag. 

Efter frukosten på Såstaholm åkte jag till Vallentuna Hudvårdssalong för att bli sminkad av Ellinor som både är utbildad makeupartist och nagelterapeut. Det första jag fick göra på salongen var att tvätta av mig allt smink. Det hade förstås varit allra bäst att komma dit osminkad, men för mig var det otänkbart att åka ofixad till frukosten på Såstaholm. Efter ansiktstvätt, serum, ögonkräm och fuktkräm var det dags att skrida till verket. Jag fick sätta mig i den höga stolen framför den glamorösa sminkspegeln och så började Ellinor sitt arbete. Jag blev försedd med en rejäl kopp Earl Grey med kokosolja som jag avnjöt under sminkningen. Ellinor inledde med att lägga en primer för att fixera makeupen. Jag som har ett stort intresse för makeup och hudvård ställde tusen frågor till Ellinor under tiden då hon omsorgsfullt tog fram det bästa ur mitt ansikte. Jag har blivit proffssminikad ett antal tillfällen tidigare, men Ellinor imponerade stort på mig. Lätt på handen, säker och med blick för just mig och mitt utseende. Hon gjorde klockrena färgval som jag kände mig helt och hållet bekväm med. Efter en dryg timme i sminkstolen var vi klara och jag satte mig i bilen och åkte iväg.

Min nästa destination var Chic Salong i Hägernässtrand i Täby. Sahar Kabiri som äger och driver Chic är mer än min frisör. Hon är en underbar vän som jag har lärt känna efter 15 år i hennes frisörstol. Varje besök på Chic inleds med en stor kopp te med kokosolja och uppdatering av läget vad som hänt i våra liv sedan sist. På salongen finns även vackra, sprudlande Vanessa som är en grymt duktig, ambitiös ung frisör som sprider massor av värme omkring sig med sin underbara humor och omtänksamma sätt. 

Uppdraget för tjejerna på Chic var prinsesslockar. Massor av lockar! I september 2016 satte Sahar in en hårförlängning i mitt hår. Äntligen fick jag det svall som jag alltid har drömt om! Håret är av yppersta kvalitet från Hairtalk ocj tejpas fast på håret. Denna metod är skonsam mot det egna håret och ingen kan tro att mitt långa hår är resultatet av en hårförlänging. Jag besöker Chic omkring en gång i veckan och får nya, underbara lockar. Åter till tisdagen. Jag lade mig väl tillrätta i massagestolen och fick håret tvättat med specialschmapot från Hairtalk. Efter hårtvätten väntade föning och lockar. Det gick undan; Sahar och Vanessa ställde sig på varsin sida om mig och lockade halva håret var med sina grymma, konformade locktänger. Resultatet blev, som alltid, ett blont läckert hårsvall. Vi valde inte att borsta ut lockarna utan behöll korkskruvarana och sprayade rejält eftersom fotograferingen skulle äga rum utomhus. 

Det är lätt att glömma bort att äta dagar som denna då allt bara rullar på. För mig som sockerberoende måste jag alltid tänka på att avsätta tid för mat. Jag gick tvärs över Catalinatorget i Hägernässtrand och hämtade en sallad med mozzarella och parmaskinka som jag hade ringt och beställt tidigare. Panering är a och o för en farmgångsrik sockernykterhet. Jag mumsade i mig salladen på salongen i sällskap av Sahar och Vanessa. Jag laddade min takeaway-mugg med ännu en kopp Earl Grey med kokosolja innan jag satte mig i bilen på väg till Love Forever i Norrtälje. 

I nästa inlägg berättar jag om själva fotograferingen. 

Läs hela inlägget »

För mig har viktminskning ofta inneburit ständig hunger och att äta ganska äckliga saker. Jag har hällt i mig pulvermixer som har luktat apa, jag har hållit för näsan då jag har försökt svälja och ägnat mig av olika typer av galna idéer för att gå ner i vikt. Jag har ätit mediciner som har gjort att fettet har runnit rakt igenom kroppen.  Jag har genomgått en gastric bypass och stympat ett friskt organ. Ingenting av allt jag testade höll mig stabilt normalviktig. Det var dags att tänka om. 

Då jag under våren 2014 läste "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström insåg jag att jag var sockerberoende. En praktiserande sockermissbrukare. Plötsligt gick det upp för mig att det inte främst var mat som gjorde mig tjock. Drickyoghurt, kanelbullar och Singoallakakor. Tunnbröd, glass och framförallt lösgodis. Mängder av lösgodis. Läsk och dillchips. Semlor och prinsessbakelser. Oboy och Skogaholmslimpa. Visst föredrog jag kolhydratsrik mat som pasta, pizza och pannkakor, men det jag åt till frukost, lunch och middag var inte huvudorsaken till min viktproblematik. Min övervikt byggdes främst av det jag åt mellan måltiderna.

Natten till den 3 augusti 2014 lämnade jag min ständiga följeslagare Sockermonstret. Sockermonstret som hade hållit min hand. Sockermonstret som vaggat mig till ro och viskat att allt kommer att bli bra. Sockermonstret som gång efter gång hade hjälpt mig att orka lite, lite till. Priset för Sokermonstrets tröst var dock högt. Skyhögt. Priset för att åtnjuta Sockermonstrets beskydd var en i det närmaste livslång viktkamp, ett ohälsosamt ätmönster och en känsla av att ständigt misslyckas att stå emot. 

Den natten stängde jag en dörr och öppnade en annan. Jag gjorde plats för mig själv och min resa mot ett hälsosammare jag. 
 

Läs hela inlägget »

Det finns teorier om att en missbrukare allra oftast ersätter ett missbruk om man har lämnat ett annat. Det är möjligt att det kan vara så. Jag har dock inte lämnat mitt sockermissbruk. Jag är och förbli sockerberoende och jag  HANTERAR mitt missbruk genom att äta fet lågkolhydratskost. Jag har INSETT och ACCEPTERAT. Jag AGERAR genom att äta fet lågkolhydratkost. Genom att vara behagligt mätt bjuder jag inte upp Sockermonstret till dans. Trots det händer det att jag drabbas av sötsug någongång ibland. Händer det vet jag vad jag ska göra - jag tar fram mitt motgift. Motgiftet stavas FETT. Är jag hemma tar jag gärna och hyvlar några skivor ost, gärna Herrgårdsost, och tar en klick Bregott på och gör några små ost- och smörrullar. Enkelt, gott och mättande! Mitt sug försvinner direkt! 

En annan ständig favorit är te, oftast olika varianter av Earl Grey, med kokosolja. Jag älskar te och har ofta en tekopp i handen. I varje kopp te har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit bland kokosoljor är den med smak och doft från Renée Voltaire. ( Nej jag är inte sponsrad av Renée Voltaire, jag är dock en mycket nöjd kund). Jag har en härlig, stor take away-mugg som jag fyller med te och kokosolja inför längre bilresor. Ska jag riktigt långt tar jag med en termos med varmt vatten, tepåsar och kokosolja. Jag tror att denna planering är en av nycklarna till att jag har ätit fet lågkolhydratkost i över 2,5 år utan avsteg och utan sötningsmedel. Jag tar ansvar för mitt beroende ch agerar därefter. 

Jag gör av med minst en stor burk kokosolja, 500 ml, i veckan. I handväskan har jag även en liten burk kokosolja som jag förvarar i en liten söt, rosa sammetspåse. Sammetspåsen fick jag när jag köpte smycken på en av mina absoluta favoritbutiker Jackie, och nu har påsen fått ett, för mig, annat värdefullt innehåll. När jag flyger flyttar jag över 0,5 dl i en urdiskad kryddburk i glas. Det har hittills alltid fungerat fint att få burken genom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag slår in burken i dubbla plastpåsar då jag inte är säker på att burken håller tätt. Det är inte skoj att få kokosolja överallt i handväskan. 

Kokosoljan är som en fin vän, en god fe som alltid finns för mig. Kokosoljan har en mängd hälsofördelar, men det gäller enbart kokosoljan som är kallpressad och ekologisk. Kokosfettet som ligger i kydiken i silvriga paket har inte dessa hälsofrämjande effekter.

Det finns många olika tankar och teorier om kokosolja på nätet. Gogglar du på LCHF och kokosolja finner du en hel del information. Bland annat Kurera har en bra och informativ artikel. Precis som livet i övrigt handlar det alltid om att själv värdera information och göra en egen bedömning. Jag och min kropp trivs så bra med kokosolja. Jag håller mig mätt, jag har alltid tillgång till fett var jag än befinner mig och det känns som att kroppen smörjs inifrån. 

Läs hela inlägget »

Jag har nu påbörjat arbetet med att ta fram en föreläsning. En föreläsning om val i livet, att unna sig att avstå och om att det som kan kännas omöjligt är möjligt. En föreläsning som sprudlar av glädje och kärlek till livet utan att vika från det som är svårt. Min intention är att börja föreläsa nu under våren 2017. Jag längtar!

I arbetet med min hemsida hade jag stor glädje av att tillsätta en refensgrupp bestående av fem följare i olika åldrar. Jag träffade gruppen några veckor inför hemsidans lansering och visade upp den inte helt färdiga hemsidan. Jag hade förmånen att få ta del av mycket värdefulla synpukter och feedback om hur hemsidan upplevdes. Jag är så tacksam för det; feedback är en gåva! Vi hade några energigivande timmar tillsammans på Hotel Diplomat och njöt av god mat och en härlig miljö. Vi hade intressanta, livliga och roliga diskussioner om hälsa, förhållningssätt och livsglädje. En otroligt trevlig lunch i ett sprudande sällskap!

Nu har jag den stora glädjen att bjuda på lunch igen! Tisdagen den 7 mars kl 11.30 står ett bord och väntar på restaurangen på Lydmar Hotel i Stockholm. Tanken är att denna nya referensgrupp ska ha ett samtal om den kommande föreläsningen utifrån just dina tankar ochförväntningar. Vad är du mest intresserad av att höra? Jag presenterar mina tankar på vad jag vill förmedla och ser fram emot att ta del av er feedback. Som tack för din tid och ditt engagemang står jag för notan.

Om du vill vara med på lunchen önskar jag att du är beredd på att synas på bild/film under och efter lunchen samt att jag får skriva ut ditt Instagramalias i anslutning till de bilder/fimer där du är med. 

Vill du vara med?
Skriv ett mail till louise@antligensockerfri.se senast den 16/2-17 och berätta mycket kort om vem du är och varför du vill lunch på Lydmar Hotel tillsammans med mig. Skriv "Lunch på Lydmar" i ämnesraden. När gruppen är bildad (jag eftersträvar en gruppsammansättning av personer i olika åldrar och om möjligt viss geografisk spridning) kontaktar jag var och en via mail med en personlig inbjudan senast den 20/2-17. Vad roligt det ska bli! Ser fram emot ett spännande samtal i en härligt glammig miljö! Jag ser fram emot ditt mail!

Pilotföreläsning
När det förberedande arbetet med föreläsningen är klart kommer jag att bjuda in till en kostnadsfri pilotföreläsning för en mindre publik. Föreläsningen följs av ett reflekterande feedbacksamtal i grupp. Den här allra första föreläsningen kommer troligen att gå av stapeln i slutet av mars/början av april.  Jag återkommer om det här i bloggen och på Instagram. När pilotföreläsningen har gått av spapeln är jag redo och bokningsbar för massor av härliga föreläsningar!


TILLSAMMANS SPRIDER VI EN KÄRLEKSFULL HÄLSOREVOLUTION

Läs hela inlägget »

Jag har bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag har testat det mesta i dietväg och alltid ledsnat, givit upp och återgått till frosseri av kolhydrater. Jag har funderat en del kring vad som är mina framgångsfaktorer och jag tror att det beror på flera saker.

  • Personlig mognad. Jag har insett att jag bara har en kropp. Jag vill leva ett gott liv ur alla aspekter och då behöver jag UNNA mig att avstå sådant som inte är bra för mig. 
  • Insikt och mod. Jag vågade titta inåt och både förstå och acceptera att jag är en missbrukare. Min drog är socker. För att hantera mitt beroende behöver jag äta på ett sådant vis att jag kan leva som en nykter sockermissbrukare.
  • Jag äter mat jag tycker om. Jag plågar inte i mig något, jag njuter av allt jag äter. Varje dag.  Genom att äta mat jag tycker om har jag kunnat hålla kosten i mer än 2,5 år utan ett enda avsteg eller undantag.

Vad är det för mirakulös kur som gör att jag efter en i det närmaste livslång viktkamp har slutat att kämpa? Det hela är egentlingen ganska enkelt. Jag slutade äta det jag blev tjock av. Det låter provocerande enkelt. För mig tog det dock många år att komma på det, det var först det år jag fyllde 40 år som jag till slut förstod. Jag behövde inga "points" och ingen strikt kaloriräkning. Jag behövde inte skaka pulver och tvinga i mig samtidigt som jag höll för näsan för att det var så äckligt. Jag behövde inga sötningsmedelsstinna chokladbars. Jag behövde inte fylla i några små häften eller appar. Jag behövde inte ens träna. Lösningen visade sig förvillande enkel. Jag började äta fet mat när jag var hungrig. Jag slutade äta när jag var mätt. Sedan åt jag nästa gång när jag var hungrig igen. Istället för att äta så näringsfattig mat som möjligt började jag äta mat rik på fett och energi. Vad är det då som jag äter?
 

 Jag vill här passa på att ännu en gång betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, utan det jag nedan beskriver är min vardag med fet lågkolhydratskost. Jag gillar kyckling, nöt- och fläskkött. (Jag mår inte bra av fisk och skaldjur) Härliga, feta ostar och smakrika charkuterier. Jag siktar på produkter av hög kvalitet, gärna ekologiska, med hög kötthalt och låg andel kolhydrater.

Smör, vispgrädde, Smetana och andra feta mejeriprodukter. Jag väljer bort fettsnål, smaksatt kvarg och puddingar.

Njuter med stor behållning av färska bär.

Jag har valt bort sötningsmedel. Skulle jag äta sötningsmedel skulle jag fortsätta att göda Sockermonstret, om än på artificiell väg. Jag skulle lura mig själv.

Kokosolja är mycket viktigt för mig, siktar på att få i mig omkring 3 matskedar om dagen. Jag dricker inget annat än te (med kokosfett) och vatten, inget kaffe, ingen alkohol, ingen lightläsk eller "energidryck".

Äter nötter någon gång ibland, men sparsamt. Mina favoriter är pinjenötter och mandel. Jag har helt valt bort cashewnötter på grund av att de är kohydratsrika. 

Jag äter oftare LCHF-bröd och fröknäcke nu när jag är stabilt normalviktig. Under viktminskningsfasen var jag betydligt mer försiktig med det då jag upplevde att det hämmade min viktminskning, 

Äter ibland en dessert, tex vispad grädde med bär eller kanske en mascarponekräm, alltid utan sötning.

Jag får ofta frågor om jag äter strikt eller liberal lågkolhydratskost. Jag svarar att jag äter inom ramarna för LCHF. Vissa dagar äter jag säkert mer strikt och andra dagar liberalt. Jag har hittat ett sätt att äta som passar just mig utmärkt. Jag har gått ner 33 kilo (minus 55 kg sedan maxvikt) och är nu normalviktig och viktstabil. 

Jag har äntligen har fått ett ganska okomplicerat förhållande till mat. Jag äter sådant kroppen mår bra av tills jag är mätt. Jag mäter inte, väger inte, räknar inte. Jag äter. Det svåra är det enkla. 

Läs hela inlägget »

Mandelieu, Frankrike juli 2016. Jag, min man och min 13-årige son Sebastian är vid poolen. Det är 32 grader varmt och strålande sol. Alexandra yogar på en av gräsmattorna vid kanalen. 

I sin hand håller Sebastian en Magnum-glass. Jag har vid detta tillfälle ätit LCHF utan avsteg och utan sötningsmedel i 23 månader. Plötsligt händer något mycket märkligt. Jag blir så sugen på Sebastians glass så jag nästan sliter den ur handen på honom. Jag förstår inte riktigt vad som händer och känner mig skräckslagen. Jag kan inte förstå att jag där och då höll på att äventyra min sockernykterhet. Jag fick bråttom, riktigt bråttom. Jag samlade ihop mina saker och sa till min man och min son att jag måste gå. Jag sa med gråten i halsen att jag är nära ett sockeråterfall och att jag måste gå tillbaka till lägenheten på en gång. Niklas och Sebastian tittar förundrat på mig när jag sätter på mig mina flip-flops och lämnar poolområdet. 

Jag känner mig både ledsen och överraskad. Tårarna rinner ner för kinderna, jag är tacksam över att jag har stora pilotsolglassögon, och jag vill bara att känslan ska försvinna. Jag håller nyckeln till lägenheten hårt i handen och skyndar mig så gott det går (stark smärta med med i nacken på grund av diskbråck). Jag skakar när jag låser upp dörren och jag går direkt til kylskåpet. Hjärtat bultar hårt. Jag tar fram en bit mozzarella, skivar ljuvliga tomater och häller över pepprig olivolja. Jag börjar lugna ner mig. Jag "tog mig inte ett återfall". Jag går ut med tallriken (just denna måltid förevigade jag och ni ser på bilden längst ner i inlägget) och sätter mig på balkongen i skuggan. Jag äter, blir mätt och suget försvinner. 

Mina tårar berodde inte egentligen på att jag ville ha glass. Tårarna var ett uttryck för sorgen att missbruket gjorde sig påmint. Jag blev överrumplad. Jag trodde att jag inte skulle uppleva ett sådant starkt sockersug någonsin mer. 

Idag är jag tacksam för upplevelsen. Jag lärde mig att jag är och förblir en missbrukare. Jag är beroende av socker och jag behöver leva mitt liv på ett sådant sätt att jag kan hantera mitt beroende. 

För att hantera mitt beroende krävs att jag är ärlig och uppriktig mot mig själv. Det krävs att jag planerar mina dagar, för att bibehålla min sockernykterhet behöver jag äta fett och bli mätt. 

Ingen annan i min familj är sockerberoende. Jag är så tacksam över det. Min man har valt att äta fet lågkolhydratkost men kan utan problem ibland gör medvetna och planerade avsteg från kosten. Min dotter Aexandra äter vegetarisk, fet lågkolhydratskost. Min son Sebastian äter den mat som servers men kompletterar ibland med kolhydrater som potatis och bröd. Om han vill ha läsk på helgen dricker han det. Han kan även äta godis, men han har inte mitt sjuka ätbeteende utan har förågan att äta "lagom" mycket av godsaker. 

Igår var jag på min favoritaffär ICA Stop och handlade. Precis som i alla matvarubutiker just nu stod flera pallar med geléhjärtan uppställda. Min son har önskat sig ett hjärta med gelégodis till Alla hjärtans-dag. Jag ser inga problem med att han äter godis ibland eftersom han inte vräker i sig på det sjuka sätt som jag har gjort. MEN just geléhjärtan är så laddat för mig. Jag kan ha godis, glass och frukt hemma med tre produkter undviker jag att ha hemma in i det längsta. Det är rosa svampar, geléhjärtan och dillchips från Estrella. De är mina främsta favoriter alla kategorier så jag VÅGAR inte ha dem hemma. Jag utsätter mig inte för det, inte ens nu när jag har ätit LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg i över 2,5 år. 

Sebastian kommer att få äta sina geléhjärtan på tisdag. Det är känns helt ok. Min man köper dem till honom samma dag, så gör vi även med påskäggen. 

Jag är säkert motsägelsefull nu. Jag är medveten om det. Allt är inte logiskt. Men jag har hittat ett sätt som fungerar för mig. 

 

Läs hela inlägget »

"Hur tänker du kring att vara en förebild för din dotter? Hur kan du säga att hon är bra som hon är när du själv har opererat brösten?"

Jag är sprickfärdigt stolt över mina två barn. De vet att de är oändligt älskade och att jag finns för dem. Alltid. För mig har det varit viktigt att förmedla att oavsett vad som händer i livet har man själv alltid ett val hur man ska hantera det. Även i de svåraste av stunder. Jag vill förmedla och inspirera till öppenhet och stothet. Att stå upp för sig själv. Att rakryggat och ärligt kuna säga att det här är mitt liv och mina val. Att det viktigaste i livet är att vara sann mot sig själv. 

Jag opererade mina bröst i oktober 2015. Efter ett liv av kraftig viktpendling fanns det bara skrynklig hud kvar där det tidigare satt två fylliga bröst. Även i mycket beskedliga och diskreta urringningar tittade den skrynkliga huden fram och jag kände mig oerhört obekväm. Jag var 40 år, men brösten såg ut att tillhöra en kropp som var mer än dubbelt så gammal. Att "acceptera" och "gilla läget" var inte ett alternativ för mig. Jag hade gått från storlek 95 J när bysten var som allra stöst till 75 D. D-kupan var inte fylld med körtelvävnad längre utan med överflödig hud som jag samlade ihop och tryckte in i behån. 

Jag tänker att en känsla kan vara en gåva från mitt inre. En signal om att nu är det dags att agera. Nu är det tid för förändring. Jag trivdes inte med min byst efter min kraftiga viktnedgång. Jag valde att operera mina bröst och genomgick ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon i en och samma operation. Ingreppet gjordes på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm och det var plastikkirurg Janne Ohlsén som höll i kniven. Jag är oerhört nöjd och jag är förundrad över operationsresultatet! 

Vad signalerar jag då till mina barn med mitt val? Jag visar att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. 
 

Läs hela inlägget »

Sebastian hade just somnat. Alexandra sov sedan två timmar tillbaka. Klockan var 22 på kvällen och jag sträckte mig mot min mobiltelefon för att ställa in larmet på klockan 03.30. Jag somnade direkt med ett barn på varje sida i dubbelsängen. Jag kände mig stolt över min fina familj och jag trivdes i det parhus dit jag och barnen hade flyttat efter skilsmässan från deras pappa. Huset hade ett magiskt läge med utsikt över Vallentunasjön och jag lät totalrenovera huset innan vi flyttade in. Vi tre hade byggt ett fint bo. 

Huset var mörkt och tyst. Jag fyllde vattenkokaren med kallt vatten och lät koka upp. Jag gick mot kylskåpet och tog fram Valios härliga, söta vaniljyoghurt. Tillsammans med flingorna "Start russin" fick jag en bra, uppiggande sockerboost. Jag slog upp locket på min jobbdator och började besvara mail. Det var en av de första dagarna i månaden så jag gick även in och attesterade mina medarbetares löner. Jag hann även kika igenom ett utkast till en kvalitetsredovisning.

Klockan hade hunnit bli några minuter över 06 och det var dags för mig att hoppa in i duschen och att göra mig iordning. Jag ville vara sminkad och klar då jag väckte barnen för att ge dem en morgon utan för mycket stress. Jag lämnade barnen på förskolan kl 07.40 där det då var frukostdags. Det var några timmar sedan jag själv åt frukost så på väg till jobbet svängde jag in på Statoil i Täby Kyrkby. Jag köpte en Yalla drickyoghurt och en kanelbulle. Bilfärden var kort, jag var precis klar med mitt "mellanmål" då jag gick in på rektorsexpiditionen. 

Under mina arbetsdagar åt jag ingenting. Jag hann inte. Eller rättare sagt, jag planerade uruselt. Naturligtvis hade jag kunnat prioritera bättre. Jag åkte från jobbet vid 16-tiden för att hämta barnen allra senast klockan 16.15 på förskolan. På väg hem kände jag en molande huvudvärk och en stor trötthet. Jag lösde det genom att åka in på ICA Dragonen. De hade ett bra utbud av färskt lösgodis. Jag hade bråttom att få i mig godsakerna på väg til förskolan. Jag ville inte att mina barn skulle se att jag åt godis på en vardag. Jag hann oftast inte få i mig allt så jag rev av påsen så att den enbart fick några centimeter höga kanter och stoppade ner den längst ner i handväskan. Genom att riva av överflödigt papper från påsen kunde jag gå och smygäta godis utan att det prasslade från godispåsen. Att det ständigt låg fullt av tomma godispåsar på bilgolvet var något mina barn var vana vid och de ifrågasatte aldrig varför. 

Jag var så hungrig då jag stod och lagade mat och ofta åt jag några tunnbrödssmörgåsar med Lätta och 17%-ig ost under tiden då jag fixade middag. Middagsmenyerna var ofta traditionell mat för en småbarnsfamilj. Korv Stroganoff med ris, spagetti med köttfärssås, fläskpannkaka och tacos. Kyckling med currysås. Vanlig mat helt enkelt. Vi stekte i Becel och tillagade såser med matlagningsgrädde. Fettsnålt skulle det vara. Alltid rikligt med grönsaker som barnen mumsade i sig med god aptit. Mitt problem har aldrig varit enorma mängder mat, men visst har jag föredragit mat med rikligt med kolhydrater som exempelvis pasta. Mitt främsta problem har dock varit det jag har ätit mellan måltider. 

När jag tänker tillbaka till den här tiden (2008-2009) känner jag mig sorgsen. Jag var ovarsam med mig själv. Gränsöverskridande. Jag stannade inte upp och reflekterade särskilt ofta utan åt bara mer godis för att döva känslor av trötthet, stress och ledsamhet. 

När jag läser det jag har skrivit ser jag att jag har skrivit ned mitt recept för fetma. Snabba kickar i form av sockerstinna produkter och "belöningar", dålig planering och okunskap. Jag visste att det fanns något som hette sockerberoende, men kunde inte alls identifiera mig som en missbrukare. Jag var övertygad om att mina problem med vikten berodde på dålig ämnesomsättning, att jag hade lätt för att gå upp i vikt, att jag tränade för lite, var kraftigt byggd och hade "dålig karaktär".

Det fanns dock en utväg. Jag hade bestämt mig att en gång för alla bli av med alla kilon. Jag skulle gå till min husläkare och be om en remiss för att genomgå en gastric bypass-operation. Nu skulle jag bli smal för alltid! Jag hade fel.  

Läs hela inlägget »

Försommar 2009. Jag var ute på shoppingtur för att hitta två klänningar till sommarens festligheter. Vid denna tidpunkt slog jag mitt personliga viktrekord och vägde 55 kilo mer än vad jag gör idag. Alla mina kläder var för små och jag var stamkund på Lindex "plussize"-avdelning då jag skenade uppåt i vikt under vinter 2008 och våren 2009. 

Nu var det dags att köpa två fina sommarklänningar. Jag visste att det var storlek 52 som gällde. Utbudet i denna storlek var klart begränsat i butikerna. Jag hittade två klänningar som var helt ok men kanske inte kvalade in i kategori "drömklänningar". Jag beslutade mig för att piffa upp mina två outfits med snygga accessoarer. Jag köpte eleganta benvita pumps med gulddetaljer, en vit lite "bucklig" sjal, ett nytt armband och sedan kompletterade jag med en Louis Vuitton-väska som jag hade sedan tidigare. Perfekt!

Det var dags för avslutningsmiddag med jobbet. Jag arbetade som rektor för en grundskola och hade bokat bord för alla medarbetare på en restaurang precis vid havet. Jag såg fram emot kvällen och var glad när jag stod hemma i badrummet för att sminka mig och fixa håret. Jag klädde på mig och var tacksam över att det var så varmt att jag slapp strumpbyxor. Det var svårt att hitta bra strumpbyxor i storlek 52. Jag tog fram mina nya, italienska pumps ur kartongen och gled in i dem för första gången. Jag kände mig fin och lite lyxig. Jag låste ytterdörren och gick mot min bil för att köra iväg till restaurangen. Jag hann inte många meter, jag kommer ihåg att jag stod vid mitt hus soptunna då det hände. Den ena klacken vek sig under skon. Jag böjde mig ner och stod sedan förvånad med klacken i handen. Jag blev så ledsen och kämpade hårt för att inte storgråta. Jag vände tillbaka och gick och hämtade ett par guldfärgade ballerinaskor och hastade iväg till bilen. Jag skulle om 30 minuter välkomna drygt 60 medarbetare till vår sommaravslutning så det fanns inte tid att hantera den sorg och skam som bubblade upp i mitt inre. Jag satte mig i bilen och den gungade till. Hur hade jag kunnat bli så tung? Varför hade jag låtit det ske? Jag torkade bort de tårar som trillat ner på mina kinder och körde iväg. 

Imorgon, onsdag, kommer inlägget att heta "Recept för övervikt". Jag berättar då om min resa fram till fetma grad 3 enligt BMI.  
 

Läs hela inlägget »

Dag 4. Onsdagen den 5 augusti 2014. När jag vaknade kände jag en smak av aceton i min mun. Jag gick in i badrummet och tittade mig i spegeln. Jag hoppade till; vem var det där spöket i spegeln? Ringarna under ögonen var blåsvarta och min hy var torr som fnöske. Jag såg ner på mina händer och strök försiktigt över huden på handryggen. Torrt, supertorrt.

Jag tog mig ut i köket och fixade te med kokosolja. Satte mig i soffan och svepte in mig med en filt. Trots att det i början av augusti frös jag och huttrade. Huvudvärken forsade fram som het lava i pannan. Jag kände mig både arg, ledsen och orolig. Jag visste att jag befann mig på dag fyra i min sockeravgitning, men så här dåligt kunde jag väl inte må på grund av det? Jag måste ha drabbats av någon allvarlig sjukdom. Jag blir akut kissnödig och sprang till badrummet.

På väg tillbaka till soffan såg jag "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström ligga på byrån i hallen. Jag greppade tag i boken och satte mig i soffan igen. Jag slog upp kapitlet i boken som handlade om sockeravgiftning. Jag hade läst kapitlet bara några dagar innan, men jag behövde läsa det igen. Jag läste texten flera gånger om dagen. Så snart jag tvivlade på min förmåga att genomföra sockeravgiftningen tog jag fram boken. Under våren 2014 hade boken starkt bidragit till att jag hade fått insikt om mitt beroende och att jag kunde förstå och acceptera mitt missbruk. Nu blev boken en livlina och bästa vän. En tröst och en mental snuttefilt. 

Då boken gång efter gång förklarade min kropps reaktioner fick jag mod och kraft att fortsätta. Jag försökte finna de första dagarnas eufori och glädje över att ha hittat orsaken till min livslånga viktproblematik. Mitt i det inferno som utspelade sig i mitt inre kände jag mig glasklar. För första gången i mitt liv UNNADE jag mig att avstå från det som inte är bra för mig. Sockret lämnade min kropp. Jag slutade att förgifta mig själv. 

Läs hela inlägget »

Vi förflyttar oss återigen till söndagen den 3 augusti 2014. När jag återvände från ICA var jag redo för mitt nya liv med LCHF. Den första frukosten blev bacon, tomater och några skivor ost. Jag hade nosat på LCHF tidigare och hade lite koll på kosten men jag visst inom mig att det på ett annat sätt. Denna söndag påbörjade jag inte ännu en bantningskur eller diet. Det här var en livsstilsförändring på riktigt. 

Måndagen den 4/8-14 var det dags att börja på ett nytt jobb. Jag gjorde iordning fina rosa burkar med flera små mellanmål och lunch. Jag förstod att nyckeln till att klara en sockeravgiftning var att hålla mig mätt. Förutom en liten burk med kokosolja från Renée Voltaire hade jag med mig minimozzarella, små skivade tomater, basilika och olivolja. Ett perfekt och aptitretande mellanmål. Jag hade även med mig ölkorvar och en matig sallad till lunch. Det kändes tryggt. Jag vågade inte riskera min avgiftning genom att äta lunch ute och riskera att göra mindre kloka val. 

Dag 1 och 2 med den nya kosten gick strålande. Jag var nästintill euforisk över mitt beslut att göra slut med sockret. Jag var förvissad att det var ett riktigt beslut och att jag hade hittat grundorsaken till min livslånga viktproblematik. Dag 3 var hemsk. Vidrig. Det kändes som att jag föll ner i en djup, mörk brunn med ryggen före. Under fallet hörde jag Sockermonstrets lockrop om hur jag skulle komma upp ur brunnen och se ljuset igen. Under arbetsdagen fungerade det ändå ok. Jag koncentrerade mig på mitt nya uppdrag och höll mig mätt genom att äta ur mina rosa matlådor. När jag efter arbetsdagen slut satte mig i bilen för att köra hem började kampen. Den bilfärden kommer jag sent att glömma. 

Jag hade för vana att varje dag efter jobbet stnna på en bensinmack eller ICA och köpa en stor påse lösgodis. Omsorgsfullt utvalt lösgodis. Rosa svampar, pastellfiskar, sura nappar och sockerbitar. Fanns det gott och färskt lösgodis kunde det till nöds duga med några Pingvinstänger, allra helst med rabarbersmak.

På måndagen var jag fortfarande euforisk över mitt val att göra slut med sockret och swichade förbi bensinmackarna på vägen hem. Dag 3, på tisdagen, var det en helvetesfärd. Jag höll hårt i ratten för att inte svänga in till höger för att åka in på Statoilmacken vid Frescati. Jag tänkte att jag avvaktar till Shell i Roslagsnäsby. Jag lyckades passera även denna mack och nästa eldprov blev Statoil i Arninge. När jag klarade mack efter mack spred sig en stolhet i min kropp. Det gick. Jag kunde motså frestelsen och vanans makt. Tio minuter av bilfärden återstod. Jag såg framför mig att min belöning skulle bli en stor kopp Earl Grey med kokosolja när jag kom hem. Jag log. Jag valde mig själv och min hälsa. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: lchf, sockerberoende

Mina barn kallar det för en 40-års kris. INSIKTEN som kom att drabba mig med full kraft den där natten till den 3/8-14 var en följd av en lång process. Jag skämdes över att vara den där personen som ständigt gick upp och ner i vikt. Jag ville inte vara den ständigt jojobantande kvinnan längre. Jag kände en stor skam över att ha misslyckats med det omöjliga; att gå upp i vikt igen efter att ha genomgått en magsäcksoperation. (Nu vet jag att det inte är helt ovanligt, men den kunskapen hade jag inte då) Varför fungerade inte den mest ”idiotsäkra” lösningen för mig? 

Under livet har jag intalat mig en massa kreativa saker för att förklara och försvara min viktproblematik främst för mig själv men även inför min omgivning. Kraftig benstomme, låg ämnesomsättning, kraftigt byggd, dålig kåraktör och en massa annat strunt som inte visade sig stämma. Jag var själv förundrad över att jag ständigt gick upp och ner i vikt. Sedan 11-års ålder har mitt ätande präglats av två ytterligheter; strikt kalorikontroll och frosseri av kolhydrater. Perioder då jag har varit ”duktig” och räknat kalorier, eller points. Jag har gått ner i vikt varje gång. Dieterna har fungerat utmärkt till dess att jag inte har stått ut längre. Då har jag ”unnat” mig att hänge mig till dagligt intag av stora mängder lösgodis och ätit tunnbröd, bananer, drickyoghurt och pasta. Nu i efterhand ser jag att det är just detta mönster och ätbeteende som gjorde mig så stor. När jag var som allra tyngst vägde jag 55 kilo mer än idag, hade storlek 52 i kläder och ett BMI som indikerade på fetma grad 3.

Under tidig vår 2014 funderar jag mycket över mitt liv. Jag får en allt starkare känsla av att jag vill förändra. Jag tar återigen fram boken ”Sockerbomben i din hjärna” av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Boken som jag redan 2007 avfärdade som ”strunt” läste jag nu noga och med nya ögon. Jag tog kontakt med Bitten Jonsson och köpte en webbaserad kurs som handlade om sockerberoende. Jag började förstå att det handlade om mig. Det verkade alltså som att jag var sockerberoende, en missbrukare. Skulle jag aldrig få äta en kanelbulle någon gång mer? Skulle jag inte köpa lösgodis på vägen hem från jobbet längre? Jag läste vidare i ”Sockerbomben” och började även läsa Sanna Ehdins moderna klassiker ”Den självläkande människan” och fick insikter om hur starkt sambandet är mellan vår hälsa och det vi stoppar i oss. Jag läste Andreas Eenfeldts bok ”Matrevolutionen” som vände upp och ner på alla ”sanningar” kring den kost jag hade fått lära mig vara den ”rätta”. Jag började FÖRSTÅ på  riktigt. Det var nog så att jag var sockerberoende. Sorgen över att behöva lämna min gamla sockerstinna kost började övergå i något annat. Om det nu var så att jag var sockerberoende fanns det ju en lösning! 

INSIKTEN som drabbade mig med full kraft natten den 3/8-14 kan också beskrivas med ett annat ord. Jag valde under natten att ACCEPTERA mitt sockermissbruk. Det gjorde ont, det var smärtsamt. Jag vågade känna sorgen över att det var som det var och när jag till slut vågade känna och acceptera uppenbarades det något nytt. Känslan av sorg byttes ut mot en i det närmaste euforisk känsla. JAG KAN FÖRÄNDRA MITT LIV! Nu förstod jag vad min livslånga viktproblem berodde på; jag hade missbrukat sedan barnsben. Jag FÖRSTOD, ACCEPTERADE och kände en stor tillförsikt till mig själv. Tiden var mogen. Det var dags att AGERA. Jag gick upp tidigt söndagen den 3/8-14 och gjorde i ordning en kopp te. Jag tog fram de böcker jag sedan tidigare hade om LCHF. Jag satte mig vid köksbordet och gjorde en veckomeny. Jag gick ut till bilen med en inköpslista i handen. Jag satte mig i bilen och körde iväg till ICA. Jag körde iväg mot mitt nya, sockerfria liv. Jag återvände aldrig till det gamla. Imorgon berättar jag hur jag praktiskt gick till väga och om den första tiden utan socker. Välkommen att följa med! 

Läs hela inlägget »

2017

Med dessa tre ord kan jag sammanfatta processen jag gick igenom för att lära mig att framgångsrikt hantera mitt sockerberoende. Det är även dessa tre som är högst påtagliga i de "Inspirationssamtal" som sedan en tid tillbaka har börjat erbjuda intresserade privatpersoner. Jag vill betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, inte heller medicinskt utbildad. Min kunskap inom området är den jag har förvärvat genom min egen erfarenhet. 

FÖRSTÅ - jag vågade inse att jag har ett beroende/missbruk. Det var smärtsamt, precis som vid alla beroenden/missbruk är förnekelsens dimma tät. Det är en sorg att inse, men också en lättnad; nu kan du göra något åt problemet.  Stora inspirations- och kunskapskällor har varit, och är "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin öppnade mina ögon på kostens inverkan på kroppen och Anna Hallénsböcker lärde mig mycket om hur jag konkret kan gå tillväga i köket. Även "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt ("kostdoktorn") har fått mig att vända upp och ner på gamla "sanningar" kring kost och hälsa. 

ACCEPTERA - som sockerberoende väljer jag att inte äta "vanligt" eller "som alla andra". Jag har accepterat att jag har ätit nog med godis, bullar och kakor i mitt liv. Kvoten är fylld; jag är färdig med det. Jag unnar mig även att avstå andra kolhydrater som pasta, ris, bröd mm. 

AGERA - Jag äter det jag mår bra av. Jag väljer att äta en fet lågkolhydratskost. Jag unnar mig att vara utan sötningsmedel. "Frukt är godis" sa man på 80-talet och så är det även för mig. Det är väl sött, men jag äter gärna bär. För mig Äter mycket kött, kyckling, goda såser, röror, kryddsmör och härliga grönsaker. Jag unnar mig denna härliga kosthållning årets alla dagar, oavsett om det är midsommar, påsk eller jul. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. Jag unnar mig en hälsosam normalvikt. 

Läs hela inlägget

Sötningsmedel,nej tack

För 997 dagar lade jag om min kost över en natt och började äta LCHF.
I gårdagens inlägg berättade jag om att jag i samma veva bestämde mig för ett antal olika saker.

  • Jag UNNAR mig att avstå från SÖTNINGSMEDEL

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag under många,många år har ägnat mig åt strikt kalorikontroll. Främst genom att Viktväkta eller med pulverdieter, i mitt fal Nutrilett-pulver. Under dessa kaloriräkningsperioder har jag siktat på att äta så mycket som möjligt men så lågt kaloriinnehåll som möjligt. Jag konsumerade under dessa perioder en hel del lightprodukter som sockerfritt tuggummi, Läkerol och rikligt med lightläsk. Jag fortsatte att göda mitt sockermissbruk, om än på artificiell väg. Jag trodde att jag var hälsosam och "duktig". Det jag sysslade med var naturligtvis rent självbedrägeri. Jag blev inte fri från mitt sockerberoende. Inte alls. Jag kände inte heller till att min viktproblematik grundade sig i ett missbruk, det insåg jag först det år jag fyllde 40 år. 

När jag fattade mitt beslut att lämna socker och börja med LCHF natten till den 3/8-14, valde jag även att inte ersätta socker med sötningsmedel. Jag har vant mig av med den söta smaken av socker och sötningsmedel och för mig räcker det utmärkt med den naturliga sötman i exempelvis bär. Jag är inte intresserad av puddingar, lightläsk och så kallade LCHF-prokukter med sötningsmedel. Det känns bra!

"Saknar du inte den söta smaken?" Jo, ibland. Det händer att jag kan komma på mig själv att tänka att det skulle vara gott med en sur godisnapp. Jag kan nästan förnimma känslan av sockret mellan tänderna och den sötsura smaken. Då resonerar jag med mig själv. Ja, det är förvisso gott med godis. Men det är inte värt det. Min kvot av socker och sötningsmedel är fylld - för en livstid. Jag har hittat nyckeln till min egen sockernykterhet och till en stabil normalvikt. För mig är det en skatt, en gåva från livet.
Läs hela inlägget

P Å  V Ä G  M O T  1 0 0 0  D A G A R  M E D  L C H F

När jag började äta LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig för flera olika saker. Jag tänkte här beskriva en av punkterna på min lista:

  • Jag ska enbart äta sådant som jag tycker är gott. 


Inget konstigt kanske, men som alltid finns det en historia bakom det hela. 

I många, många år trodde jag att olika typer av mirakelkurer och dieter var lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag drömde om att någon framstående forskare skulle finna den slutliga lösningen på fetma och övervikt. I årskurs sju skrev jag en uppsats om framtiden och skrev då att det skulle finnas ett piller som man kunde ta och förbli normalviktig för alltid. Några senare tanke var att jag skulle försöka komma till den framstående och kände doktorn tillika professor som hade ett stort massmedialt utrymme under 90-talet. Allt gick ut på att någon annan skulle lösa mitt problem med vikten. Det jag inte såg eller kände till då var att jag själv hade nyckeln till mitt eget välbefinnande och en stabil normalvikt. 

Min tilltro till läkarvetenskapen var stark. Min övertygelse var under många år att min och övriga världens övervikt skulle lösas på medicinsk väg. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en läkarfamilj där medicinska dilemman dagligen diskuterades. En annan teori är att det alltid är lättare att adressera ett problem till någon annan än sig själv. Jag valde att adressera "vetenskapen". 

Jag har tidigare skrivit om mina många perioder som medlem på Viktväktarna. Jag har sedan tidigt 90-tal varvat kaloriräknandet (eller points eller vad systemet för de olika tillfällerna har kallats för) med skakande av Nutrilett. Jag hade ofta en påse Nutrilett i väskan och en shaker. Alla olika viktmindkningskurer som jag har testat har givit önskat resultat; jag har rasat i vikt. Snabbt. Stabilt. Jag har räknat kalorier och varit hungrig. givit en viktminskning på omkring ett kilo i veckan. Jag har sällan haft viktminskningsplatåer utan minskat stadigt. Dock har dieterna spårat ur. Till slut blev jag för hungrig och så less på alla begränsningar. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde ett undantag. Det berömda undantaget som alltid var början till frosseri av socker i form av godis, glass och bakverk men även kolhydratrika livsmedel (bröd, pasta osv).

Jag försökte plåga mig ner i vikt. Jag upplevde Nutrilett-pulvret så äckligt att jag ofta höll för näsan när jag svalde det. Det var vidrigt. Jag blev så glad när jag hittade mjukost med en fetthalt på 4%. Det smakade salva, men det var fettsnålt, så jag åt det. I kombination med riktigt tunna knäckebrödsskivor, som smakade papp, kunde jag äta mycket men få i mig få kalorier. Det var ju min väg till den hett efterlängtade normalvikten. Trodde jag. Gång på gång, år efter år trodde jag det. Trots att jag inte lyckades hålla en stabil normalvikt var jag övertygad om att lågkalorikost och strikt kontroll var vägen. Det var det inte. Inte för mig. 

När jag började med LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig. Nu var det dags för mig att få ett sunt förhållningssätt till mat. Lära mig äta efter hunger och mättnad. Sluta räkna, mäta och bokföra kalorier och mängd. Bara äta god, fet mat och bli mätt. Det har fungerat. Jag äter enbart god mat. Jag blir mätt. Dessutom sedan ett år tillbaka stabilt normalviktig. Jag väger 33 kilo mindre än för 996 dagar sedan. Jag har ett normalt BMI. 

Imorgon, onsdag 26/4, fortsätter jag att berätta om nästa punkt på min lista. 

Läs hela inlägget

Att fylla vattenkokaren med vatten är det första jag gör varje morgon. Under den lilla promenaden från vårt sovrum tll köket boostar jag mig med mina tre viktiga mantran:

  • Jag UNNAR mig hälsa
  • Jag UNNAR mig att AVSTÅ från det som inte är bra för mig
  • Jag UNNAR mig en hälsosam normalvikt
Morgonens första tekopp är alltid dagens bästa. När jag började äta LCHF för i augusti 2014 tog det en stund för mig att vänja mig vid det om har kommit att bli mitt livselexir; KOKOSOLJA. I varje kopp te som jag dricker har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit är kokosoljan med både smak och doft från Renée Voltaire. Det finns många olika kokosoljor på marknaden, men det viktigaste är att den är ekologisk och kallpressad (läs mer om kokosolja här). Kokosfettet i silvriga paket i butikernas kyldiskar har inte alls de gynnsamma hälsoeffekter som den ekologiska och kallpressade oljan har. 

Ofta, men inte alltid, väljer jag att först gå ut och gå på en promenad med min hund innan jag äter frukost. Just val av frukost är en fråga som många ställer. Vad finns det för alternativ till rostade smörgåsar och fruktyoghurt? Ofta är ägg och bacon det första många tänker på när det handlar om frukost och LCHF. Lyckligtvis är variationerna betydligt större än så. Om jag riktigt ska hårddra det är det till och med möjligt att äta smörgåsar och yoghurt. Det är fullt möjligt att baka ett LCHF-bröd som är gott att rosta och det är enkelt att blanda ihop en egen yoghurt med bär. Jag väljer rysk yoghurt med en fetthalt på 17 %. Inte nog med att den mättar, den är ljuvligt god med sin milda, gräddiga smak. Recepet på min jordgubbsyoghurt hittar du här

När jag började med LCHF var jag angelägen att bryta med mina gamla vanor och mönster. Jag ville inte transformera mina tidigare, mindre goda, vanor och inte bara rakt av klä dem i LCHF-kläder. 

Jag var fast besluten om att byta livsstil och var riktigt sugen på att testa på nya sätt att äta. Mozzarella Caprese (se bilden ovan) har i många år varit en av mina absoluta favoriter då det kommer till förrätter och det har kommit att bli en frukostfavorit under åren med LCHF. 

En annan frukostfavorit är en ljuv kombination av bacon, varma tomater och mozzarella (igen). 

En smidig och lättfixad frukost är ost- och skinkrullar med Bregott. Som en smörgås utan bröd, kan man säga. 

Jag är tacksam över att jag har kunnat njuta av feta mejeriprodukter under min viktminskningsfas. Vad gäller just mejeriprodukter tror jag att man behöver undersöka vad som fungerar för var och en. Vissa upplever att viktminskningen hämmas eller helt står still om de äter mejerier. En del triggas att äta sött. Jag har haft en bra viktminskningstakt på omkring ett kilo i veckan och ätit mejerier. Min bubblande smoothie är en mättande, lyxig frukost som går fint att förbereda kvällen före och förvara i kylskåpet. Fungerar även bra att ha med i en termos so ett ellanmål ute på vift. 

Ett överraskande, ja till och med provocerande, frukostval är pizza. När vi gör pizza hemma gör vi ofta två plåtar och skär pizzan i fina bitar. Gott att äta såväl varm som kall både till frukost, lunch och middag.

Fyllda pannkakor är en annan festlig frukostfavorit. Till en början kändes det riktigt konstigt att mumsa i sig pannkakor, tills jag insåg att grädde, ägg, smör ju är ett riktigt bra LCHF-val. 

Nu återstår bara för mig GOD MORGON och SMAKLIG MÅLTID!

Läs hela inlägget

Det gick över en natt som man ofta säger. Natten till den 3 augusti 2014 utspelade sig ett skilsmässodrama i mitt inre och jag insåg då att min kvot av socker var fylld för en livstid. Jag hade under våren och sommaren 2014 mognat och vågade blicka inåt. Jag vågade se det som var så smärtsamt uppenbart. Jag var/är en missbrukare. Min drog var, och är, socker. När jag hade förstått att jag inte kan äta "som alla andra" kände jag en sorg. En barnslig ilska. Varför ska det här drabba mig? Varför kan inte jag bara äta "vanligt"? Får jag aldrig mer äta en bulle? Aldrig mer beställa en spagetti Carbonara? Och hur ska jag kunna fira jul utan saffransbröd och marsipan? Jag kände mig ledsen, trotsig och arg. Jag kände att jag den där natten föll med ryggen före ner i en djup svart brunn. Jag var rädd. Skräckslagen. Ont i magen. Vad ska jag nu ta mig till? Om sockret inte längre finns tillgängligt för mig vid trötthet, stress, ledsamhet och sorg, vad ska jag då göra? Den prasslande pappåsen med lösgodis har funnits med mig sedan jag var 8 år. Vad var jag utan mitt livs dunderhonung?

Jag fortsatte att falla i brunnen. Till min stora förvåning saktades farten och jag landade på en mjuk bädd av sammetskuddar. Jag satte mig upp och det var inte mörkt i brunnen som jag hade föreställt mig. Det stod en skattkista bland de mjuka kuddarna och jag visste instinktivt att det var just min skattkista. Jag lyfte sakta på locket och jag såg någonting som skimrade på kistans sammetsröda botten. Det var en nyckel. 

Under våren hade jag F Ö R S T Å T T mitt sockerberoende. Under natten till den 3/8-14 A C C E P T E R A D E jag hur det låg till. Jag är en M I S S B R U K A R E. Jag missbrukar socker. Det som jag var så rädd för att inse visade sig vara mitt livs gåva till mig själv. När jag vågade känna och se rakt in i mitt inre fick jag syn på nyckeln. Nyckeln till förändring. Med nyckel följde modet och kraften att A G E R A. 

Söndagen den 3 augusti 2014 förändrade jag mitt liv. Jag gick upp, tog fram alla böcker jag hade om LCHF, skapade en veckomatsedel för en vecka framåt och åkte till vår lokala ICA-butik. 

Den 29 april har det gått 1000 dagar sedan denna natt. Resultatet? Jag hanterar mitt sockermissbruk. Varje dag väljer jag min egen hälsa.
Jag U N N A R mig en hälsosam normalvikt.
Jag U N N A R mig att avstå från det som inte är bra för mig.
Jag är 33 kilo lättare än för 1000 dagar sedan. Som allra mest har jag vägt 55 kilo mer än idag. 

Min väg på hälsans stig visade sig vara att förstå, acceptera och slutligen agera. Mitt agerande består i att varje dag, vid varje måltid välja att äta det som min kropp mår bra av. Bokstavskombinationen lyder LCHF. Lösningen på min livslånga viktproblematik visade sig kunna sammanfattas i en enda mening. Jag S L U T A D E äta det som gjorde mig överviktig. I mitt fall handlar det om S O C K E R och andra kolhydratrika produkter som omvandlas till socker i kroppen (för fakta kring detta finns utmärkt information på www.kostdoktorn.se)

Jag äter fett, blir mätt och är dessutom stabilt normalviktig sedan ett år tillbaka. 

Läs hela inlägget

Hur mycket har du vägt som mest?
Jag har vägt 55 kilo mer än idag. Jag slog mitt personliga viktrekord våren 2009. Då hade jag ett BMI som visade Fetma grad 3 och klädstorlek 52.

Har du tränat mycket?
NEJ, jag inte har tränat bort mina kilon. Viktminskningen har min radikala kostförändring (LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg) tagit hand om. Jag har enbart gått promenader under min viktminskning. Nu när jag är viktstabil njuter jag av dagliga promenaden i naturen tillsammans med min hund och går omkring 5 km dagligen. Jag ägnar mig i viss utsträckning åt rehabträning för mitt diskbråck men det är en mycket speciell träning för vissa specifika muskelgrupper. 

Har du genomgått någon plastikoperation?
JA! Under hösten 2015 genomgick jag en bröstoperation på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm. Under en och samma operation gjordes ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon. Det var platstikkirurg Janne Ohlsén med team som opererade mig. 

Har du silikonbröst?
JA, jag har silikonbröst.

Vad har du för implantat?
Jag har runda implantat, hög profil, 375 cc i varje bröst.

Betalade Landstinget din bröstoperation?
NEJ. Jag betalade 64 000 kronor för min operation. Priset på operationen beror på vad som behöver göras. Min operation räknades som ”vård” och inte som en rent kosmetisk operation och det gjorde att jag inte behövde betala moms. Priser och information om moms med mera finner du här

Betalade Aleris Plastikkirurgi din operation?
NEJ, jag har betalat min operation själv. Se ovan.

Hur betalade du din operation?
Jag betalade den kontant (med bankkort). 

Har du opererat magen?
NEJ, det har jag inte gjort. Jag överväger dock att genomgå en bukplastik eftersom huden under naveln är skadad och jag har ett litet överskott av hud ovanför naveln. Jag är dock oerhört tacksam över att jag inte har någon så kallad ”hängbuk”. Jag hade bokat in en operation i april 2016, men fick skjuta den på framtiden då jag fick ett diskbråck i nacken i januari 2016. I samband med det bedömdes en icke-akut operation som olämplig. Jag är nu intresserad av att genomgå en bukplastik under hösten 2017. 

Har du ”gäddhäng” på överarmarna?
Min hud på överarmarna är inte särskilt fast, men jag har inget jättelikt hudöverskott. Jag kan ha vilka kläder jag vill. Jag kan i nuläget inte svara på om en överarmsplastik kan komma att bli aktuell längre fram. 

Är du nöjd med din kropp?
JA. Jag är 42 år gammal, jag har haft den stora förmånen att föda och amma två barn. Jag har vägt 55 kilo mer än idag och givetvis syns det på vissa delar av kroppen. Jag är oerhört nöjd över min bröstplastik och är glad och tacksam över att jag kan ha vilka kläder jag vill i storlek 36. Jag strävar inte efter en ”tonad” kropp med synlig muskulatur. Jag tar gärna bort den skadade huden på min mage, men skulle det inte bli så är det ok ändå. 

Har du ”fixat” något i ditt ansikte?
JA. Jag började använda Botox för linjer mellan ögonen och i pannan i 35-årsåldern. Jag är så nljd med det! Förutom att det slätar ut befintliga linjer förebygger det även nya linjer. Jag fyller på med Botox ca 3-4 gånger per år. 

För ca ett år sedan fick jag en behandling med fillers (Restylane) i mina kindben. Jag upplevde att mina kinder hade ”dragits” nedåt efter den kraftiga viktminskningen och nu har kindbenen ”hittat tillbaka” igen. Jag gissar att jag behöver förnya behandlingen om ca ett halvår igen. Det är Madelaine Mossvik, injektionssköterska på Aleris Platsikkirurgi som behandlar mig med Botox och fillers. 

Varför är du så öppen med att du har opererat dig?
Jag vill bidra till att ta bort "skam" och "skuld" kring plastikoperationer. För mig finns det ingen motsättning mellan att vara en klok, begåvad och genuin person och att samtidigt vara mån om sitt yttre. Det är tråkigt att så många inte vågar berätta att de gör plastikkirurgiska ingrepp; det är ingen tillfällighet att klinikerna har som mest att göra inför de stora högtiderna. Då kan kvinor (ja, det är oftast kvinnor) säga att de ska på semester och behöver då inte berätta varför de är borta två veckor från jobbet. Många vågar helt enkelt inte berätta för vare sig kollegor, vänner och släkt att de väljer att genomgå ett plastikkirurgiskt ingrepp. 

Genom min öppenhet vill jag visa att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. Jag bestämmer över min kropp och jag gör medvetna val. 

Läs hela inlägget

Fredag eftermiddag. Jag packar min rosa väska inför en helg tillsammans med min man på en kryssning till Helsingfors. Två kvällar ombord på båten och en dag i land; så härligt! Jag och min man är otroligt förtjusta i den finska huvudstaden och har varit där flera gånger tidigare under våra 12 år tillsammans.

För några veckor sedan såg vi en tv-reklam från Silja Line som nu har en kampanj för kryssningar för par till Helsingfors. Jag och min man blev riktigt inspirerande och roligt nog blev jag dagarna efter kontaktad av Silja Line som föreslog ett samarbete. Rederiet önskade att jag skulle dokumentera vår resa utifrån vårt perspektiv både ombord på båten och iland i Helsingfors. Jag får erbjudanden om samarbeten flera gånger per vecka. De allra flesta tackar jag nej till, men samarbetet med Silja Line tackade jag med stor glädje ja till. Jag och min man gillar Silja Line, har åkt flera gånger med dem tidigare och vi älskar Helsingfors. 

Min man var ledig i fredags för att ta flyglektioner i Västerås då han håller på att ta PPL (flygcertifikat). Han kom hem, vi lyfte in väskorna i bilen och åkte iväg. När vi var på Arningeleden på väg in mot stan hör vi nyheterna på radion. Precis som alla andra tar vi i samma ögonblick fram våra telefoner och kontaktar våra barn. Alexandra är kvar i skolan och Sebastian är hemma. Min man får tag i sina vuxna barn som även de befinner sig utanför stan. Min mamma ringer. Jag ringer mina barns pappa och farfar. Vi resonerar om det är klokt att jag och min man åker till Helsingfors nu när terrorn har slagit till mot Stockholm. Efter resonerande fram och tillbaka beslutar vi oss att stiga ombord på Silja Serenade och inleda vår efterlängtade weekend på tu-man-hand.  Eftersom våra anhöriga befinner sig i säkerhet och barnen har stöd av sin pappa och sina farföräldrar känner vi att vi kan genomföra resan. Det kändes som om vi skulle låta terrorn vinna om vi vände hemåt. På ett sätt kände och känner vi mer än någonsin "livet i oss" som Madicken säger. Vi LEVER och vi är tacksamma för det livet ger. Det stärkte oss i att vi har fattat rätt beslut.

Vi åker upp till vårning 11 och stiger in i vår fina DeLuxe-hytt. En mysig hytt med dubbelsäng högt upp i fartyget med utsikt över havet. Jag byter om till en omlottklänning från Michael Kors, svarta pumps, halsband med stora pärlor och mina härliga hjärtformade örhängen. Min man är snygg som han är i mörka jeans, skjorta och blazer. Under tiden då jag bättrade på sminket stod tv:n på i hytten och vi tog del av nyhetsrapprteringen. 

Dags för middag! Vi hade bokat bord på den italienska restaurangen Tavolata och fick ett fint fönsterbord. Jag inledde med mina ständiga favorit mozzarella, min man valde tonfisk och till varmrätt åt vi båda oxfilé. Vi avrundar med te och cappuccino på restaurangen och tar en promenad längs fartygets gågata. Vi beger oss in på upptäcksfärd i taxfreebutikens parfymeriavdelning och jag nosar på dofter och testar läppglans. Jag som är en sann sminknörd bara älskar att befinna mig på ett flytande parfymeri. Vi köper med oss te som vi tar upp till hytten och vi tittar en stund på tv innan vi vaggas till ro av havets våg. 

Vi är båda morgonpigga och känner oss glada och utvilade när vi går till frukostbuffén. Jag blir överlycklig då jag utforskar buffén och upptäcker riktigt goda salamisorter, god mozzarella, korvar och knaprig bacon. Jag komponerar en LCHF-tallrik som gör mig behagligt mätt och redo för Helsingfors. 

Båten lägger till under tidig förmiddag. Det är nollgradigt och blåser lite och min rosa Busneljacka är riktigt snygg, men inte så varm, så vi tar en taxi till vår första anhalt; Karl Fazer Café på Glogatan i hjärtat av staden. Det är fullsatt då många Helsingforsbor i olika åldrar väljer att avnjuta sin lördagsfrukost på just detta anrika café. Vi lyckas få ett bord till slut och jag beställer min LCHF-favorit Earl Grey och en kopp med osötad vispad grädde. Naturligtvis kompletterar jag med en tesked kokosolja från Renée Voltaire; jag har precis som vanligt en liten burk i handväskan. Vi lägger upp planer för våra timmar i Helsingfors och beslutar oss för att lägga tonvikten på att i lugnt tempo utforska butiker i citykärnan och "bara vara". Vi har även bokat bord för lunch på vårt absoluta favorithotell Kämp, snett emot det café vi sitter på. Vi shoppar lite smått i gallerian i anslutning till hotellet innan lunchen på hotellets Brasseri.

Vi känner igen hovmästaren på Kämps Brasseri från vårt besök sommaren 2015. Jag väljer en charktallrik och min man är sugen på lax. Jag ser fantastiska färska bär i en av restaurangens tjusiga dessertvagnar i glas. Bären används för att dekorera tårtor, men den serviceinriktade och omtänksamma personalen ordnar naturligtvis en väl tilltagen portion av färska hallon, blåbär och jordgubbar till mig. 

Solen skiner, det blir varmare i luften och vi flanerar på Helsingfors gator en stund innan vi tar oss tillbaka till båten. 

Jag som verkligen uppskattar att klä upp mig tar tillfället i akt även under lördagkvällen. Jag glider in i min ljusblåa klänning från Daisy Grace vårkollektion. Jag väljer att ha finmaskiga nätstrumpor till och svarta pumps. Jag känner mig fin och vi tar hissen ner till fartygets gågata och går in på Bon Vivant där vi har bokat bord för middag. Bon Vivant är en restaurang med gastronomiska ambitioner och de presenterar den nordiska kokkonsten på ett innovativt vis. Jag inleder måltiden med rökt renfilé och min man som är förtjust i fisk väljer siklöja. Jag blir inspirerad av förrätternas snygga uppläggningarna på granitskivor och frågar min man om vi inte har några granitskivor som ligger och skräpar i garaget. Min man skrattar och svarar att det har vi tyvärr inte men han kan erbjuda både svarta takpannor och vita kakelplattor. Jag ber att fundera på saken... Min man premiäräter duva till huvudrätt och jag avnjuter lamm på två vis; rostat lamm och lammkorv. Delikat! 

Efter middagen går vi en tur i butikerna på gågatan. Jag förvånas av det stora utbudet av kläder och vi handlar kläder till både oss själva och till barnen. Jag får en längtan efter barnbarn (ja, jag vet att jag bara är 42 år) när jag ser de fina barnkläderna från Desigual. Jag vill handla bebiskläder NU! Då jag inte har några bebbar i min närhet inser jag att det inte är någon vidare bra idé och köper mig istället en riktigt fin munkjacka i collagematerial med lurvig insida från Gant. Den är vit med GANT-tryck i guld och guldfärgade detaljer i form av dragkedja med mera, så snygg! Vi är kvällströtta både min man och jag. Vi står i fören en stund och fascineras av havets krafter och filosoferar om livet. Därefter trippar vi upp mot vår fina hytt och kryper till kojs. 

Söndag morgon. När fartyget svänger kraftigt vet vi att vi har kommit till Oxdjupet. Då är det en timme kvar till dess att båten angör Stockholm. Precis innan jag slår mig ner vid frukostbordet ser jag min mammas hus på Norra Lagnö på Värmdö. Hon har fullt upp att vinka när familj, släkt och vänner passerar. När det är ljust viftar hon med en röd kudde och när det är mörkt signalerar hon med en ficklampa. En skojig tradition! Jag lägger en bädd av bacon på min tallrik. Bädden kröns av varvade mozzarella- och tomatskivor. Pepprig olivolja, salt och peppar gör tallriken fulländad. 

Vi ser Lidingö och Hjortagens gasklockor. Vi köper med oss några flaskor olivolja från den italienska restaurangen för att njuta av hemma och ge bort i present. Båten saktar in och lägger till vid kajen. Vi promenerar bort till bilen och åker hemåt. Innan vi svänger upp på infarten träffar vi Alexandra och Theodore som är ute på promenad med Douglas. Jag kokar upp en kanna tevatten och går och väcker Sebastian. Åter hemma i vardagen igen. VARDAG. Ett vackert ord. Jag är så tacksam över mitt och min familjs liv VAR DAG. Under helgen på tu man hand har jag och min man haft massor tid för varandra och för samtal och reflektion kring livet. Vi väljer oss själva och varandra. Varje dag. "Idag ska det bli en bra dag". Det har sällan varit så påtagligt som nu. 

Läs hela inlägget

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget
Sedan 11 års ålder har jag bantat. Jag var förbryllad och på riktigt förvånad över att jag vägde mer än mina klasskamrater. Jag var inte jättetjock, utan mer knubbig. Jag fick ofta höra att jag hade "kraftig benstomme", var "kraftigt byggd" och hade "låg ämnesomsättning". Jag har under många, många år varit helt övertygad om att normalvikt inte var menat och möjligt för mig. Jag var knubbig och kurvig och så skulle det förbli. Trots detta har jag alltid haft en avläsen dröm om att bli stabilt normalviktig. 

Jag åt inte enorma mängder mat. Jag har inte ägnat mig åt bottenlös hetsätning och inte heller kräkts efter måltider. När jag jämförde mina portioner med andras åt jag ganska "normalt" men trots det vägde jag mer. Så konstigt! Det jag inte tänkte på var allt det som jag åt mellan målen. Kakorna, bullarna och godis, främst lösgodis. Limpsmörgåsarna, tunnbrödet och de rostade mackorna. Chips, ostbågar och läsk. På något konstigt sätt insåg jag inte att det jag åt utöver frukost, lunch och middag faktiskt lagrades i min kropp. 

Mitt ätbeteende har sedan tonåren präglats av två ytterligheter. Strikt kalorikontroll kontra frosseri. Jag har varit inskriven på Viktväktarna i många, många omgångar. Jag började min karriär som Viktväktare under gymnasiet och jag har alltid lyckats att gå ner i vikt. Jag tyckte om alla små häften och böcker och fyllde noga in allt jag åt. Under mina Viktväktarperioder "unnade" jag mig att äta sådant som var "gratis" i Viktväktarnas system. Jag drack minst 1,5 liter lightläsk varje dag. Allra helst Sprite Light som det hette då. Jag åt ett antal paket sockerfria tuggumin och flera askar sockerfria Läkerol. Vid varje Viktväktarträff bunkrade jag upp med det godis som såldes på träffarna. Härligt, laxerande godis med ytterst få kalorier. Det fanns även smaskiga bars med kolasmak och liknande som var "billiga" i pointssammanhang. Vilken lycka! Jag ägnade mig åt strikt kalorikontroll men kunde fortsätta att sockerknarka på kostgjord väg! Ljuvligt! Att magen kraschade av allt sötningsmedel kunde jag leva med, jag fick ju njuta av de söta smakerna som värmde mitt inre. Det var huvudsaken. 

Efter några av Viktväktare blev frukt "gratis". Wow! Så mycket frukt som jag åt dessa perioder har jag nog aldrig ätit. Så gott och ja, den gamla 80-tals sanningen "Frukt är godis" stämde verkligen in på mig. Jag knarkade sötningsmedel och frukt. Att jag var sockerberoende och missbrukade hade jag vid denna tidpunkt inte en aning om. 

Som jag nämnde innan gick jag alltid ner i vikt när jag Viktväktade. Jag samlade på mig stjärnor vid invägningarna och var så stolt! Jag gick dock upp all tappad vikt med råge igen när jag inte stod ut längre. För just mig var det inte hållbart att bokföra allt jag åt. Det som var allra jobbigast var att ständigt vara hungrig. 

Jag ägnade mig åt att Viktväkta på detta sätt mellan åren 1990 och 2004. 
Efter att min son Sebastian föddes 2003 skrev jag återigen in mig på Viktväktarna. Jag ammade samtidigt och jag rasade i vikt. Jag gick ner 45 kilo på mindre än ett års tid och när jag nådde målvikt vägde jag på kilot exakt lika mycket som jag gör idag. Vad gjorde jag då?Jo, jag återgick till mitt gamla ätande igen. Efter ett år av strikt kalorikontroll stod jag inte längre ut med strikt kalorikontroll. 

Det tog mig 5 år att gå upp 55 kilo i vikt. 2009 nådde jag min rekordvikt. BMI fetma grad 3. Klädstorlek 52. Bilen gungade till när jag satte mig i den. Det var dags att agera. Igen. 

Läs hela inlägget

I september 2009 lovade jag mig själv att sluta äta godis. Jag hade dock inga som helst planer på att sluta med bullar, kakor, läsk, glass, bröd, pasta och andra kolhydratrika matvaror. Jag gick ner kraftigt i vikt under denna period då jag hade genomgått en gastric bypass-operation. Jag trodde att operationen skulle göra mig varaktigt normalviktig. Jag hade fel. Nej, att stympa magsäcken var inte lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. 

Åter till september 2009. Jag åt en hel del russin, bananer och knäckebröd under perioden efter operationen. Mitt hemsnickrade ”godislöfte” reviderade jag redan i november 2009, drygt två månader efter operationen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag sträckte mig efter en godisskål som stod på soffbordet. Jag tog en Dumlekola och de övriga i rummet såg otroligt förvånade ut. Tiden stod stilla och jag kunde liksom ta på stämningen i rummet. Där och då ändrade jag min plan från att inte alls äta godis till att inte äta just lösgodis. Förpackat godis var ok enligt mig själv. Sjukt. Galet. Självbedrägeri. Det går att jämställa med om en alkoholist skulle säga ”Jag dricker vin men inte starksprit”. Jag gick ner 45 kilo i vikt efter min magsäcksoperation och höll den vikten i omkring ett år. Jag åt förpackat godis och mängden ökade sakta men säkert. 

Bilden ovan där jag står och håller i en korg är från påsken 2011. Jag vann första vinsten i en tävling som en lokal butik anordnade. Vinsten bar 4 kilo lösgodis. Jag kunde inte stå emot. Jag föll handlöst och reviderade mitt ”godislöfte” ännu en gång. Det var ok för mig att äta lösgodis igen, men bara under påskhelgen. Sedan skulle jag sluta igen och återgå till förpackat godis igen. Tror ni att jag slutade att äta lösgodis när annandagen hade passerat? Givetvis inte. Jag fortsatte, fortsatte och fortsatte. Vikten skenade och vips hade jag gått upp drygt 20 kilo av de 45 som jag hade gått ner. Sockerberoendet var starkare än någonsin och jag åt hellre godis än mat. 
 

Augusti 2014. Natten till den 3/8-14 bestämde jag mig. Nu får det vara slut. Jag hade förstått och accepterat att jag var sockerberoende. Det var dags att agera och sluta med den drog som förgiftade mig. Jag har varit sockerfri och ätit LCHF sedan dess. Inga avsteg, inga sötningsmedel. Jag VÅGAR inte. Jag VILL inte. Jag vill aldrig mer vara i Sockermonstrets klor. Jag UNNAR mig att avstå. 

Läs hela inlägget

Planering är en av mina framgångsfaktorer til en stabil normalvikt. Jag är stolt över att säga att jag har gått ner 33 kilo med LCHF och väger nu totalt 55 kilo mindre än då jag var som allra tyngst. Jag lade om min kost från en dag till en annan. Clean cut. Boken "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström bidrog starkt till att jag vågade titta inåt åt och förstå grundorsken till min i det närmaste livslånga viktproblematik. Mer om hur boken har betytt för mig hittar du här. Här finns boken att beställa direkt från förlaget.

Jag lämnade min kolhydratstinna kost och gick över till LCHF utan sötningsmedel söndagen den 3 augusti 2014. Jag hade då FÖRSTÅTT, ACCEPTERAT och var slutligen redo att AGERA. Mer om de tre faserna kan du läsa om här.  Jag drack en slät kopp te och bläddrade i de LCHF-böcker jag hade. Jag hade flera av Anna Halléns böcker och de blev min livlina under hela det första året med LCHF. Denna första söndag som tillnyktrande sockermissbrukare skapade jag en riktigt bra rutin. Jag avsatte omkring en timme varje helg för att planera den kommande veckans mat. Jag gjorde detaljerade veckomatsedlar med frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag gjorde även en lista på tänkbar "nödproviant" att ta till som motgift för att dämpa akut sötsug. Utifrån dessa listor beställde jag den kommande veckans mat på nätet. Genom att sitta framför datorn och beställa skonade jag mig själv från frestelser i de vanliga matbutikerna.( Jag höll mig medvetet från matbutiker under en längre period; det är först nu på senare tid jag med glädje har börjat handla i fysiska matbutiker igen. Efter 2,5 år känns min livsstil med LCHF så integrerad i mig själv att jag inte längre bryr mig om annan mat än den inom ramen för LCHF.)

Jag följde inget särskilt "program" eller likande. Jag satte ihop mina egna matdagar med hjälp av främst Anna Halléns recept. Nu erbjuder Anna Hallén veckomenyer efter sina egna böcker. Menyerna finns att tillgå här.
Anna Halléns böcker finns att beställa på många nätbokhandlar. Själv gillar jag att beställa hos Adlibris och här är en direktlänk till deras sortiment av Annas böcker.  

En bok som har inspirerat mig massor är den samtida klassikern "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt som driver kostdoktorn.se.

Nu har Andreas Eenfeldt och Kostdoktorn lanserat en helt kostnadsfri tjänst där du får matsedlar, recept och inköpslistor för två veckor. Jag har inte provat det själv men det låter fantastiskt bra! Du kommer till Kostdoktorns "Kom igång" om du klickar här

Jag hyser en stor tillit till Anderas Eenfeldt och hans teams kunskaper. När jag läste "Matrevolutionen" första gången under 2014 förstärkte den "Sockerbombens" budskap och gav många nya "aha"-upplevelser. Gamla sanningar vänds upp och ner och de tankar som presenteras i boken känns så självklara, men samtidigt omskakande.

Det var under LCHF-kryssningen 18-19 februari 2017 som jag hörde Anderas Eenfeldt föreläsa live för första gången. Han är en mycket uppskattad föreläsare och det är lätt att först varför. Han har en makalös häftig vision med att nå en miljard människor med sitt hälsobudskap. Jag tror att han har alla möjigheter att lyckas. Att Kostdoktorn nu lansererar en helt kostnadsfri "Kom igång"-tjänst som gör det enkelt att testa denna revolutionerande kosthållning är ett stort steg i rätt rikting. 

En gång sockerberoende, alltid sockerberoende. För att även fortsättningsvis hantera mitt sockermissbruk med framgång kommer planering alltid att behövas. Jag behöver inte samma rigorösa detaljplanering längre, men jag investerar i mig själv och min hälsa genom att tänka igenom mina inköp och mina matdagar. Numera handlar jag både på nätet och i fysiska butiker. Jag ser alltid till att ha ett välfyllt kylskåp, frys och skafferi med bra basvaror som ger mig förutsättningar att dagligen göra goda matval. Jag avrundar detta blogginlägg med att dela med mig av vad som finns i förråden hemma hos mig:

Smör
Bregott
Grädde, 40 %
Smetana, 42 %
Cream Fraiche, 34 %
Rysk yoghurt, 17 %
Kokosgrädde

Olika ostar såsom tex Herrgårdsost 28 %, Gräddost 38 %, Borgmästarost 35 %
Brie, Chaumes, Saint Albray, Gorgonzola 
Fetaost, Halloumi 
Mozzarella 
Ägg
Bacon
Sidfläsk
Salami
Falukorv med minst 70 % kötthalt, högst 5g kolhydrater per 100 g
Kycklingfilé 
Nötfärs
Blandfärs
Kött av olika slag exempelvis fläskfilé, fläskkotletter, entrecote, utskuren biff

Grönsaker som växer ovan jord
Färska örter; basilika, timjan, oregano 
Frysta, och även ofta färska, hallon, blåbär, jordgubbar 
Lök, gul och röd 
Vitlök
Olivolja
Rapsolja
Kokosolja, ekologisk och kallpressad

Vaniljpulver 
Linfrön, hela
Sesamfrön
Solroskärnor 
Mandelmjöl
Kokosmjöl
Fiberhusk
Nötter som exempelvis paranötter, pecannötter
 

Läs hela inlägget

Jag välkomnar varje dag med en härlig kopp Earl Grey med en tesked kokosolja. Min absoluta favorit bland kokosoljor är den kallpressade och ekologiska oljan med smak och doft från Renée Voltaire. Min tekopp följer med mig överallt, när jag väcker barnen och fixar morgonrutinerna i badrummet.

Jag kommer nu att beskriva hur en matdag kan se ut för mig. Jag vill betona att jag vare sig är kostrådgivare eller medicinskt utbildad. Jag utgår enbart från mina egna erfarenheter och vad som har fungerat och fungerar för just mig. Jag äter vanligen tre huvudmål och ett mellanmål.

FRUKOST
Valet av frukost kan kännas ovant när man börjar äta LCHF, men det finns så många goda alternativ!

När jag började äta LCHF för över 2,5 år sedan ville jag bryta mitt tidigare ätmönster. Jag ville inte ersätta vanliga smörgåsar med LCHF-bröd till exempel. Jag upplevde även att fröknäcke och LCHF-bröd hämmade min viktminskning. Nu när jag är färdig med min viktminskningsfas kan jag även äta hembakat LCHF-bröd när jag så önskar utan viktuppgång som följd. Mina brödrecept hittar du här

En riktig LCHF-klassiker är bacon till frukost, så gott tillsammans med ugnsbakade eller smörstekta tomater och en bit ost. Många äter olika typer av äggrätter till frukost men jag tycker inte om ägg så det avstår jag från. Jag har bestämt mig för att bara äta mat jag tycker om och inte "plåga" i mig något. 

Jag har den stora lyckan att må bra av att äta feta mejeriprodukter, jag blir mätt och kan äta "lagom" med mejeriprodukter, Jag har ätit feta mejeriprodukter under hela min viktminskingsperiod och fortsätter att göra det även nu när jag är viktstabil. 

En härlig frukost är mozzarella, tomater, olivolja och färsk basilika. 

En läskande och mättande frukost är Bubblande Smoothie. Den består av fet, härlig rysk yoghurt (17% fett), vispgrädde, hallon och har fått sitt namn av att det blir en mousserande effekt av bubbelvatten. 

LUNCH
Jag ägnar gärna tid till att laga middag, men jag vill att lunchen ska bara lättfixad. För mig är den optimala lunchen rester från middagen dagen före. Funkar ofta att förpacka fint i en eller flera lådor och ta med. För att hålla maten fräsch tycker jag att det är bra att sätta såsen/kryddsmöret i en separat liten burk, salladen i en burk och köttet/kycklingen/annat i ytterligare en burk. Ett annat tips är att sätta sås/röra i en stadig muffinsform.

Finns inga rester hemma men om man ändå vill ha med sig mat är det smidigt att fixa en sallad att ta med. En favorit är att blanda ihop minimozzarella, skivad salami och prosciutto, små tomater, basilikablad och massor av olivolja. På nolltid har du fixat en god och mättande sallad att ta med!

Ute på restaurang är ofta utbudet stort. Matiga sallader är perfekt. En Ceasarsallad utan krutonger och med extra dressing är en favorit. Kolla alltid vad dressingen innehåller. Även sallad med salami och Brie är något jag gillar. När jag känner att jag inte blir mätt brukar jag fixa ett eget kryddsmör genom att be om smör och krydda det med salt och peppar.

En annan bra lunch är kött/kyckling (jag mår inte bra av fisk och skaldjur), fet sås och grönsaker.

Det allra mesta på en lunchmeny går att anpassa efter LCHF. Jag har alltid blivit väl bemött på restoranger när jag berättar att jag äter LCHF och vill anpassa rätten en smula. Det som helt gå bort är naturligtvis rena pastarätter. Pizza fungerar dock bra om du bara äter fyllningen och lämnar kvar botten. När det inte har funnits alternativ har det även hänt att jag har köpt en smörgås och bara ätit pålägget. Allt går att lösa!

MELLANMÅL
Jag äter ofta ett mindre mål vid 15-tiden. Jag går inte slaviskt efter klockan utan äter om jag känner mig hungrig. En bit ost är bland det allra godaste och enklaste. Det kan vara så enkelt som några skivor Herrgårdsost med Bregott, några tärningar av annan god hårdost eller kanske en bit Chaumes eller Brie. 

En smoothie kan vara gott, på bilden nedan ser du min uppskattade Semmelsmoothie

Rysk yoghurt (finns även en Cypriotisk yoghurt med ännu högre fetthalt, men jag föredrar den ryska) är smaskigt med en egenrostad granola och/eller bär. Jag tycker om att smaksätta yoghurten på olika vis med till exempel vaniljpulver (ej att förväxla med vaniljsocker), kardemumma eller kanel. Så gott!

MIDDAG
Min familjs middagar är ofta helt vanliga maträtter men med en särskild LCHF-tvist. Kyckling, stekta grönsaker och en fetaoströra med cream fraîche är mättande och lättlagad mat. Köttfärssås är gott även då man inte äter spagetti. Jag äter en gräddig köttfärssås i en skål med rikligt med riven ost. Till helgen är en köttbit med vitlökssmör och ugnsbakade tomater en härlig måltid. 

Att laga middag á la LCHF är fantastiskt trevligt! Allt det goda är tillåtet; du kan frossa i smör, grädde och skapa välsmakande maträtter som mättar och gör dig smal. Man kan enkelt kan anpassa vardagsfavoriter till LCHF. De här rätterna har vi i min familj lagat många gånger och de är alltid lika uppskattade. Här är några exempel:

  • Falukorvsspett. Bygg torn av falukorv med en kötthalt på minst 70% och varva med fet ost, lök och paprika. Gratinera i ugnen. 
  • Pizza. Detta recept är skapat av min dotter Alexandra som driver www.vegetarianlowcarb.se. Pizzan gjord på en ostbotten är förvillande lik "vanlig" pizza i smaken. Fantastiskt god och perfekt att spara och äta av även dagen efter. Jag skär gärna pizzan i mindre snittar så ser det ännu mer aptitligt ut. 
  • Tacos. Det här är en riktig LCHF-höjdare! Vi gör egen tacokrydda.  Klickar du på länken får du även andra vegetariska tacotips, givetvis LCHF.
  • Lasagne. Smakar precis som vanlig lasagne! Ljuvligt!


 

Med det här blogginlägget vill jag visa att det är fullt möjligt att leva ett rikt liv med LCHF. Ett liv fyllt av goda smaker och riktig, mättande mat. 
Det var när jag slutade kämpa, räkna kalorier och vara hungig som jag gick ner i vikt och blev stabilt normalviktig. Maten ovan håller mig smal. Jag är helt viktstabil och väger lika mycket oavsett om jag har varit på semester utomlands eller om det har varit julhelg. Tänk att fet mat med låg andel kolhydrater skulle vara lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag vill visa att det som kan kännas omöjligt är fullt möjligt. Jag vill bidra till en kärleksfull hälsorevolution. 
Läs hela inlägget

Vilken dag jag hade i tisdags! Vid 42 års ålder var det dags för mig att debutera som modell. Så roligt! Dagarna innan förberedde jag mig genom att gå på pedikyr med shellack på Vallentuna Hudvårdssalong. Jag valde beigeskimrande glitter till tånaglarna för att känna mig extra glammig och det matchande även mina fingernaglar. Efter pedikyren fick jag en snabb soldusch för att få en fräscht, lätt solkysst färg. Jag ville absolut inte bli tokbrun, utan bara få en lätt fräschör och en piggare look. 

På självaste alla hjärtans dag var det dags för fotografering. Jag och min man åkte iväg hemifrån tidigt för att äta frukost på tu man hand på Såstaholm i Täby. Såstaholm är en ljuvlig herrgård i Täby som har en speciell plats i min och min man hjärta då det var där vi gifte oss i maj 2010. Men jämna mellanrum ser vi till att återvända till Såstaholm för att vårda våra fina minnen från vår bröllopsdag. 

Efter frukosten på Såstaholm åkte jag till Vallentuna Hudvårdssalong för att bli sminkad av Ellinor som både är utbildad makeupartist och nagelterapeut. Det första jag fick göra på salongen var att tvätta av mig allt smink. Det hade förstås varit allra bäst att komma dit osminkad, men för mig var det otänkbart att åka ofixad till frukosten på Såstaholm. Efter ansiktstvätt, serum, ögonkräm och fuktkräm var det dags att skrida till verket. Jag fick sätta mig i den höga stolen framför den glamorösa sminkspegeln och så började Ellinor sitt arbete. Jag blev försedd med en rejäl kopp Earl Grey med kokosolja som jag avnjöt under sminkningen. Ellinor inledde med att lägga en primer för att fixera makeupen. Jag som har ett stort intresse för makeup och hudvård ställde tusen frågor till Ellinor under tiden då hon omsorgsfullt tog fram det bästa ur mitt ansikte. Jag har blivit proffssminikad ett antal tillfällen tidigare, men Ellinor imponerade stort på mig. Lätt på handen, säker och med blick för just mig och mitt utseende. Hon gjorde klockrena färgval som jag kände mig helt och hållet bekväm med. Efter en dryg timme i sminkstolen var vi klara och jag satte mig i bilen och åkte iväg.

Min nästa destination var Chic Salong i Hägernässtrand i Täby. Sahar Kabiri som äger och driver Chic är mer än min frisör. Hon är en underbar vän som jag har lärt känna efter 15 år i hennes frisörstol. Varje besök på Chic inleds med en stor kopp te med kokosolja och uppdatering av läget vad som hänt i våra liv sedan sist. På salongen finns även vackra, sprudlande Vanessa som är en grymt duktig, ambitiös ung frisör som sprider massor av värme omkring sig med sin underbara humor och omtänksamma sätt. 

Uppdraget för tjejerna på Chic var prinsesslockar. Massor av lockar! I september 2016 satte Sahar in en hårförlängning i mitt hår. Äntligen fick jag det svall som jag alltid har drömt om! Håret är av yppersta kvalitet från Hairtalk ocj tejpas fast på håret. Denna metod är skonsam mot det egna håret och ingen kan tro att mitt långa hår är resultatet av en hårförlänging. Jag besöker Chic omkring en gång i veckan och får nya, underbara lockar. Åter till tisdagen. Jag lade mig väl tillrätta i massagestolen och fick håret tvättat med specialschmapot från Hairtalk. Efter hårtvätten väntade föning och lockar. Det gick undan; Sahar och Vanessa ställde sig på varsin sida om mig och lockade halva håret var med sina grymma, konformade locktänger. Resultatet blev, som alltid, ett blont läckert hårsvall. Vi valde inte att borsta ut lockarna utan behöll korkskruvarana och sprayade rejält eftersom fotograferingen skulle äga rum utomhus. 

Det är lätt att glömma bort att äta dagar som denna då allt bara rullar på. För mig som sockerberoende måste jag alltid tänka på att avsätta tid för mat. Jag gick tvärs över Catalinatorget i Hägernässtrand och hämtade en sallad med mozzarella och parmaskinka som jag hade ringt och beställt tidigare. Panering är a och o för en farmgångsrik sockernykterhet. Jag mumsade i mig salladen på salongen i sällskap av Sahar och Vanessa. Jag laddade min takeaway-mugg med ännu en kopp Earl Grey med kokosolja innan jag satte mig i bilen på väg till Love Forever i Norrtälje. 

I nästa inlägg berättar jag om själva fotograferingen. 

Läs hela inlägget

För mig har viktminskning ofta inneburit ständig hunger och att äta ganska äckliga saker. Jag har hällt i mig pulvermixer som har luktat apa, jag har hållit för näsan då jag har försökt svälja och ägnat mig av olika typer av galna idéer för att gå ner i vikt. Jag har ätit mediciner som har gjort att fettet har runnit rakt igenom kroppen.  Jag har genomgått en gastric bypass och stympat ett friskt organ. Ingenting av allt jag testade höll mig stabilt normalviktig. Det var dags att tänka om. 

Då jag under våren 2014 läste "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström insåg jag att jag var sockerberoende. En praktiserande sockermissbrukare. Plötsligt gick det upp för mig att det inte främst var mat som gjorde mig tjock. Drickyoghurt, kanelbullar och Singoallakakor. Tunnbröd, glass och framförallt lösgodis. Mängder av lösgodis. Läsk och dillchips. Semlor och prinsessbakelser. Oboy och Skogaholmslimpa. Visst föredrog jag kolhydratsrik mat som pasta, pizza och pannkakor, men det jag åt till frukost, lunch och middag var inte huvudorsaken till min viktproblematik. Min övervikt byggdes främst av det jag åt mellan måltiderna.

Natten till den 3 augusti 2014 lämnade jag min ständiga följeslagare Sockermonstret. Sockermonstret som hade hållit min hand. Sockermonstret som vaggat mig till ro och viskat att allt kommer att bli bra. Sockermonstret som gång efter gång hade hjälpt mig att orka lite, lite till. Priset för Sokermonstrets tröst var dock högt. Skyhögt. Priset för att åtnjuta Sockermonstrets beskydd var en i det närmaste livslång viktkamp, ett ohälsosamt ätmönster och en känsla av att ständigt misslyckas att stå emot. 

Den natten stängde jag en dörr och öppnade en annan. Jag gjorde plats för mig själv och min resa mot ett hälsosammare jag. 
 

Läs hela inlägget

Det finns teorier om att en missbrukare allra oftast ersätter ett missbruk om man har lämnat ett annat. Det är möjligt att det kan vara så. Jag har dock inte lämnat mitt sockermissbruk. Jag är och förbli sockerberoende och jag  HANTERAR mitt missbruk genom att äta fet lågkolhydratskost. Jag har INSETT och ACCEPTERAT. Jag AGERAR genom att äta fet lågkolhydratkost. Genom att vara behagligt mätt bjuder jag inte upp Sockermonstret till dans. Trots det händer det att jag drabbas av sötsug någongång ibland. Händer det vet jag vad jag ska göra - jag tar fram mitt motgift. Motgiftet stavas FETT. Är jag hemma tar jag gärna och hyvlar några skivor ost, gärna Herrgårdsost, och tar en klick Bregott på och gör några små ost- och smörrullar. Enkelt, gott och mättande! Mitt sug försvinner direkt! 

En annan ständig favorit är te, oftast olika varianter av Earl Grey, med kokosolja. Jag älskar te och har ofta en tekopp i handen. I varje kopp te har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit bland kokosoljor är den med smak och doft från Renée Voltaire. ( Nej jag är inte sponsrad av Renée Voltaire, jag är dock en mycket nöjd kund). Jag har en härlig, stor take away-mugg som jag fyller med te och kokosolja inför längre bilresor. Ska jag riktigt långt tar jag med en termos med varmt vatten, tepåsar och kokosolja. Jag tror att denna planering är en av nycklarna till att jag har ätit fet lågkolhydratkost i över 2,5 år utan avsteg och utan sötningsmedel. Jag tar ansvar för mitt beroende ch agerar därefter. 

Jag gör av med minst en stor burk kokosolja, 500 ml, i veckan. I handväskan har jag även en liten burk kokosolja som jag förvarar i en liten söt, rosa sammetspåse. Sammetspåsen fick jag när jag köpte smycken på en av mina absoluta favoritbutiker Jackie, och nu har påsen fått ett, för mig, annat värdefullt innehåll. När jag flyger flyttar jag över 0,5 dl i en urdiskad kryddburk i glas. Det har hittills alltid fungerat fint att få burken genom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag slår in burken i dubbla plastpåsar då jag inte är säker på att burken håller tätt. Det är inte skoj att få kokosolja överallt i handväskan. 

Kokosoljan är som en fin vän, en god fe som alltid finns för mig. Kokosoljan har en mängd hälsofördelar, men det gäller enbart kokosoljan som är kallpressad och ekologisk. Kokosfettet som ligger i kydiken i silvriga paket har inte dessa hälsofrämjande effekter.

Det finns många olika tankar och teorier om kokosolja på nätet. Gogglar du på LCHF och kokosolja finner du en hel del information. Bland annat Kurera har en bra och informativ artikel. Precis som livet i övrigt handlar det alltid om att själv värdera information och göra en egen bedömning. Jag och min kropp trivs så bra med kokosolja. Jag håller mig mätt, jag har alltid tillgång till fett var jag än befinner mig och det känns som att kroppen smörjs inifrån. 

Läs hela inlägget

Jag har nu påbörjat arbetet med att ta fram en föreläsning. En föreläsning om val i livet, att unna sig att avstå och om att det som kan kännas omöjligt är möjligt. En föreläsning som sprudlar av glädje och kärlek till livet utan att vika från det som är svårt. Min intention är att börja föreläsa nu under våren 2017. Jag längtar!

I arbetet med min hemsida hade jag stor glädje av att tillsätta en refensgrupp bestående av fem följare i olika åldrar. Jag träffade gruppen några veckor inför hemsidans lansering och visade upp den inte helt färdiga hemsidan. Jag hade förmånen att få ta del av mycket värdefulla synpukter och feedback om hur hemsidan upplevdes. Jag är så tacksam för det; feedback är en gåva! Vi hade några energigivande timmar tillsammans på Hotel Diplomat och njöt av god mat och en härlig miljö. Vi hade intressanta, livliga och roliga diskussioner om hälsa, förhållningssätt och livsglädje. En otroligt trevlig lunch i ett sprudande sällskap!

Nu har jag den stora glädjen att bjuda på lunch igen! Tisdagen den 7 mars kl 11.30 står ett bord och väntar på restaurangen på Lydmar Hotel i Stockholm. Tanken är att denna nya referensgrupp ska ha ett samtal om den kommande föreläsningen utifrån just dina tankar ochförväntningar. Vad är du mest intresserad av att höra? Jag presenterar mina tankar på vad jag vill förmedla och ser fram emot att ta del av er feedback. Som tack för din tid och ditt engagemang står jag för notan.

Om du vill vara med på lunchen önskar jag att du är beredd på att synas på bild/film under och efter lunchen samt att jag får skriva ut ditt Instagramalias i anslutning till de bilder/fimer där du är med. 

Vill du vara med?
Skriv ett mail till louise@antligensockerfri.se senast den 16/2-17 och berätta mycket kort om vem du är och varför du vill lunch på Lydmar Hotel tillsammans med mig. Skriv "Lunch på Lydmar" i ämnesraden. När gruppen är bildad (jag eftersträvar en gruppsammansättning av personer i olika åldrar och om möjligt viss geografisk spridning) kontaktar jag var och en via mail med en personlig inbjudan senast den 20/2-17. Vad roligt det ska bli! Ser fram emot ett spännande samtal i en härligt glammig miljö! Jag ser fram emot ditt mail!

Pilotföreläsning
När det förberedande arbetet med föreläsningen är klart kommer jag att bjuda in till en kostnadsfri pilotföreläsning för en mindre publik. Föreläsningen följs av ett reflekterande feedbacksamtal i grupp. Den här allra första föreläsningen kommer troligen att gå av stapeln i slutet av mars/början av april.  Jag återkommer om det här i bloggen och på Instagram. När pilotföreläsningen har gått av spapeln är jag redo och bokningsbar för massor av härliga föreläsningar!


TILLSAMMANS SPRIDER VI EN KÄRLEKSFULL HÄLSOREVOLUTION

Läs hela inlägget

Jag har bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag har testat det mesta i dietväg och alltid ledsnat, givit upp och återgått till frosseri av kolhydrater. Jag har funderat en del kring vad som är mina framgångsfaktorer och jag tror att det beror på flera saker.

  • Personlig mognad. Jag har insett att jag bara har en kropp. Jag vill leva ett gott liv ur alla aspekter och då behöver jag UNNA mig att avstå sådant som inte är bra för mig. 
  • Insikt och mod. Jag vågade titta inåt och både förstå och acceptera att jag är en missbrukare. Min drog är socker. För att hantera mitt beroende behöver jag äta på ett sådant vis att jag kan leva som en nykter sockermissbrukare.
  • Jag äter mat jag tycker om. Jag plågar inte i mig något, jag njuter av allt jag äter. Varje dag.  Genom att äta mat jag tycker om har jag kunnat hålla kosten i mer än 2,5 år utan ett enda avsteg eller undantag.

Vad är det för mirakulös kur som gör att jag efter en i det närmaste livslång viktkamp har slutat att kämpa? Det hela är egentlingen ganska enkelt. Jag slutade äta det jag blev tjock av. Det låter provocerande enkelt. För mig tog det dock många år att komma på det, det var först det år jag fyllde 40 år som jag till slut förstod. Jag behövde inga "points" och ingen strikt kaloriräkning. Jag behövde inte skaka pulver och tvinga i mig samtidigt som jag höll för näsan för att det var så äckligt. Jag behövde inga sötningsmedelsstinna chokladbars. Jag behövde inte fylla i några små häften eller appar. Jag behövde inte ens träna. Lösningen visade sig förvillande enkel. Jag började äta fet mat när jag var hungrig. Jag slutade äta när jag var mätt. Sedan åt jag nästa gång när jag var hungrig igen. Istället för att äta så näringsfattig mat som möjligt började jag äta mat rik på fett och energi. Vad är det då som jag äter?
 

 Jag vill här passa på att ännu en gång betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, utan det jag nedan beskriver är min vardag med fet lågkolhydratskost. Jag gillar kyckling, nöt- och fläskkött. (Jag mår inte bra av fisk och skaldjur) Härliga, feta ostar och smakrika charkuterier. Jag siktar på produkter av hög kvalitet, gärna ekologiska, med hög kötthalt och låg andel kolhydrater.

Smör, vispgrädde, Smetana och andra feta mejeriprodukter. Jag väljer bort fettsnål, smaksatt kvarg och puddingar.

Njuter med stor behållning av färska bär.

Jag har valt bort sötningsmedel. Skulle jag äta sötningsmedel skulle jag fortsätta att göda Sockermonstret, om än på artificiell väg. Jag skulle lura mig själv.

Kokosolja är mycket viktigt för mig, siktar på att få i mig omkring 3 matskedar om dagen. Jag dricker inget annat än te (med kokosfett) och vatten, inget kaffe, ingen alkohol, ingen lightläsk eller "energidryck".

Äter nötter någon gång ibland, men sparsamt. Mina favoriter är pinjenötter och mandel. Jag har helt valt bort cashewnötter på grund av att de är kohydratsrika. 

Jag äter oftare LCHF-bröd och fröknäcke nu när jag är stabilt normalviktig. Under viktminskningsfasen var jag betydligt mer försiktig med det då jag upplevde att det hämmade min viktminskning, 

Äter ibland en dessert, tex vispad grädde med bär eller kanske en mascarponekräm, alltid utan sötning.

Jag får ofta frågor om jag äter strikt eller liberal lågkolhydratskost. Jag svarar att jag äter inom ramarna för LCHF. Vissa dagar äter jag säkert mer strikt och andra dagar liberalt. Jag har hittat ett sätt att äta som passar just mig utmärkt. Jag har gått ner 33 kilo (minus 55 kg sedan maxvikt) och är nu normalviktig och viktstabil. 

Jag har äntligen har fått ett ganska okomplicerat förhållande till mat. Jag äter sådant kroppen mår bra av tills jag är mätt. Jag mäter inte, väger inte, räknar inte. Jag äter. Det svåra är det enkla. 

Läs hela inlägget

Mandelieu, Frankrike juli 2016. Jag, min man och min 13-årige son Sebastian är vid poolen. Det är 32 grader varmt och strålande sol. Alexandra yogar på en av gräsmattorna vid kanalen. 

I sin hand håller Sebastian en Magnum-glass. Jag har vid detta tillfälle ätit LCHF utan avsteg och utan sötningsmedel i 23 månader. Plötsligt händer något mycket märkligt. Jag blir så sugen på Sebastians glass så jag nästan sliter den ur handen på honom. Jag förstår inte riktigt vad som händer och känner mig skräckslagen. Jag kan inte förstå att jag där och då höll på att äventyra min sockernykterhet. Jag fick bråttom, riktigt bråttom. Jag samlade ihop mina saker och sa till min man och min son att jag måste gå. Jag sa med gråten i halsen att jag är nära ett sockeråterfall och att jag måste gå tillbaka till lägenheten på en gång. Niklas och Sebastian tittar förundrat på mig när jag sätter på mig mina flip-flops och lämnar poolområdet. 

Jag känner mig både ledsen och överraskad. Tårarna rinner ner för kinderna, jag är tacksam över att jag har stora pilotsolglassögon, och jag vill bara att känslan ska försvinna. Jag håller nyckeln till lägenheten hårt i handen och skyndar mig så gott det går (stark smärta med med i nacken på grund av diskbråck). Jag skakar när jag låser upp dörren och jag går direkt til kylskåpet. Hjärtat bultar hårt. Jag tar fram en bit mozzarella, skivar ljuvliga tomater och häller över pepprig olivolja. Jag börjar lugna ner mig. Jag "tog mig inte ett återfall". Jag går ut med tallriken (just denna måltid förevigade jag och ni ser på bilden längst ner i inlägget) och sätter mig på balkongen i skuggan. Jag äter, blir mätt och suget försvinner. 

Mina tårar berodde inte egentligen på att jag ville ha glass. Tårarna var ett uttryck för sorgen att missbruket gjorde sig påmint. Jag blev överrumplad. Jag trodde att jag inte skulle uppleva ett sådant starkt sockersug någonsin mer. 

Idag är jag tacksam för upplevelsen. Jag lärde mig att jag är och förblir en missbrukare. Jag är beroende av socker och jag behöver leva mitt liv på ett sådant sätt att jag kan hantera mitt beroende. 

För att hantera mitt beroende krävs att jag är ärlig och uppriktig mot mig själv. Det krävs att jag planerar mina dagar, för att bibehålla min sockernykterhet behöver jag äta fett och bli mätt. 

Ingen annan i min familj är sockerberoende. Jag är så tacksam över det. Min man har valt att äta fet lågkolhydratkost men kan utan problem ibland gör medvetna och planerade avsteg från kosten. Min dotter Aexandra äter vegetarisk, fet lågkolhydratskost. Min son Sebastian äter den mat som servers men kompletterar ibland med kolhydrater som potatis och bröd. Om han vill ha läsk på helgen dricker han det. Han kan även äta godis, men han har inte mitt sjuka ätbeteende utan har förågan att äta "lagom" mycket av godsaker. 

Igår var jag på min favoritaffär ICA Stop och handlade. Precis som i alla matvarubutiker just nu stod flera pallar med geléhjärtan uppställda. Min son har önskat sig ett hjärta med gelégodis till Alla hjärtans-dag. Jag ser inga problem med att han äter godis ibland eftersom han inte vräker i sig på det sjuka sätt som jag har gjort. MEN just geléhjärtan är så laddat för mig. Jag kan ha godis, glass och frukt hemma med tre produkter undviker jag att ha hemma in i det längsta. Det är rosa svampar, geléhjärtan och dillchips från Estrella. De är mina främsta favoriter alla kategorier så jag VÅGAR inte ha dem hemma. Jag utsätter mig inte för det, inte ens nu när jag har ätit LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg i över 2,5 år. 

Sebastian kommer att få äta sina geléhjärtan på tisdag. Det är känns helt ok. Min man köper dem till honom samma dag, så gör vi även med påskäggen. 

Jag är säkert motsägelsefull nu. Jag är medveten om det. Allt är inte logiskt. Men jag har hittat ett sätt som fungerar för mig. 

 

Läs hela inlägget

"Hur tänker du kring att vara en förebild för din dotter? Hur kan du säga att hon är bra som hon är när du själv har opererat brösten?"

Jag är sprickfärdigt stolt över mina två barn. De vet att de är oändligt älskade och att jag finns för dem. Alltid. För mig har det varit viktigt att förmedla att oavsett vad som händer i livet har man själv alltid ett val hur man ska hantera det. Även i de svåraste av stunder. Jag vill förmedla och inspirera till öppenhet och stothet. Att stå upp för sig själv. Att rakryggat och ärligt kuna säga att det här är mitt liv och mina val. Att det viktigaste i livet är att vara sann mot sig själv. 

Jag opererade mina bröst i oktober 2015. Efter ett liv av kraftig viktpendling fanns det bara skrynklig hud kvar där det tidigare satt två fylliga bröst. Även i mycket beskedliga och diskreta urringningar tittade den skrynkliga huden fram och jag kände mig oerhört obekväm. Jag var 40 år, men brösten såg ut att tillhöra en kropp som var mer än dubbelt så gammal. Att "acceptera" och "gilla läget" var inte ett alternativ för mig. Jag hade gått från storlek 95 J när bysten var som allra stöst till 75 D. D-kupan var inte fylld med körtelvävnad längre utan med överflödig hud som jag samlade ihop och tryckte in i behån. 

Jag tänker att en känsla kan vara en gåva från mitt inre. En signal om att nu är det dags att agera. Nu är det tid för förändring. Jag trivdes inte med min byst efter min kraftiga viktnedgång. Jag valde att operera mina bröst och genomgick ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon i en och samma operation. Ingreppet gjordes på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm och det var plastikkirurg Janne Ohlsén som höll i kniven. Jag är oerhört nöjd och jag är förundrad över operationsresultatet! 

Vad signalerar jag då till mina barn med mitt val? Jag visar att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. 
 

Läs hela inlägget

Sebastian hade just somnat. Alexandra sov sedan två timmar tillbaka. Klockan var 22 på kvällen och jag sträckte mig mot min mobiltelefon för att ställa in larmet på klockan 03.30. Jag somnade direkt med ett barn på varje sida i dubbelsängen. Jag kände mig stolt över min fina familj och jag trivdes i det parhus dit jag och barnen hade flyttat efter skilsmässan från deras pappa. Huset hade ett magiskt läge med utsikt över Vallentunasjön och jag lät totalrenovera huset innan vi flyttade in. Vi tre hade byggt ett fint bo. 

Huset var mörkt och tyst. Jag fyllde vattenkokaren med kallt vatten och lät koka upp. Jag gick mot kylskåpet och tog fram Valios härliga, söta vaniljyoghurt. Tillsammans med flingorna "Start russin" fick jag en bra, uppiggande sockerboost. Jag slog upp locket på min jobbdator och började besvara mail. Det var en av de första dagarna i månaden så jag gick även in och attesterade mina medarbetares löner. Jag hann även kika igenom ett utkast till en kvalitetsredovisning.

Klockan hade hunnit bli några minuter över 06 och det var dags för mig att hoppa in i duschen och att göra mig iordning. Jag ville vara sminkad och klar då jag väckte barnen för att ge dem en morgon utan för mycket stress. Jag lämnade barnen på förskolan kl 07.40 där det då var frukostdags. Det var några timmar sedan jag själv åt frukost så på väg till jobbet svängde jag in på Statoil i Täby Kyrkby. Jag köpte en Yalla drickyoghurt och en kanelbulle. Bilfärden var kort, jag var precis klar med mitt "mellanmål" då jag gick in på rektorsexpiditionen. 

Under mina arbetsdagar åt jag ingenting. Jag hann inte. Eller rättare sagt, jag planerade uruselt. Naturligtvis hade jag kunnat prioritera bättre. Jag åkte från jobbet vid 16-tiden för att hämta barnen allra senast klockan 16.15 på förskolan. På väg hem kände jag en molande huvudvärk och en stor trötthet. Jag lösde det genom att åka in på ICA Dragonen. De hade ett bra utbud av färskt lösgodis. Jag hade bråttom att få i mig godsakerna på väg til förskolan. Jag ville inte att mina barn skulle se att jag åt godis på en vardag. Jag hann oftast inte få i mig allt så jag rev av påsen så att den enbart fick några centimeter höga kanter och stoppade ner den längst ner i handväskan. Genom att riva av överflödigt papper från påsen kunde jag gå och smygäta godis utan att det prasslade från godispåsen. Att det ständigt låg fullt av tomma godispåsar på bilgolvet var något mina barn var vana vid och de ifrågasatte aldrig varför. 

Jag var så hungrig då jag stod och lagade mat och ofta åt jag några tunnbrödssmörgåsar med Lätta och 17%-ig ost under tiden då jag fixade middag. Middagsmenyerna var ofta traditionell mat för en småbarnsfamilj. Korv Stroganoff med ris, spagetti med köttfärssås, fläskpannkaka och tacos. Kyckling med currysås. Vanlig mat helt enkelt. Vi stekte i Becel och tillagade såser med matlagningsgrädde. Fettsnålt skulle det vara. Alltid rikligt med grönsaker som barnen mumsade i sig med god aptit. Mitt problem har aldrig varit enorma mängder mat, men visst har jag föredragit mat med rikligt med kolhydrater som exempelvis pasta. Mitt främsta problem har dock varit det jag har ätit mellan måltider. 

När jag tänker tillbaka till den här tiden (2008-2009) känner jag mig sorgsen. Jag var ovarsam med mig själv. Gränsöverskridande. Jag stannade inte upp och reflekterade särskilt ofta utan åt bara mer godis för att döva känslor av trötthet, stress och ledsamhet. 

När jag läser det jag har skrivit ser jag att jag har skrivit ned mitt recept för fetma. Snabba kickar i form av sockerstinna produkter och "belöningar", dålig planering och okunskap. Jag visste att det fanns något som hette sockerberoende, men kunde inte alls identifiera mig som en missbrukare. Jag var övertygad om att mina problem med vikten berodde på dålig ämnesomsättning, att jag hade lätt för att gå upp i vikt, att jag tränade för lite, var kraftigt byggd och hade "dålig karaktär".

Det fanns dock en utväg. Jag hade bestämt mig att en gång för alla bli av med alla kilon. Jag skulle gå till min husläkare och be om en remiss för att genomgå en gastric bypass-operation. Nu skulle jag bli smal för alltid! Jag hade fel.  

Läs hela inlägget

Försommar 2009. Jag var ute på shoppingtur för att hitta två klänningar till sommarens festligheter. Vid denna tidpunkt slog jag mitt personliga viktrekord och vägde 55 kilo mer än vad jag gör idag. Alla mina kläder var för små och jag var stamkund på Lindex "plussize"-avdelning då jag skenade uppåt i vikt under vinter 2008 och våren 2009. 

Nu var det dags att köpa två fina sommarklänningar. Jag visste att det var storlek 52 som gällde. Utbudet i denna storlek var klart begränsat i butikerna. Jag hittade två klänningar som var helt ok men kanske inte kvalade in i kategori "drömklänningar". Jag beslutade mig för att piffa upp mina två outfits med snygga accessoarer. Jag köpte eleganta benvita pumps med gulddetaljer, en vit lite "bucklig" sjal, ett nytt armband och sedan kompletterade jag med en Louis Vuitton-väska som jag hade sedan tidigare. Perfekt!

Det var dags för avslutningsmiddag med jobbet. Jag arbetade som rektor för en grundskola och hade bokat bord för alla medarbetare på en restaurang precis vid havet. Jag såg fram emot kvällen och var glad när jag stod hemma i badrummet för att sminka mig och fixa håret. Jag klädde på mig och var tacksam över att det var så varmt att jag slapp strumpbyxor. Det var svårt att hitta bra strumpbyxor i storlek 52. Jag tog fram mina nya, italienska pumps ur kartongen och gled in i dem för första gången. Jag kände mig fin och lite lyxig. Jag låste ytterdörren och gick mot min bil för att köra iväg till restaurangen. Jag hann inte många meter, jag kommer ihåg att jag stod vid mitt hus soptunna då det hände. Den ena klacken vek sig under skon. Jag böjde mig ner och stod sedan förvånad med klacken i handen. Jag blev så ledsen och kämpade hårt för att inte storgråta. Jag vände tillbaka och gick och hämtade ett par guldfärgade ballerinaskor och hastade iväg till bilen. Jag skulle om 30 minuter välkomna drygt 60 medarbetare till vår sommaravslutning så det fanns inte tid att hantera den sorg och skam som bubblade upp i mitt inre. Jag satte mig i bilen och den gungade till. Hur hade jag kunnat bli så tung? Varför hade jag låtit det ske? Jag torkade bort de tårar som trillat ner på mina kinder och körde iväg. 

Imorgon, onsdag, kommer inlägget att heta "Recept för övervikt". Jag berättar då om min resa fram till fetma grad 3 enligt BMI.  
 

Läs hela inlägget

Dag 4. Onsdagen den 5 augusti 2014. När jag vaknade kände jag en smak av aceton i min mun. Jag gick in i badrummet och tittade mig i spegeln. Jag hoppade till; vem var det där spöket i spegeln? Ringarna under ögonen var blåsvarta och min hy var torr som fnöske. Jag såg ner på mina händer och strök försiktigt över huden på handryggen. Torrt, supertorrt.

Jag tog mig ut i köket och fixade te med kokosolja. Satte mig i soffan och svepte in mig med en filt. Trots att det i början av augusti frös jag och huttrade. Huvudvärken forsade fram som het lava i pannan. Jag kände mig både arg, ledsen och orolig. Jag visste att jag befann mig på dag fyra i min sockeravgitning, men så här dåligt kunde jag väl inte må på grund av det? Jag måste ha drabbats av någon allvarlig sjukdom. Jag blir akut kissnödig och sprang till badrummet.

På väg tillbaka till soffan såg jag "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström ligga på byrån i hallen. Jag greppade tag i boken och satte mig i soffan igen. Jag slog upp kapitlet i boken som handlade om sockeravgiftning. Jag hade läst kapitlet bara några dagar innan, men jag behövde läsa det igen. Jag läste texten flera gånger om dagen. Så snart jag tvivlade på min förmåga att genomföra sockeravgiftningen tog jag fram boken. Under våren 2014 hade boken starkt bidragit till att jag hade fått insikt om mitt beroende och att jag kunde förstå och acceptera mitt missbruk. Nu blev boken en livlina och bästa vän. En tröst och en mental snuttefilt. 

Då boken gång efter gång förklarade min kropps reaktioner fick jag mod och kraft att fortsätta. Jag försökte finna de första dagarnas eufori och glädje över att ha hittat orsaken till min livslånga viktproblematik. Mitt i det inferno som utspelade sig i mitt inre kände jag mig glasklar. För första gången i mitt liv UNNADE jag mig att avstå från det som inte är bra för mig. Sockret lämnade min kropp. Jag slutade att förgifta mig själv. 

Läs hela inlägget

Vi förflyttar oss återigen till söndagen den 3 augusti 2014. När jag återvände från ICA var jag redo för mitt nya liv med LCHF. Den första frukosten blev bacon, tomater och några skivor ost. Jag hade nosat på LCHF tidigare och hade lite koll på kosten men jag visst inom mig att det på ett annat sätt. Denna söndag påbörjade jag inte ännu en bantningskur eller diet. Det här var en livsstilsförändring på riktigt. 

Måndagen den 4/8-14 var det dags att börja på ett nytt jobb. Jag gjorde iordning fina rosa burkar med flera små mellanmål och lunch. Jag förstod att nyckeln till att klara en sockeravgiftning var att hålla mig mätt. Förutom en liten burk med kokosolja från Renée Voltaire hade jag med mig minimozzarella, små skivade tomater, basilika och olivolja. Ett perfekt och aptitretande mellanmål. Jag hade även med mig ölkorvar och en matig sallad till lunch. Det kändes tryggt. Jag vågade inte riskera min avgiftning genom att äta lunch ute och riskera att göra mindre kloka val. 

Dag 1 och 2 med den nya kosten gick strålande. Jag var nästintill euforisk över mitt beslut att göra slut med sockret. Jag var förvissad att det var ett riktigt beslut och att jag hade hittat grundorsaken till min livslånga viktproblematik. Dag 3 var hemsk. Vidrig. Det kändes som att jag föll ner i en djup, mörk brunn med ryggen före. Under fallet hörde jag Sockermonstrets lockrop om hur jag skulle komma upp ur brunnen och se ljuset igen. Under arbetsdagen fungerade det ändå ok. Jag koncentrerade mig på mitt nya uppdrag och höll mig mätt genom att äta ur mina rosa matlådor. När jag efter arbetsdagen slut satte mig i bilen för att köra hem började kampen. Den bilfärden kommer jag sent att glömma. 

Jag hade för vana att varje dag efter jobbet stnna på en bensinmack eller ICA och köpa en stor påse lösgodis. Omsorgsfullt utvalt lösgodis. Rosa svampar, pastellfiskar, sura nappar och sockerbitar. Fanns det gott och färskt lösgodis kunde det till nöds duga med några Pingvinstänger, allra helst med rabarbersmak.

På måndagen var jag fortfarande euforisk över mitt val att göra slut med sockret och swichade förbi bensinmackarna på vägen hem. Dag 3, på tisdagen, var det en helvetesfärd. Jag höll hårt i ratten för att inte svänga in till höger för att åka in på Statoilmacken vid Frescati. Jag tänkte att jag avvaktar till Shell i Roslagsnäsby. Jag lyckades passera även denna mack och nästa eldprov blev Statoil i Arninge. När jag klarade mack efter mack spred sig en stolhet i min kropp. Det gick. Jag kunde motså frestelsen och vanans makt. Tio minuter av bilfärden återstod. Jag såg framför mig att min belöning skulle bli en stor kopp Earl Grey med kokosolja när jag kom hem. Jag log. Jag valde mig själv och min hälsa. 

Läs hela inlägget
Etiketter: lchf, sockerberoende

Mina barn kallar det för en 40-års kris. INSIKTEN som kom att drabba mig med full kraft den där natten till den 3/8-14 var en följd av en lång process. Jag skämdes över att vara den där personen som ständigt gick upp och ner i vikt. Jag ville inte vara den ständigt jojobantande kvinnan längre. Jag kände en stor skam över att ha misslyckats med det omöjliga; att gå upp i vikt igen efter att ha genomgått en magsäcksoperation. (Nu vet jag att det inte är helt ovanligt, men den kunskapen hade jag inte då) Varför fungerade inte den mest ”idiotsäkra” lösningen för mig? 

Under livet har jag intalat mig en massa kreativa saker för att förklara och försvara min viktproblematik främst för mig själv men även inför min omgivning. Kraftig benstomme, låg ämnesomsättning, kraftigt byggd, dålig kåraktör och en massa annat strunt som inte visade sig stämma. Jag var själv förundrad över att jag ständigt gick upp och ner i vikt. Sedan 11-års ålder har mitt ätande präglats av två ytterligheter; strikt kalorikontroll och frosseri av kolhydrater. Perioder då jag har varit ”duktig” och räknat kalorier, eller points. Jag har gått ner i vikt varje gång. Dieterna har fungerat utmärkt till dess att jag inte har stått ut längre. Då har jag ”unnat” mig att hänge mig till dagligt intag av stora mängder lösgodis och ätit tunnbröd, bananer, drickyoghurt och pasta. Nu i efterhand ser jag att det är just detta mönster och ätbeteende som gjorde mig så stor. När jag var som allra tyngst vägde jag 55 kilo mer än idag, hade storlek 52 i kläder och ett BMI som indikerade på fetma grad 3.

Under tidig vår 2014 funderar jag mycket över mitt liv. Jag får en allt starkare känsla av att jag vill förändra. Jag tar återigen fram boken ”Sockerbomben i din hjärna” av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Boken som jag redan 2007 avfärdade som ”strunt” läste jag nu noga och med nya ögon. Jag tog kontakt med Bitten Jonsson och köpte en webbaserad kurs som handlade om sockerberoende. Jag började förstå att det handlade om mig. Det verkade alltså som att jag var sockerberoende, en missbrukare. Skulle jag aldrig få äta en kanelbulle någon gång mer? Skulle jag inte köpa lösgodis på vägen hem från jobbet längre? Jag läste vidare i ”Sockerbomben” och började även läsa Sanna Ehdins moderna klassiker ”Den självläkande människan” och fick insikter om hur starkt sambandet är mellan vår hälsa och det vi stoppar i oss. Jag läste Andreas Eenfeldts bok ”Matrevolutionen” som vände upp och ner på alla ”sanningar” kring den kost jag hade fått lära mig vara den ”rätta”. Jag började FÖRSTÅ på  riktigt. Det var nog så att jag var sockerberoende. Sorgen över att behöva lämna min gamla sockerstinna kost började övergå i något annat. Om det nu var så att jag var sockerberoende fanns det ju en lösning! 

INSIKTEN som drabbade mig med full kraft natten den 3/8-14 kan också beskrivas med ett annat ord. Jag valde under natten att ACCEPTERA mitt sockermissbruk. Det gjorde ont, det var smärtsamt. Jag vågade känna sorgen över att det var som det var och när jag till slut vågade känna och acceptera uppenbarades det något nytt. Känslan av sorg byttes ut mot en i det närmaste euforisk känsla. JAG KAN FÖRÄNDRA MITT LIV! Nu förstod jag vad min livslånga viktproblem berodde på; jag hade missbrukat sedan barnsben. Jag FÖRSTOD, ACCEPTERADE och kände en stor tillförsikt till mig själv. Tiden var mogen. Det var dags att AGERA. Jag gick upp tidigt söndagen den 3/8-14 och gjorde i ordning en kopp te. Jag tog fram de böcker jag sedan tidigare hade om LCHF. Jag satte mig vid köksbordet och gjorde en veckomeny. Jag gick ut till bilen med en inköpslista i handen. Jag satte mig i bilen och körde iväg till ICA. Jag körde iväg mot mitt nya, sockerfria liv. Jag återvände aldrig till det gamla. Imorgon berättar jag hur jag praktiskt gick till väga och om den första tiden utan socker. Välkommen att följa med! 

Läs hela inlägget

Senaste inläggen

Kommentarer

Arkiv

Länkar

-