Med dessa tre ord kan jag sammanfatta processen jag gick igenom för att lära mig att framgångsrikt hantera mitt sockerberoende. Det är även dessa tre som är högst påtagliga i de "Inspirationssamtal" som sedan en tid tillbaka har börjat erbjuda intresserade privatpersoner. Jag vill betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, inte heller medicinskt utbildad. Min kunskap inom området är den jag har förvärvat genom min egen erfarenhet. 

FÖRSTÅ - jag vågade inse att jag har ett beroende/missbruk. Det var smärtsamt, precis som vid alla beroenden/missbruk är förnekelsens dimma tät. Det är en sorg att inse, men också en lättnad; nu kan du göra något åt problemet.  Stora inspirations- och kunskapskällor har varit, och är "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin öppnade mina ögon på kostens inverkan på kroppen och Anna Hallénsböcker lärde mig mycket om hur jag konkret kan gå tillväga i köket. Även "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt ("kostdoktorn") har fått mig att vända upp och ner på gamla "sanningar" kring kost och hälsa. 

ACCEPTERA - som sockerberoende väljer jag att inte äta "vanligt" eller "som alla andra". Jag har accepterat att jag har ätit nog med godis, bullar och kakor i mitt liv. Kvoten är fylld; jag är färdig med det. Jag unnar mig även att avstå andra kolhydrater som pasta, ris, bröd mm. 

AGERA - Jag äter det jag mår bra av. Jag väljer att äta en fet lågkolhydratskost. Jag unnar mig att vara utan sötningsmedel. "Frukt är godis" sa man på 80-talet och så är det även för mig. Det är väl sött, men jag äter gärna bär. För mig Äter mycket kött, kyckling, goda såser, röror, kryddsmör och härliga grönsaker. Jag unnar mig denna härliga kosthållning årets alla dagar, oavsett om det är midsommar, påsk eller jul. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. Jag unnar mig en hälsosam normalvikt. 

Läs hela inlägget »

Sötningsmedel,nej tack

För 997 dagar lade jag om min kost över en natt och började äta LCHF.
I gårdagens inlägg berättade jag om att jag i samma veva bestämde mig för ett antal olika saker.

  • Jag UNNAR mig att avstå från SÖTNINGSMEDEL

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag under många,många år har ägnat mig åt strikt kalorikontroll. Främst genom att Viktväkta eller med pulverdieter, i mitt fal Nutrilett-pulver. Under dessa kaloriräkningsperioder har jag siktat på att äta så mycket som möjligt men så lågt kaloriinnehåll som möjligt. Jag konsumerade under dessa perioder en hel del lightprodukter som sockerfritt tuggummi, Läkerol och rikligt med lightläsk. Jag fortsatte att göda mitt sockermissbruk, om än på artificiell väg. Jag trodde att jag var hälsosam och "duktig". Det jag sysslade med var naturligtvis rent självbedrägeri. Jag blev inte fri från mitt sockerberoende. Inte alls. Jag kände inte heller till att min viktproblematik grundade sig i ett missbruk, det insåg jag först det år jag fyllde 40 år. 

När jag fattade mitt beslut att lämna socker och börja med LCHF natten till den 3/8-14, valde jag även att inte ersätta socker med sötningsmedel. Jag har vant mig av med den söta smaken av socker och sötningsmedel och för mig räcker det utmärkt med den naturliga sötman i exempelvis bär. Jag är inte intresserad av puddingar, lightläsk och så kallade LCHF-prokukter med sötningsmedel. Det känns bra!

"Saknar du inte den söta smaken?" Jo, ibland. Det händer att jag kan komma på mig själv att tänka att det skulle vara gott med en sur godisnapp. Jag kan nästan förnimma känslan av sockret mellan tänderna och den sötsura smaken. Då resonerar jag med mig själv. Ja, det är förvisso gott med godis. Men det är inte värt det. Min kvot av socker och sötningsmedel är fylld - för en livstid. Jag har hittat nyckeln till min egen sockernykterhet och till en stabil normalvikt. För mig är det en skatt, en gåva från livet.
Läs hela inlägget »

P Å  V Ä G  M O T  1 0 0 0  D A G A R  M E D  L C H F

När jag började äta LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig för flera olika saker. Jag tänkte här beskriva en av punkterna på min lista:

  • Jag ska enbart äta sådant som jag tycker är gott. 


Inget konstigt kanske, men som alltid finns det en historia bakom det hela. 

I många, många år trodde jag att olika typer av mirakelkurer och dieter var lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag drömde om att någon framstående forskare skulle finna den slutliga lösningen på fetma och övervikt. I årskurs sju skrev jag en uppsats om framtiden och skrev då att det skulle finnas ett piller som man kunde ta och förbli normalviktig för alltid. Några senare tanke var att jag skulle försöka komma till den framstående och kände doktorn tillika professor som hade ett stort massmedialt utrymme under 90-talet. Allt gick ut på att någon annan skulle lösa mitt problem med vikten. Det jag inte såg eller kände till då var att jag själv hade nyckeln till mitt eget välbefinnande och en stabil normalvikt. 

Min tilltro till läkarvetenskapen var stark. Min övertygelse var under många år att min och övriga världens övervikt skulle lösas på medicinsk väg. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en läkarfamilj där medicinska dilemman dagligen diskuterades. En annan teori är att det alltid är lättare att adressera ett problem till någon annan än sig själv. Jag valde att adressera "vetenskapen". 

Jag har tidigare skrivit om mina många perioder som medlem på Viktväktarna. Jag har sedan tidigt 90-tal varvat kaloriräknandet (eller points eller vad systemet för de olika tillfällerna har kallats för) med skakande av Nutrilett. Jag hade ofta en påse Nutrilett i väskan och en shaker. Alla olika viktmindkningskurer som jag har testat har givit önskat resultat; jag har rasat i vikt. Snabbt. Stabilt. Jag har räknat kalorier och varit hungrig. givit en viktminskning på omkring ett kilo i veckan. Jag har sällan haft viktminskningsplatåer utan minskat stadigt. Dock har dieterna spårat ur. Till slut blev jag för hungrig och så less på alla begränsningar. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde ett undantag. Det berömda undantaget som alltid var början till frosseri av socker i form av godis, glass och bakverk men även kolhydratrika livsmedel (bröd, pasta osv).

Jag försökte plåga mig ner i vikt. Jag upplevde Nutrilett-pulvret så äckligt att jag ofta höll för näsan när jag svalde det. Det var vidrigt. Jag blev så glad när jag hittade mjukost med en fetthalt på 4%. Det smakade salva, men det var fettsnålt, så jag åt det. I kombination med riktigt tunna knäckebrödsskivor, som smakade papp, kunde jag äta mycket men få i mig få kalorier. Det var ju min väg till den hett efterlängtade normalvikten. Trodde jag. Gång på gång, år efter år trodde jag det. Trots att jag inte lyckades hålla en stabil normalvikt var jag övertygad om att lågkalorikost och strikt kontroll var vägen. Det var det inte. Inte för mig. 

När jag började med LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig. Nu var det dags för mig att få ett sunt förhållningssätt till mat. Lära mig äta efter hunger och mättnad. Sluta räkna, mäta och bokföra kalorier och mängd. Bara äta god, fet mat och bli mätt. Det har fungerat. Jag äter enbart god mat. Jag blir mätt. Dessutom sedan ett år tillbaka stabilt normalviktig. Jag väger 33 kilo mindre än för 996 dagar sedan. Jag har ett normalt BMI. 

Imorgon, onsdag 26/4, fortsätter jag att berätta om nästa punkt på min lista. 

Läs hela inlägget »

Att fylla vattenkokaren med vatten är det första jag gör varje morgon. Under den lilla promenaden från vårt sovrum tll köket boostar jag mig med mina tre viktiga mantran:

  • Jag UNNAR mig hälsa
  • Jag UNNAR mig att AVSTÅ från det som inte är bra för mig
  • Jag UNNAR mig en hälsosam normalvikt
Morgonens första tekopp är alltid dagens bästa. När jag började äta LCHF för i augusti 2014 tog det en stund för mig att vänja mig vid det om har kommit att bli mitt livselexir; KOKOSOLJA. I varje kopp te som jag dricker har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit är kokosoljan med både smak och doft från Renée Voltaire. Det finns många olika kokosoljor på marknaden, men det viktigaste är att den är ekologisk och kallpressad (läs mer om kokosolja här). Kokosfettet i silvriga paket i butikernas kyldiskar har inte alls de gynnsamma hälsoeffekter som den ekologiska och kallpressade oljan har. 

Ofta, men inte alltid, väljer jag att först gå ut och gå på en promenad med min hund innan jag äter frukost. Just val av frukost är en fråga som många ställer. Vad finns det för alternativ till rostade smörgåsar och fruktyoghurt? Ofta är ägg och bacon det första många tänker på när det handlar om frukost och LCHF. Lyckligtvis är variationerna betydligt större än så. Om jag riktigt ska hårddra det är det till och med möjligt att äta smörgåsar och yoghurt. Det är fullt möjligt att baka ett LCHF-bröd som är gott att rosta och det är enkelt att blanda ihop en egen yoghurt med bär. Jag väljer rysk yoghurt med en fetthalt på 17 %. Inte nog med att den mättar, den är ljuvligt god med sin milda, gräddiga smak. Recepet på min jordgubbsyoghurt hittar du här

När jag började med LCHF var jag angelägen att bryta med mina gamla vanor och mönster. Jag ville inte transformera mina tidigare, mindre goda, vanor och inte bara rakt av klä dem i LCHF-kläder. 

Jag var fast besluten om att byta livsstil och var riktigt sugen på att testa på nya sätt att äta. Mozzarella Caprese (se bilden ovan) har i många år varit en av mina absoluta favoriter då det kommer till förrätter och det har kommit att bli en frukostfavorit under åren med LCHF. 

En annan frukostfavorit är en ljuv kombination av bacon, varma tomater och mozzarella (igen). 

En smidig och lättfixad frukost är ost- och skinkrullar med Bregott. Som en smörgås utan bröd, kan man säga. 

Jag är tacksam över att jag har kunnat njuta av feta mejeriprodukter under min viktminskningsfas. Vad gäller just mejeriprodukter tror jag att man behöver undersöka vad som fungerar för var och en. Vissa upplever att viktminskningen hämmas eller helt står still om de äter mejerier. En del triggas att äta sött. Jag har haft en bra viktminskningstakt på omkring ett kilo i veckan och ätit mejerier. Min bubblande smoothie är en mättande, lyxig frukost som går fint att förbereda kvällen före och förvara i kylskåpet. Fungerar även bra att ha med i en termos so ett ellanmål ute på vift. 

Ett överraskande, ja till och med provocerande, frukostval är pizza. När vi gör pizza hemma gör vi ofta två plåtar och skär pizzan i fina bitar. Gott att äta såväl varm som kall både till frukost, lunch och middag.

Fyllda pannkakor är en annan festlig frukostfavorit. Till en början kändes det riktigt konstigt att mumsa i sig pannkakor, tills jag insåg att grädde, ägg, smör ju är ett riktigt bra LCHF-val. 

Nu återstår bara för mig GOD MORGON och SMAKLIG MÅLTID!

Läs hela inlägget »

Det gick över en natt som man ofta säger. Natten till den 3 augusti 2014 utspelade sig ett skilsmässodrama i mitt inre och jag insåg då att min kvot av socker var fylld för en livstid. Jag hade under våren och sommaren 2014 mognat och vågade blicka inåt. Jag vågade se det som var så smärtsamt uppenbart. Jag var/är en missbrukare. Min drog var, och är, socker. När jag hade förstått att jag inte kan äta "som alla andra" kände jag en sorg. En barnslig ilska. Varför ska det här drabba mig? Varför kan inte jag bara äta "vanligt"? Får jag aldrig mer äta en bulle? Aldrig mer beställa en spagetti Carbonara? Och hur ska jag kunna fira jul utan saffransbröd och marsipan? Jag kände mig ledsen, trotsig och arg. Jag kände att jag den där natten föll med ryggen före ner i en djup svart brunn. Jag var rädd. Skräckslagen. Ont i magen. Vad ska jag nu ta mig till? Om sockret inte längre finns tillgängligt för mig vid trötthet, stress, ledsamhet och sorg, vad ska jag då göra? Den prasslande pappåsen med lösgodis har funnits med mig sedan jag var 8 år. Vad var jag utan mitt livs dunderhonung?

Jag fortsatte att falla i brunnen. Till min stora förvåning saktades farten och jag landade på en mjuk bädd av sammetskuddar. Jag satte mig upp och det var inte mörkt i brunnen som jag hade föreställt mig. Det stod en skattkista bland de mjuka kuddarna och jag visste instinktivt att det var just min skattkista. Jag lyfte sakta på locket och jag såg någonting som skimrade på kistans sammetsröda botten. Det var en nyckel. 

Under våren hade jag F Ö R S T Å T T mitt sockerberoende. Under natten till den 3/8-14 A C C E P T E R A D E jag hur det låg till. Jag är en M I S S B R U K A R E. Jag missbrukar socker. Det som jag var så rädd för att inse visade sig vara mitt livs gåva till mig själv. När jag vågade känna och se rakt in i mitt inre fick jag syn på nyckeln. Nyckeln till förändring. Med nyckel följde modet och kraften att A G E R A. 

Söndagen den 3 augusti 2014 förändrade jag mitt liv. Jag gick upp, tog fram alla böcker jag hade om LCHF, skapade en veckomatsedel för en vecka framåt och åkte till vår lokala ICA-butik. 

Den 29 april har det gått 1000 dagar sedan denna natt. Resultatet? Jag hanterar mitt sockermissbruk. Varje dag väljer jag min egen hälsa.
Jag U N N A R mig en hälsosam normalvikt.
Jag U N N A R mig att avstå från det som inte är bra för mig.
Jag är 33 kilo lättare än för 1000 dagar sedan. Som allra mest har jag vägt 55 kilo mer än idag. 

Min väg på hälsans stig visade sig vara att förstå, acceptera och slutligen agera. Mitt agerande består i att varje dag, vid varje måltid välja att äta det som min kropp mår bra av. Bokstavskombinationen lyder LCHF. Lösningen på min livslånga viktproblematik visade sig kunna sammanfattas i en enda mening. Jag S L U T A D E äta det som gjorde mig överviktig. I mitt fall handlar det om S O C K E R och andra kolhydratrika produkter som omvandlas till socker i kroppen (för fakta kring detta finns utmärkt information på www.kostdoktorn.se)

Jag äter fett, blir mätt och är dessutom stabilt normalviktig sedan ett år tillbaka. 

Läs hela inlägget »

Hur mycket har du vägt som mest?
Jag har vägt 55 kilo mer än idag. Jag slog mitt personliga viktrekord våren 2009. Då hade jag ett BMI som visade Fetma grad 3 och klädstorlek 52.

Har du tränat mycket?
NEJ, jag inte har tränat bort mina kilon. Viktminskningen har min radikala kostförändring (LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg) tagit hand om. Jag har enbart gått promenader under min viktminskning. Nu när jag är viktstabil njuter jag av dagliga promenaden i naturen tillsammans med min hund och går omkring 5 km dagligen. Jag ägnar mig i viss utsträckning åt rehabträning för mitt diskbråck men det är en mycket speciell träning för vissa specifika muskelgrupper. 

Har du genomgått någon plastikoperation?
JA! Under hösten 2015 genomgick jag en bröstoperation på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm. Under en och samma operation gjordes ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon. Det var platstikkirurg Janne Ohlsén med team som opererade mig. 

Har du silikonbröst?
JA, jag har silikonbröst.

Vad har du för implantat?
Jag har runda implantat, hög profil, 375 cc i varje bröst.

Betalade Landstinget din bröstoperation?
NEJ. Jag betalade 64 000 kronor för min operation. Priset på operationen beror på vad som behöver göras. Min operation räknades som ”vård” och inte som en rent kosmetisk operation och det gjorde att jag inte behövde betala moms. Priser och information om moms med mera finner du här

Betalade Aleris Plastikkirurgi din operation?
NEJ, jag har betalat min operation själv. Se ovan.

Hur betalade du din operation?
Jag betalade den kontant (med bankkort). 

Har du opererat magen?
NEJ, det har jag inte gjort. Jag överväger dock att genomgå en bukplastik eftersom huden under naveln är skadad och jag har ett litet överskott av hud ovanför naveln. Jag är dock oerhört tacksam över att jag inte har någon så kallad ”hängbuk”. Jag hade bokat in en operation i april 2016, men fick skjuta den på framtiden då jag fick ett diskbråck i nacken i januari 2016. I samband med det bedömdes en icke-akut operation som olämplig. Jag är nu intresserad av att genomgå en bukplastik under hösten 2017. 

Har du ”gäddhäng” på överarmarna?
Min hud på överarmarna är inte särskilt fast, men jag har inget jättelikt hudöverskott. Jag kan ha vilka kläder jag vill. Jag kan i nuläget inte svara på om en överarmsplastik kan komma att bli aktuell längre fram. 

Är du nöjd med din kropp?
JA. Jag är 42 år gammal, jag har haft den stora förmånen att föda och amma två barn. Jag har vägt 55 kilo mer än idag och givetvis syns det på vissa delar av kroppen. Jag är oerhört nöjd över min bröstplastik och är glad och tacksam över att jag kan ha vilka kläder jag vill i storlek 36. Jag strävar inte efter en ”tonad” kropp med synlig muskulatur. Jag tar gärna bort den skadade huden på min mage, men skulle det inte bli så är det ok ändå. 

Har du ”fixat” något i ditt ansikte?
JA. Jag började använda Botox för linjer mellan ögonen och i pannan i 35-årsåldern. Jag är så nljd med det! Förutom att det slätar ut befintliga linjer förebygger det även nya linjer. Jag fyller på med Botox ca 3-4 gånger per år. 

För ca ett år sedan fick jag en behandling med fillers (Restylane) i mina kindben. Jag upplevde att mina kinder hade ”dragits” nedåt efter den kraftiga viktminskningen och nu har kindbenen ”hittat tillbaka” igen. Jag gissar att jag behöver förnya behandlingen om ca ett halvår igen. Det är Madelaine Mossvik, injektionssköterska på Aleris Platsikkirurgi som behandlar mig med Botox och fillers. 

Varför är du så öppen med att du har opererat dig?
Jag vill bidra till att ta bort "skam" och "skuld" kring plastikoperationer. För mig finns det ingen motsättning mellan att vara en klok, begåvad och genuin person och att samtidigt vara mån om sitt yttre. Det är tråkigt att så många inte vågar berätta att de gör plastikkirurgiska ingrepp; det är ingen tillfällighet att klinikerna har som mest att göra inför de stora högtiderna. Då kan kvinor (ja, det är oftast kvinnor) säga att de ska på semester och behöver då inte berätta varför de är borta två veckor från jobbet. Många vågar helt enkelt inte berätta för vare sig kollegor, vänner och släkt att de väljer att genomgå ett plastikkirurgiskt ingrepp. 

Genom min öppenhet vill jag visa att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. Jag bestämmer över min kropp och jag gör medvetna val. 

Läs hela inlägget »

Fredag eftermiddag. Jag packar min rosa väska inför en helg tillsammans med min man på en kryssning till Helsingfors. Två kvällar ombord på båten och en dag i land; så härligt! Jag och min man är otroligt förtjusta i den finska huvudstaden och har varit där flera gånger tidigare under våra 12 år tillsammans.

För några veckor sedan såg vi en tv-reklam från Silja Line som nu har en kampanj för kryssningar för par till Helsingfors. Jag och min man blev riktigt inspirerande och roligt nog blev jag dagarna efter kontaktad av Silja Line som föreslog ett samarbete. Rederiet önskade att jag skulle dokumentera vår resa utifrån vårt perspektiv både ombord på båten och iland i Helsingfors. Jag får erbjudanden om samarbeten flera gånger per vecka. De allra flesta tackar jag nej till, men samarbetet med Silja Line tackade jag med stor glädje ja till. Jag och min man gillar Silja Line, har åkt flera gånger med dem tidigare och vi älskar Helsingfors. 

Min man var ledig i fredags för att ta flyglektioner i Västerås då han håller på att ta PPL (flygcertifikat). Han kom hem, vi lyfte in väskorna i bilen och åkte iväg. När vi var på Arningeleden på väg in mot stan hör vi nyheterna på radion. Precis som alla andra tar vi i samma ögonblick fram våra telefoner och kontaktar våra barn. Alexandra är kvar i skolan och Sebastian är hemma. Min man får tag i sina vuxna barn som även de befinner sig utanför stan. Min mamma ringer. Jag ringer mina barns pappa och farfar. Vi resonerar om det är klokt att jag och min man åker till Helsingfors nu när terrorn har slagit till mot Stockholm. Efter resonerande fram och tillbaka beslutar vi oss att stiga ombord på Silja Serenade och inleda vår efterlängtade weekend på tu-man-hand.  Eftersom våra anhöriga befinner sig i säkerhet och barnen har stöd av sin pappa och sina farföräldrar känner vi att vi kan genomföra resan. Det kändes som om vi skulle låta terrorn vinna om vi vände hemåt. På ett sätt kände och känner vi mer än någonsin "livet i oss" som Madicken säger. Vi LEVER och vi är tacksamma för det livet ger. Det stärkte oss i att vi har fattat rätt beslut.

Vi åker upp till vårning 11 och stiger in i vår fina DeLuxe-hytt. En mysig hytt med dubbelsäng högt upp i fartyget med utsikt över havet. Jag byter om till en omlottklänning från Michael Kors, svarta pumps, halsband med stora pärlor och mina härliga hjärtformade örhängen. Min man är snygg som han är i mörka jeans, skjorta och blazer. Under tiden då jag bättrade på sminket stod tv:n på i hytten och vi tog del av nyhetsrapprteringen. 

Dags för middag! Vi hade bokat bord på den italienska restaurangen Tavolata och fick ett fint fönsterbord. Jag inledde med mina ständiga favorit mozzarella, min man valde tonfisk och till varmrätt åt vi båda oxfilé. Vi avrundar med te och cappuccino på restaurangen och tar en promenad längs fartygets gågata. Vi beger oss in på upptäcksfärd i taxfreebutikens parfymeriavdelning och jag nosar på dofter och testar läppglans. Jag som är en sann sminknörd bara älskar att befinna mig på ett flytande parfymeri. Vi köper med oss te som vi tar upp till hytten och vi tittar en stund på tv innan vi vaggas till ro av havets våg. 

Vi är båda morgonpigga och känner oss glada och utvilade när vi går till frukostbuffén. Jag blir överlycklig då jag utforskar buffén och upptäcker riktigt goda salamisorter, god mozzarella, korvar och knaprig bacon. Jag komponerar en LCHF-tallrik som gör mig behagligt mätt och redo för Helsingfors. 

Båten lägger till under tidig förmiddag. Det är nollgradigt och blåser lite och min rosa Busneljacka är riktigt snygg, men inte så varm, så vi tar en taxi till vår första anhalt; Karl Fazer Café på Glogatan i hjärtat av staden. Det är fullsatt då många Helsingforsbor i olika åldrar väljer att avnjuta sin lördagsfrukost på just detta anrika café. Vi lyckas få ett bord till slut och jag beställer min LCHF-favorit Earl Grey och en kopp med osötad vispad grädde. Naturligtvis kompletterar jag med en tesked kokosolja från Renée Voltaire; jag har precis som vanligt en liten burk i handväskan. Vi lägger upp planer för våra timmar i Helsingfors och beslutar oss för att lägga tonvikten på att i lugnt tempo utforska butiker i citykärnan och "bara vara". Vi har även bokat bord för lunch på vårt absoluta favorithotell Kämp, snett emot det café vi sitter på. Vi shoppar lite smått i gallerian i anslutning till hotellet innan lunchen på hotellets Brasseri.

Vi känner igen hovmästaren på Kämps Brasseri från vårt besök sommaren 2015. Jag väljer en charktallrik och min man är sugen på lax. Jag ser fantastiska färska bär i en av restaurangens tjusiga dessertvagnar i glas. Bären används för att dekorera tårtor, men den serviceinriktade och omtänksamma personalen ordnar naturligtvis en väl tilltagen portion av färska hallon, blåbär och jordgubbar till mig. 

Solen skiner, det blir varmare i luften och vi flanerar på Helsingfors gator en stund innan vi tar oss tillbaka till båten. 

Jag som verkligen uppskattar att klä upp mig tar tillfället i akt även under lördagkvällen. Jag glider in i min ljusblåa klänning från Daisy Grace vårkollektion. Jag väljer att ha finmaskiga nätstrumpor till och svarta pumps. Jag känner mig fin och vi tar hissen ner till fartygets gågata och går in på Bon Vivant där vi har bokat bord för middag. Bon Vivant är en restaurang med gastronomiska ambitioner och de presenterar den nordiska kokkonsten på ett innovativt vis. Jag inleder måltiden med rökt renfilé och min man som är förtjust i fisk väljer siklöja. Jag blir inspirerad av förrätternas snygga uppläggningarna på granitskivor och frågar min man om vi inte har några granitskivor som ligger och skräpar i garaget. Min man skrattar och svarar att det har vi tyvärr inte men han kan erbjuda både svarta takpannor och vita kakelplattor. Jag ber att fundera på saken... Min man premiäräter duva till huvudrätt och jag avnjuter lamm på två vis; rostat lamm och lammkorv. Delikat! 

Efter middagen går vi en tur i butikerna på gågatan. Jag förvånas av det stora utbudet av kläder och vi handlar kläder till både oss själva och till barnen. Jag får en längtan efter barnbarn (ja, jag vet att jag bara är 42 år) när jag ser de fina barnkläderna från Desigual. Jag vill handla bebiskläder NU! Då jag inte har några bebbar i min närhet inser jag att det inte är någon vidare bra idé och köper mig istället en riktigt fin munkjacka i collagematerial med lurvig insida från Gant. Den är vit med GANT-tryck i guld och guldfärgade detaljer i form av dragkedja med mera, så snygg! Vi är kvällströtta både min man och jag. Vi står i fören en stund och fascineras av havets krafter och filosoferar om livet. Därefter trippar vi upp mot vår fina hytt och kryper till kojs. 

Söndag morgon. När fartyget svänger kraftigt vet vi att vi har kommit till Oxdjupet. Då är det en timme kvar till dess att båten angör Stockholm. Precis innan jag slår mig ner vid frukostbordet ser jag min mammas hus på Norra Lagnö på Värmdö. Hon har fullt upp att vinka när familj, släkt och vänner passerar. När det är ljust viftar hon med en röd kudde och när det är mörkt signalerar hon med en ficklampa. En skojig tradition! Jag lägger en bädd av bacon på min tallrik. Bädden kröns av varvade mozzarella- och tomatskivor. Pepprig olivolja, salt och peppar gör tallriken fulländad. 

Vi ser Lidingö och Hjortagens gasklockor. Vi köper med oss några flaskor olivolja från den italienska restaurangen för att njuta av hemma och ge bort i present. Båten saktar in och lägger till vid kajen. Vi promenerar bort till bilen och åker hemåt. Innan vi svänger upp på infarten träffar vi Alexandra och Theodore som är ute på promenad med Douglas. Jag kokar upp en kanna tevatten och går och väcker Sebastian. Åter hemma i vardagen igen. VARDAG. Ett vackert ord. Jag är så tacksam över mitt och min familjs liv VAR DAG. Under helgen på tu man hand har jag och min man haft massor tid för varandra och för samtal och reflektion kring livet. Vi väljer oss själva och varandra. Varje dag. "Idag ska det bli en bra dag". Det har sällan varit så påtagligt som nu. 

Läs hela inlägget »

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget »

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget »
Sedan 11 års ålder har jag bantat. Jag var förbryllad och på riktigt förvånad över att jag vägde mer än mina klasskamrater. Jag var inte jättetjock, utan mer knubbig. Jag fick ofta höra att jag hade "kraftig benstomme", var "kraftigt byggd" och hade "låg ämnesomsättning". Jag har under många, många år varit helt övertygad om att normalvikt inte var menat och möjligt för mig. Jag var knubbig och kurvig och så skulle det förbli. Trots detta har jag alltid haft en avläsen dröm om att bli stabilt normalviktig. 

Jag åt inte enorma mängder mat. Jag har inte ägnat mig åt bottenlös hetsätning och inte heller kräkts efter måltider. När jag jämförde mina portioner med andras åt jag ganska "normalt" men trots det vägde jag mer. Så konstigt! Det jag inte tänkte på var allt det som jag åt mellan målen. Kakorna, bullarna och godis, främst lösgodis. Limpsmörgåsarna, tunnbrödet och de rostade mackorna. Chips, ostbågar och läsk. På något konstigt sätt insåg jag inte att det jag åt utöver frukost, lunch och middag faktiskt lagrades i min kropp. 

Mitt ätbeteende har sedan tonåren präglats av två ytterligheter. Strikt kalorikontroll kontra frosseri. Jag har varit inskriven på Viktväktarna i många, många omgångar. Jag började min karriär som Viktväktare under gymnasiet och jag har alltid lyckats att gå ner i vikt. Jag tyckte om alla små häften och böcker och fyllde noga in allt jag åt. Under mina Viktväktarperioder "unnade" jag mig att äta sådant som var "gratis" i Viktväktarnas system. Jag drack minst 1,5 liter lightläsk varje dag. Allra helst Sprite Light som det hette då. Jag åt ett antal paket sockerfria tuggumin och flera askar sockerfria Läkerol. Vid varje Viktväktarträff bunkrade jag upp med det godis som såldes på träffarna. Härligt, laxerande godis med ytterst få kalorier. Det fanns även smaskiga bars med kolasmak och liknande som var "billiga" i pointssammanhang. Vilken lycka! Jag ägnade mig åt strikt kalorikontroll men kunde fortsätta att sockerknarka på kostgjord väg! Ljuvligt! Att magen kraschade av allt sötningsmedel kunde jag leva med, jag fick ju njuta av de söta smakerna som värmde mitt inre. Det var huvudsaken. 

Efter några av Viktväktare blev frukt "gratis". Wow! Så mycket frukt som jag åt dessa perioder har jag nog aldrig ätit. Så gott och ja, den gamla 80-tals sanningen "Frukt är godis" stämde verkligen in på mig. Jag knarkade sötningsmedel och frukt. Att jag var sockerberoende och missbrukade hade jag vid denna tidpunkt inte en aning om. 

Som jag nämnde innan gick jag alltid ner i vikt när jag Viktväktade. Jag samlade på mig stjärnor vid invägningarna och var så stolt! Jag gick dock upp all tappad vikt med råge igen när jag inte stod ut längre. För just mig var det inte hållbart att bokföra allt jag åt. Det som var allra jobbigast var att ständigt vara hungrig. 

Jag ägnade mig åt att Viktväkta på detta sätt mellan åren 1990 och 2004. 
Efter att min son Sebastian föddes 2003 skrev jag återigen in mig på Viktväktarna. Jag ammade samtidigt och jag rasade i vikt. Jag gick ner 45 kilo på mindre än ett års tid och när jag nådde målvikt vägde jag på kilot exakt lika mycket som jag gör idag. Vad gjorde jag då?Jo, jag återgick till mitt gamla ätande igen. Efter ett år av strikt kalorikontroll stod jag inte längre ut med strikt kalorikontroll. 

Det tog mig 5 år att gå upp 55 kilo i vikt. 2009 nådde jag min rekordvikt. BMI fetma grad 3. Klädstorlek 52. Bilen gungade till när jag satte mig i den. Det var dags att agera. Igen. 

Läs hela inlägget »
Med dessa tre ord kan jag sammanfatta processen jag gick igenom för att lära mig att framgångsrikt hantera mitt sockerberoende. Det är även dessa tre som är högst påtagliga i de "Inspirationssamtal" som sedan en tid tillbaka har börjat erbjuda intresserade privatpersoner. Jag vill betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, inte heller medicinskt utbildad. Min kunskap inom området är den jag har förvärvat genom min egen erfarenhet. 

FÖRSTÅ - jag vågade inse att jag har ett beroende/missbruk. Det var smärtsamt, precis som vid alla beroenden/missbruk är förnekelsens dimma tät. Det är en sorg att inse, men också en lättnad; nu kan du göra något åt problemet.  Stora inspirations- och kunskapskällor har varit, och är "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin öppnade mina ögon på kostens inverkan på kroppen och Anna Hallénsböcker lärde mig mycket om hur jag konkret kan gå tillväga i köket. Även "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt ("kostdoktorn") har fått mig att vända upp och ner på gamla "sanningar" kring kost och hälsa. 

ACCEPTERA - som sockerberoende väljer jag att inte äta "vanligt" eller "som alla andra". Jag har accepterat att jag har ätit nog med godis, bullar och kakor i mitt liv. Kvoten är fylld; jag är färdig med det. Jag unnar mig även att avstå andra kolhydrater som pasta, ris, bröd mm. 

AGERA - Jag äter det jag mår bra av. Jag väljer att äta en fet lågkolhydratskost. Jag unnar mig att vara utan sötningsmedel. "Frukt är godis" sa man på 80-talet och så är det även för mig. Det är väl sött, men jag äter gärna bär. För mig Äter mycket kött, kyckling, goda såser, röror, kryddsmör och härliga grönsaker. Jag unnar mig denna härliga kosthållning årets alla dagar, oavsett om det är midsommar, påsk eller jul. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. Jag unnar mig en hälsosam normalvikt. 

Läs hela inlägget »

Sötningsmedel,nej tack

För 997 dagar lade jag om min kost över en natt och började äta LCHF.
I gårdagens inlägg berättade jag om att jag i samma veva bestämde mig för ett antal olika saker.

  • Jag UNNAR mig att avstå från SÖTNINGSMEDEL

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag under många,många år har ägnat mig åt strikt kalorikontroll. Främst genom att Viktväkta eller med pulverdieter, i mitt fal Nutrilett-pulver. Under dessa kaloriräkningsperioder har jag siktat på att äta så mycket som möjligt men så lågt kaloriinnehåll som möjligt. Jag konsumerade under dessa perioder en hel del lightprodukter som sockerfritt tuggummi, Läkerol och rikligt med lightläsk. Jag fortsatte att göda mitt sockermissbruk, om än på artificiell väg. Jag trodde att jag var hälsosam och "duktig". Det jag sysslade med var naturligtvis rent självbedrägeri. Jag blev inte fri från mitt sockerberoende. Inte alls. Jag kände inte heller till att min viktproblematik grundade sig i ett missbruk, det insåg jag först det år jag fyllde 40 år. 

När jag fattade mitt beslut att lämna socker och börja med LCHF natten till den 3/8-14, valde jag även att inte ersätta socker med sötningsmedel. Jag har vant mig av med den söta smaken av socker och sötningsmedel och för mig räcker det utmärkt med den naturliga sötman i exempelvis bär. Jag är inte intresserad av puddingar, lightläsk och så kallade LCHF-prokukter med sötningsmedel. Det känns bra!

"Saknar du inte den söta smaken?" Jo, ibland. Det händer att jag kan komma på mig själv att tänka att det skulle vara gott med en sur godisnapp. Jag kan nästan förnimma känslan av sockret mellan tänderna och den sötsura smaken. Då resonerar jag med mig själv. Ja, det är förvisso gott med godis. Men det är inte värt det. Min kvot av socker och sötningsmedel är fylld - för en livstid. Jag har hittat nyckeln till min egen sockernykterhet och till en stabil normalvikt. För mig är det en skatt, en gåva från livet.
Läs hela inlägget »

P Å  V Ä G  M O T  1 0 0 0  D A G A R  M E D  L C H F

När jag började äta LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig för flera olika saker. Jag tänkte här beskriva en av punkterna på min lista:

  • Jag ska enbart äta sådant som jag tycker är gott. 


Inget konstigt kanske, men som alltid finns det en historia bakom det hela. 

I många, många år trodde jag att olika typer av mirakelkurer och dieter var lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag drömde om att någon framstående forskare skulle finna den slutliga lösningen på fetma och övervikt. I årskurs sju skrev jag en uppsats om framtiden och skrev då att det skulle finnas ett piller som man kunde ta och förbli normalviktig för alltid. Några senare tanke var att jag skulle försöka komma till den framstående och kände doktorn tillika professor som hade ett stort massmedialt utrymme under 90-talet. Allt gick ut på att någon annan skulle lösa mitt problem med vikten. Det jag inte såg eller kände till då var att jag själv hade nyckeln till mitt eget välbefinnande och en stabil normalvikt. 

Min tilltro till läkarvetenskapen var stark. Min övertygelse var under många år att min och övriga världens övervikt skulle lösas på medicinsk väg. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en läkarfamilj där medicinska dilemman dagligen diskuterades. En annan teori är att det alltid är lättare att adressera ett problem till någon annan än sig själv. Jag valde att adressera "vetenskapen". 

Jag har tidigare skrivit om mina många perioder som medlem på Viktväktarna. Jag har sedan tidigt 90-tal varvat kaloriräknandet (eller points eller vad systemet för de olika tillfällerna har kallats för) med skakande av Nutrilett. Jag hade ofta en påse Nutrilett i väskan och en shaker. Alla olika viktmindkningskurer som jag har testat har givit önskat resultat; jag har rasat i vikt. Snabbt. Stabilt. Jag har räknat kalorier och varit hungrig. givit en viktminskning på omkring ett kilo i veckan. Jag har sällan haft viktminskningsplatåer utan minskat stadigt. Dock har dieterna spårat ur. Till slut blev jag för hungrig och så less på alla begränsningar. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde ett undantag. Det berömda undantaget som alltid var början till frosseri av socker i form av godis, glass och bakverk men även kolhydratrika livsmedel (bröd, pasta osv).

Jag försökte plåga mig ner i vikt. Jag upplevde Nutrilett-pulvret så äckligt att jag ofta höll för näsan när jag svalde det. Det var vidrigt. Jag blev så glad när jag hittade mjukost med en fetthalt på 4%. Det smakade salva, men det var fettsnålt, så jag åt det. I kombination med riktigt tunna knäckebrödsskivor, som smakade papp, kunde jag äta mycket men få i mig få kalorier. Det var ju min väg till den hett efterlängtade normalvikten. Trodde jag. Gång på gång, år efter år trodde jag det. Trots att jag inte lyckades hålla en stabil normalvikt var jag övertygad om att lågkalorikost och strikt kontroll var vägen. Det var det inte. Inte för mig. 

När jag började med LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig. Nu var det dags för mig att få ett sunt förhållningssätt till mat. Lära mig äta efter hunger och mättnad. Sluta räkna, mäta och bokföra kalorier och mängd. Bara äta god, fet mat och bli mätt. Det har fungerat. Jag äter enbart god mat. Jag blir mätt. Dessutom sedan ett år tillbaka stabilt normalviktig. Jag väger 33 kilo mindre än för 996 dagar sedan. Jag har ett normalt BMI. 

Imorgon, onsdag 26/4, fortsätter jag att berätta om nästa punkt på min lista. 

Läs hela inlägget »

Att fylla vattenkokaren med vatten är det första jag gör varje morgon. Under den lilla promenaden från vårt sovrum tll köket boostar jag mig med mina tre viktiga mantran:

  • Jag UNNAR mig hälsa
  • Jag UNNAR mig att AVSTÅ från det som inte är bra för mig
  • Jag UNNAR mig en hälsosam normalvikt
Morgonens första tekopp är alltid dagens bästa. När jag började äta LCHF för i augusti 2014 tog det en stund för mig att vänja mig vid det om har kommit att bli mitt livselexir; KOKOSOLJA. I varje kopp te som jag dricker har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit är kokosoljan med både smak och doft från Renée Voltaire. Det finns många olika kokosoljor på marknaden, men det viktigaste är att den är ekologisk och kallpressad (läs mer om kokosolja här). Kokosfettet i silvriga paket i butikernas kyldiskar har inte alls de gynnsamma hälsoeffekter som den ekologiska och kallpressade oljan har. 

Ofta, men inte alltid, väljer jag att först gå ut och gå på en promenad med min hund innan jag äter frukost. Just val av frukost är en fråga som många ställer. Vad finns det för alternativ till rostade smörgåsar och fruktyoghurt? Ofta är ägg och bacon det första många tänker på när det handlar om frukost och LCHF. Lyckligtvis är variationerna betydligt större än så. Om jag riktigt ska hårddra det är det till och med möjligt att äta smörgåsar och yoghurt. Det är fullt möjligt att baka ett LCHF-bröd som är gott att rosta och det är enkelt att blanda ihop en egen yoghurt med bär. Jag väljer rysk yoghurt med en fetthalt på 17 %. Inte nog med att den mättar, den är ljuvligt god med sin milda, gräddiga smak. Recepet på min jordgubbsyoghurt hittar du här

När jag började med LCHF var jag angelägen att bryta med mina gamla vanor och mönster. Jag ville inte transformera mina tidigare, mindre goda, vanor och inte bara rakt av klä dem i LCHF-kläder. 

Jag var fast besluten om att byta livsstil och var riktigt sugen på att testa på nya sätt att äta. Mozzarella Caprese (se bilden ovan) har i många år varit en av mina absoluta favoriter då det kommer till förrätter och det har kommit att bli en frukostfavorit under åren med LCHF. 

En annan frukostfavorit är en ljuv kombination av bacon, varma tomater och mozzarella (igen). 

En smidig och lättfixad frukost är ost- och skinkrullar med Bregott. Som en smörgås utan bröd, kan man säga. 

Jag är tacksam över att jag har kunnat njuta av feta mejeriprodukter under min viktminskningsfas. Vad gäller just mejeriprodukter tror jag att man behöver undersöka vad som fungerar för var och en. Vissa upplever att viktminskningen hämmas eller helt står still om de äter mejerier. En del triggas att äta sött. Jag har haft en bra viktminskningstakt på omkring ett kilo i veckan och ätit mejerier. Min bubblande smoothie är en mättande, lyxig frukost som går fint att förbereda kvällen före och förvara i kylskåpet. Fungerar även bra att ha med i en termos so ett ellanmål ute på vift. 

Ett överraskande, ja till och med provocerande, frukostval är pizza. När vi gör pizza hemma gör vi ofta två plåtar och skär pizzan i fina bitar. Gott att äta såväl varm som kall både till frukost, lunch och middag.

Fyllda pannkakor är en annan festlig frukostfavorit. Till en början kändes det riktigt konstigt att mumsa i sig pannkakor, tills jag insåg att grädde, ägg, smör ju är ett riktigt bra LCHF-val. 

Nu återstår bara för mig GOD MORGON och SMAKLIG MÅLTID!

Läs hela inlägget »

Det gick över en natt som man ofta säger. Natten till den 3 augusti 2014 utspelade sig ett skilsmässodrama i mitt inre och jag insåg då att min kvot av socker var fylld för en livstid. Jag hade under våren och sommaren 2014 mognat och vågade blicka inåt. Jag vågade se det som var så smärtsamt uppenbart. Jag var/är en missbrukare. Min drog var, och är, socker. När jag hade förstått att jag inte kan äta "som alla andra" kände jag en sorg. En barnslig ilska. Varför ska det här drabba mig? Varför kan inte jag bara äta "vanligt"? Får jag aldrig mer äta en bulle? Aldrig mer beställa en spagetti Carbonara? Och hur ska jag kunna fira jul utan saffransbröd och marsipan? Jag kände mig ledsen, trotsig och arg. Jag kände att jag den där natten föll med ryggen före ner i en djup svart brunn. Jag var rädd. Skräckslagen. Ont i magen. Vad ska jag nu ta mig till? Om sockret inte längre finns tillgängligt för mig vid trötthet, stress, ledsamhet och sorg, vad ska jag då göra? Den prasslande pappåsen med lösgodis har funnits med mig sedan jag var 8 år. Vad var jag utan mitt livs dunderhonung?

Jag fortsatte att falla i brunnen. Till min stora förvåning saktades farten och jag landade på en mjuk bädd av sammetskuddar. Jag satte mig upp och det var inte mörkt i brunnen som jag hade föreställt mig. Det stod en skattkista bland de mjuka kuddarna och jag visste instinktivt att det var just min skattkista. Jag lyfte sakta på locket och jag såg någonting som skimrade på kistans sammetsröda botten. Det var en nyckel. 

Under våren hade jag F Ö R S T Å T T mitt sockerberoende. Under natten till den 3/8-14 A C C E P T E R A D E jag hur det låg till. Jag är en M I S S B R U K A R E. Jag missbrukar socker. Det som jag var så rädd för att inse visade sig vara mitt livs gåva till mig själv. När jag vågade känna och se rakt in i mitt inre fick jag syn på nyckeln. Nyckeln till förändring. Med nyckel följde modet och kraften att A G E R A. 

Söndagen den 3 augusti 2014 förändrade jag mitt liv. Jag gick upp, tog fram alla böcker jag hade om LCHF, skapade en veckomatsedel för en vecka framåt och åkte till vår lokala ICA-butik. 

Den 29 april har det gått 1000 dagar sedan denna natt. Resultatet? Jag hanterar mitt sockermissbruk. Varje dag väljer jag min egen hälsa.
Jag U N N A R mig en hälsosam normalvikt.
Jag U N N A R mig att avstå från det som inte är bra för mig.
Jag är 33 kilo lättare än för 1000 dagar sedan. Som allra mest har jag vägt 55 kilo mer än idag. 

Min väg på hälsans stig visade sig vara att förstå, acceptera och slutligen agera. Mitt agerande består i att varje dag, vid varje måltid välja att äta det som min kropp mår bra av. Bokstavskombinationen lyder LCHF. Lösningen på min livslånga viktproblematik visade sig kunna sammanfattas i en enda mening. Jag S L U T A D E äta det som gjorde mig överviktig. I mitt fall handlar det om S O C K E R och andra kolhydratrika produkter som omvandlas till socker i kroppen (för fakta kring detta finns utmärkt information på www.kostdoktorn.se)

Jag äter fett, blir mätt och är dessutom stabilt normalviktig sedan ett år tillbaka. 

Läs hela inlägget »

Hur mycket har du vägt som mest?
Jag har vägt 55 kilo mer än idag. Jag slog mitt personliga viktrekord våren 2009. Då hade jag ett BMI som visade Fetma grad 3 och klädstorlek 52.

Har du tränat mycket?
NEJ, jag inte har tränat bort mina kilon. Viktminskningen har min radikala kostförändring (LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg) tagit hand om. Jag har enbart gått promenader under min viktminskning. Nu när jag är viktstabil njuter jag av dagliga promenaden i naturen tillsammans med min hund och går omkring 5 km dagligen. Jag ägnar mig i viss utsträckning åt rehabträning för mitt diskbråck men det är en mycket speciell träning för vissa specifika muskelgrupper. 

Har du genomgått någon plastikoperation?
JA! Under hösten 2015 genomgick jag en bröstoperation på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm. Under en och samma operation gjordes ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon. Det var platstikkirurg Janne Ohlsén med team som opererade mig. 

Har du silikonbröst?
JA, jag har silikonbröst.

Vad har du för implantat?
Jag har runda implantat, hög profil, 375 cc i varje bröst.

Betalade Landstinget din bröstoperation?
NEJ. Jag betalade 64 000 kronor för min operation. Priset på operationen beror på vad som behöver göras. Min operation räknades som ”vård” och inte som en rent kosmetisk operation och det gjorde att jag inte behövde betala moms. Priser och information om moms med mera finner du här

Betalade Aleris Plastikkirurgi din operation?
NEJ, jag har betalat min operation själv. Se ovan.

Hur betalade du din operation?
Jag betalade den kontant (med bankkort). 

Har du opererat magen?
NEJ, det har jag inte gjort. Jag överväger dock att genomgå en bukplastik eftersom huden under naveln är skadad och jag har ett litet överskott av hud ovanför naveln. Jag är dock oerhört tacksam över att jag inte har någon så kallad ”hängbuk”. Jag hade bokat in en operation i april 2016, men fick skjuta den på framtiden då jag fick ett diskbråck i nacken i januari 2016. I samband med det bedömdes en icke-akut operation som olämplig. Jag är nu intresserad av att genomgå en bukplastik under hösten 2017. 

Har du ”gäddhäng” på överarmarna?
Min hud på överarmarna är inte särskilt fast, men jag har inget jättelikt hudöverskott. Jag kan ha vilka kläder jag vill. Jag kan i nuläget inte svara på om en överarmsplastik kan komma att bli aktuell längre fram. 

Är du nöjd med din kropp?
JA. Jag är 42 år gammal, jag har haft den stora förmånen att föda och amma två barn. Jag har vägt 55 kilo mer än idag och givetvis syns det på vissa delar av kroppen. Jag är oerhört nöjd över min bröstplastik och är glad och tacksam över att jag kan ha vilka kläder jag vill i storlek 36. Jag strävar inte efter en ”tonad” kropp med synlig muskulatur. Jag tar gärna bort den skadade huden på min mage, men skulle det inte bli så är det ok ändå. 

Har du ”fixat” något i ditt ansikte?
JA. Jag började använda Botox för linjer mellan ögonen och i pannan i 35-årsåldern. Jag är så nljd med det! Förutom att det slätar ut befintliga linjer förebygger det även nya linjer. Jag fyller på med Botox ca 3-4 gånger per år. 

För ca ett år sedan fick jag en behandling med fillers (Restylane) i mina kindben. Jag upplevde att mina kinder hade ”dragits” nedåt efter den kraftiga viktminskningen och nu har kindbenen ”hittat tillbaka” igen. Jag gissar att jag behöver förnya behandlingen om ca ett halvår igen. Det är Madelaine Mossvik, injektionssköterska på Aleris Platsikkirurgi som behandlar mig med Botox och fillers. 

Varför är du så öppen med att du har opererat dig?
Jag vill bidra till att ta bort "skam" och "skuld" kring plastikoperationer. För mig finns det ingen motsättning mellan att vara en klok, begåvad och genuin person och att samtidigt vara mån om sitt yttre. Det är tråkigt att så många inte vågar berätta att de gör plastikkirurgiska ingrepp; det är ingen tillfällighet att klinikerna har som mest att göra inför de stora högtiderna. Då kan kvinor (ja, det är oftast kvinnor) säga att de ska på semester och behöver då inte berätta varför de är borta två veckor från jobbet. Många vågar helt enkelt inte berätta för vare sig kollegor, vänner och släkt att de väljer att genomgå ett plastikkirurgiskt ingrepp. 

Genom min öppenhet vill jag visa att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. Jag bestämmer över min kropp och jag gör medvetna val. 

Läs hela inlägget »

Fredag eftermiddag. Jag packar min rosa väska inför en helg tillsammans med min man på en kryssning till Helsingfors. Två kvällar ombord på båten och en dag i land; så härligt! Jag och min man är otroligt förtjusta i den finska huvudstaden och har varit där flera gånger tidigare under våra 12 år tillsammans.

För några veckor sedan såg vi en tv-reklam från Silja Line som nu har en kampanj för kryssningar för par till Helsingfors. Jag och min man blev riktigt inspirerande och roligt nog blev jag dagarna efter kontaktad av Silja Line som föreslog ett samarbete. Rederiet önskade att jag skulle dokumentera vår resa utifrån vårt perspektiv både ombord på båten och iland i Helsingfors. Jag får erbjudanden om samarbeten flera gånger per vecka. De allra flesta tackar jag nej till, men samarbetet med Silja Line tackade jag med stor glädje ja till. Jag och min man gillar Silja Line, har åkt flera gånger med dem tidigare och vi älskar Helsingfors. 

Min man var ledig i fredags för att ta flyglektioner i Västerås då han håller på att ta PPL (flygcertifikat). Han kom hem, vi lyfte in väskorna i bilen och åkte iväg. När vi var på Arningeleden på väg in mot stan hör vi nyheterna på radion. Precis som alla andra tar vi i samma ögonblick fram våra telefoner och kontaktar våra barn. Alexandra är kvar i skolan och Sebastian är hemma. Min man får tag i sina vuxna barn som även de befinner sig utanför stan. Min mamma ringer. Jag ringer mina barns pappa och farfar. Vi resonerar om det är klokt att jag och min man åker till Helsingfors nu när terrorn har slagit till mot Stockholm. Efter resonerande fram och tillbaka beslutar vi oss att stiga ombord på Silja Serenade och inleda vår efterlängtade weekend på tu-man-hand.  Eftersom våra anhöriga befinner sig i säkerhet och barnen har stöd av sin pappa och sina farföräldrar känner vi att vi kan genomföra resan. Det kändes som om vi skulle låta terrorn vinna om vi vände hemåt. På ett sätt kände och känner vi mer än någonsin "livet i oss" som Madicken säger. Vi LEVER och vi är tacksamma för det livet ger. Det stärkte oss i att vi har fattat rätt beslut.

Vi åker upp till vårning 11 och stiger in i vår fina DeLuxe-hytt. En mysig hytt med dubbelsäng högt upp i fartyget med utsikt över havet. Jag byter om till en omlottklänning från Michael Kors, svarta pumps, halsband med stora pärlor och mina härliga hjärtformade örhängen. Min man är snygg som han är i mörka jeans, skjorta och blazer. Under tiden då jag bättrade på sminket stod tv:n på i hytten och vi tog del av nyhetsrapprteringen. 

Dags för middag! Vi hade bokat bord på den italienska restaurangen Tavolata och fick ett fint fönsterbord. Jag inledde med mina ständiga favorit mozzarella, min man valde tonfisk och till varmrätt åt vi båda oxfilé. Vi avrundar med te och cappuccino på restaurangen och tar en promenad längs fartygets gågata. Vi beger oss in på upptäcksfärd i taxfreebutikens parfymeriavdelning och jag nosar på dofter och testar läppglans. Jag som är en sann sminknörd bara älskar att befinna mig på ett flytande parfymeri. Vi köper med oss te som vi tar upp till hytten och vi tittar en stund på tv innan vi vaggas till ro av havets våg. 

Vi är båda morgonpigga och känner oss glada och utvilade när vi går till frukostbuffén. Jag blir överlycklig då jag utforskar buffén och upptäcker riktigt goda salamisorter, god mozzarella, korvar och knaprig bacon. Jag komponerar en LCHF-tallrik som gör mig behagligt mätt och redo för Helsingfors. 

Båten lägger till under tidig förmiddag. Det är nollgradigt och blåser lite och min rosa Busneljacka är riktigt snygg, men inte så varm, så vi tar en taxi till vår första anhalt; Karl Fazer Café på Glogatan i hjärtat av staden. Det är fullsatt då många Helsingforsbor i olika åldrar väljer att avnjuta sin lördagsfrukost på just detta anrika café. Vi lyckas få ett bord till slut och jag beställer min LCHF-favorit Earl Grey och en kopp med osötad vispad grädde. Naturligtvis kompletterar jag med en tesked kokosolja från Renée Voltaire; jag har precis som vanligt en liten burk i handväskan. Vi lägger upp planer för våra timmar i Helsingfors och beslutar oss för att lägga tonvikten på att i lugnt tempo utforska butiker i citykärnan och "bara vara". Vi har även bokat bord för lunch på vårt absoluta favorithotell Kämp, snett emot det café vi sitter på. Vi shoppar lite smått i gallerian i anslutning till hotellet innan lunchen på hotellets Brasseri.

Vi känner igen hovmästaren på Kämps Brasseri från vårt besök sommaren 2015. Jag väljer en charktallrik och min man är sugen på lax. Jag ser fantastiska färska bär i en av restaurangens tjusiga dessertvagnar i glas. Bären används för att dekorera tårtor, men den serviceinriktade och omtänksamma personalen ordnar naturligtvis en väl tilltagen portion av färska hallon, blåbär och jordgubbar till mig. 

Solen skiner, det blir varmare i luften och vi flanerar på Helsingfors gator en stund innan vi tar oss tillbaka till båten. 

Jag som verkligen uppskattar att klä upp mig tar tillfället i akt även under lördagkvällen. Jag glider in i min ljusblåa klänning från Daisy Grace vårkollektion. Jag väljer att ha finmaskiga nätstrumpor till och svarta pumps. Jag känner mig fin och vi tar hissen ner till fartygets gågata och går in på Bon Vivant där vi har bokat bord för middag. Bon Vivant är en restaurang med gastronomiska ambitioner och de presenterar den nordiska kokkonsten på ett innovativt vis. Jag inleder måltiden med rökt renfilé och min man som är förtjust i fisk väljer siklöja. Jag blir inspirerad av förrätternas snygga uppläggningarna på granitskivor och frågar min man om vi inte har några granitskivor som ligger och skräpar i garaget. Min man skrattar och svarar att det har vi tyvärr inte men han kan erbjuda både svarta takpannor och vita kakelplattor. Jag ber att fundera på saken... Min man premiäräter duva till huvudrätt och jag avnjuter lamm på två vis; rostat lamm och lammkorv. Delikat! 

Efter middagen går vi en tur i butikerna på gågatan. Jag förvånas av det stora utbudet av kläder och vi handlar kläder till både oss själva och till barnen. Jag får en längtan efter barnbarn (ja, jag vet att jag bara är 42 år) när jag ser de fina barnkläderna från Desigual. Jag vill handla bebiskläder NU! Då jag inte har några bebbar i min närhet inser jag att det inte är någon vidare bra idé och köper mig istället en riktigt fin munkjacka i collagematerial med lurvig insida från Gant. Den är vit med GANT-tryck i guld och guldfärgade detaljer i form av dragkedja med mera, så snygg! Vi är kvällströtta både min man och jag. Vi står i fören en stund och fascineras av havets krafter och filosoferar om livet. Därefter trippar vi upp mot vår fina hytt och kryper till kojs. 

Söndag morgon. När fartyget svänger kraftigt vet vi att vi har kommit till Oxdjupet. Då är det en timme kvar till dess att båten angör Stockholm. Precis innan jag slår mig ner vid frukostbordet ser jag min mammas hus på Norra Lagnö på Värmdö. Hon har fullt upp att vinka när familj, släkt och vänner passerar. När det är ljust viftar hon med en röd kudde och när det är mörkt signalerar hon med en ficklampa. En skojig tradition! Jag lägger en bädd av bacon på min tallrik. Bädden kröns av varvade mozzarella- och tomatskivor. Pepprig olivolja, salt och peppar gör tallriken fulländad. 

Vi ser Lidingö och Hjortagens gasklockor. Vi köper med oss några flaskor olivolja från den italienska restaurangen för att njuta av hemma och ge bort i present. Båten saktar in och lägger till vid kajen. Vi promenerar bort till bilen och åker hemåt. Innan vi svänger upp på infarten träffar vi Alexandra och Theodore som är ute på promenad med Douglas. Jag kokar upp en kanna tevatten och går och väcker Sebastian. Åter hemma i vardagen igen. VARDAG. Ett vackert ord. Jag är så tacksam över mitt och min familjs liv VAR DAG. Under helgen på tu man hand har jag och min man haft massor tid för varandra och för samtal och reflektion kring livet. Vi väljer oss själva och varandra. Varje dag. "Idag ska det bli en bra dag". Det har sällan varit så påtagligt som nu. 

Läs hela inlägget »

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget »

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget »
Sedan 11 års ålder har jag bantat. Jag var förbryllad och på riktigt förvånad över att jag vägde mer än mina klasskamrater. Jag var inte jättetjock, utan mer knubbig. Jag fick ofta höra att jag hade "kraftig benstomme", var "kraftigt byggd" och hade "låg ämnesomsättning". Jag har under många, många år varit helt övertygad om att normalvikt inte var menat och möjligt för mig. Jag var knubbig och kurvig och så skulle det förbli. Trots detta har jag alltid haft en avläsen dröm om att bli stabilt normalviktig. 

Jag åt inte enorma mängder mat. Jag har inte ägnat mig åt bottenlös hetsätning och inte heller kräkts efter måltider. När jag jämförde mina portioner med andras åt jag ganska "normalt" men trots det vägde jag mer. Så konstigt! Det jag inte tänkte på var allt det som jag åt mellan målen. Kakorna, bullarna och godis, främst lösgodis. Limpsmörgåsarna, tunnbrödet och de rostade mackorna. Chips, ostbågar och läsk. På något konstigt sätt insåg jag inte att det jag åt utöver frukost, lunch och middag faktiskt lagrades i min kropp. 

Mitt ätbeteende har sedan tonåren präglats av två ytterligheter. Strikt kalorikontroll kontra frosseri. Jag har varit inskriven på Viktväktarna i många, många omgångar. Jag började min karriär som Viktväktare under gymnasiet och jag har alltid lyckats att gå ner i vikt. Jag tyckte om alla små häften och böcker och fyllde noga in allt jag åt. Under mina Viktväktarperioder "unnade" jag mig att äta sådant som var "gratis" i Viktväktarnas system. Jag drack minst 1,5 liter lightläsk varje dag. Allra helst Sprite Light som det hette då. Jag åt ett antal paket sockerfria tuggumin och flera askar sockerfria Läkerol. Vid varje Viktväktarträff bunkrade jag upp med det godis som såldes på träffarna. Härligt, laxerande godis med ytterst få kalorier. Det fanns även smaskiga bars med kolasmak och liknande som var "billiga" i pointssammanhang. Vilken lycka! Jag ägnade mig åt strikt kalorikontroll men kunde fortsätta att sockerknarka på kostgjord väg! Ljuvligt! Att magen kraschade av allt sötningsmedel kunde jag leva med, jag fick ju njuta av de söta smakerna som värmde mitt inre. Det var huvudsaken. 

Efter några av Viktväktare blev frukt "gratis". Wow! Så mycket frukt som jag åt dessa perioder har jag nog aldrig ätit. Så gott och ja, den gamla 80-tals sanningen "Frukt är godis" stämde verkligen in på mig. Jag knarkade sötningsmedel och frukt. Att jag var sockerberoende och missbrukade hade jag vid denna tidpunkt inte en aning om. 

Som jag nämnde innan gick jag alltid ner i vikt när jag Viktväktade. Jag samlade på mig stjärnor vid invägningarna och var så stolt! Jag gick dock upp all tappad vikt med råge igen när jag inte stod ut längre. För just mig var det inte hållbart att bokföra allt jag åt. Det som var allra jobbigast var att ständigt vara hungrig. 

Jag ägnade mig åt att Viktväkta på detta sätt mellan åren 1990 och 2004. 
Efter att min son Sebastian föddes 2003 skrev jag återigen in mig på Viktväktarna. Jag ammade samtidigt och jag rasade i vikt. Jag gick ner 45 kilo på mindre än ett års tid och när jag nådde målvikt vägde jag på kilot exakt lika mycket som jag gör idag. Vad gjorde jag då?Jo, jag återgick till mitt gamla ätande igen. Efter ett år av strikt kalorikontroll stod jag inte längre ut med strikt kalorikontroll. 

Det tog mig 5 år att gå upp 55 kilo i vikt. 2009 nådde jag min rekordvikt. BMI fetma grad 3. Klädstorlek 52. Bilen gungade till när jag satte mig i den. Det var dags att agera. Igen. 

Läs hela inlägget »
Med dessa tre ord kan jag sammanfatta processen jag gick igenom för att lära mig att framgångsrikt hantera mitt sockerberoende. Det är även dessa tre som är högst påtagliga i de "Inspirationssamtal" som sedan en tid tillbaka har börjat erbjuda intresserade privatpersoner. Jag vill betona att jag inte är utbildad kostrådgivare, inte heller medicinskt utbildad. Min kunskap inom området är den jag har förvärvat genom min egen erfarenhet. 

FÖRSTÅ - jag vågade inse att jag har ett beroende/missbruk. Det var smärtsamt, precis som vid alla beroenden/missbruk är förnekelsens dimma tät. Det är en sorg att inse, men också en lättnad; nu kan du göra något åt problemet.  Stora inspirations- och kunskapskällor har varit, och är "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin öppnade mina ögon på kostens inverkan på kroppen och Anna Hallénsböcker lärde mig mycket om hur jag konkret kan gå tillväga i köket. Även "Matrevolutionen" av Andreas Eenfeldt ("kostdoktorn") har fått mig att vända upp och ner på gamla "sanningar" kring kost och hälsa. 

ACCEPTERA - som sockerberoende väljer jag att inte äta "vanligt" eller "som alla andra". Jag har accepterat att jag har ätit nog med godis, bullar och kakor i mitt liv. Kvoten är fylld; jag är färdig med det. Jag unnar mig även att avstå andra kolhydrater som pasta, ris, bröd mm. 

AGERA - Jag äter det jag mår bra av. Jag väljer att äta en fet lågkolhydratskost. Jag unnar mig att vara utan sötningsmedel. "Frukt är godis" sa man på 80-talet och så är det även för mig. Det är väl sött, men jag äter gärna bär. För mig Äter mycket kött, kyckling, goda såser, röror, kryddsmör och härliga grönsaker. Jag unnar mig denna härliga kosthållning årets alla dagar, oavsett om det är midsommar, påsk eller jul. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. Jag unnar mig en hälsosam normalvikt. 

Läs hela inlägget

Sötningsmedel,nej tack

För 997 dagar lade jag om min kost över en natt och började äta LCHF.
I gårdagens inlägg berättade jag om att jag i samma veva bestämde mig för ett antal olika saker.

  • Jag UNNAR mig att avstå från SÖTNINGSMEDEL

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag under många,många år har ägnat mig åt strikt kalorikontroll. Främst genom att Viktväkta eller med pulverdieter, i mitt fal Nutrilett-pulver. Under dessa kaloriräkningsperioder har jag siktat på att äta så mycket som möjligt men så lågt kaloriinnehåll som möjligt. Jag konsumerade under dessa perioder en hel del lightprodukter som sockerfritt tuggummi, Läkerol och rikligt med lightläsk. Jag fortsatte att göda mitt sockermissbruk, om än på artificiell väg. Jag trodde att jag var hälsosam och "duktig". Det jag sysslade med var naturligtvis rent självbedrägeri. Jag blev inte fri från mitt sockerberoende. Inte alls. Jag kände inte heller till att min viktproblematik grundade sig i ett missbruk, det insåg jag först det år jag fyllde 40 år. 

När jag fattade mitt beslut att lämna socker och börja med LCHF natten till den 3/8-14, valde jag även att inte ersätta socker med sötningsmedel. Jag har vant mig av med den söta smaken av socker och sötningsmedel och för mig räcker det utmärkt med den naturliga sötman i exempelvis bär. Jag är inte intresserad av puddingar, lightläsk och så kallade LCHF-prokukter med sötningsmedel. Det känns bra!

"Saknar du inte den söta smaken?" Jo, ibland. Det händer att jag kan komma på mig själv att tänka att det skulle vara gott med en sur godisnapp. Jag kan nästan förnimma känslan av sockret mellan tänderna och den sötsura smaken. Då resonerar jag med mig själv. Ja, det är förvisso gott med godis. Men det är inte värt det. Min kvot av socker och sötningsmedel är fylld - för en livstid. Jag har hittat nyckeln till min egen sockernykterhet och till en stabil normalvikt. För mig är det en skatt, en gåva från livet.
Läs hela inlägget

P Å  V Ä G  M O T  1 0 0 0  D A G A R  M E D  L C H F

När jag började äta LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig för flera olika saker. Jag tänkte här beskriva en av punkterna på min lista:

  • Jag ska enbart äta sådant som jag tycker är gott. 


Inget konstigt kanske, men som alltid finns det en historia bakom det hela. 

I många, många år trodde jag att olika typer av mirakelkurer och dieter var lösningen på min i det närmaste livslånga viktproblematik. Jag drömde om att någon framstående forskare skulle finna den slutliga lösningen på fetma och övervikt. I årskurs sju skrev jag en uppsats om framtiden och skrev då att det skulle finnas ett piller som man kunde ta och förbli normalviktig för alltid. Några senare tanke var att jag skulle försöka komma till den framstående och kände doktorn tillika professor som hade ett stort massmedialt utrymme under 90-talet. Allt gick ut på att någon annan skulle lösa mitt problem med vikten. Det jag inte såg eller kände till då var att jag själv hade nyckeln till mitt eget välbefinnande och en stabil normalvikt. 

Min tilltro till läkarvetenskapen var stark. Min övertygelse var under många år att min och övriga världens övervikt skulle lösas på medicinsk väg. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en läkarfamilj där medicinska dilemman dagligen diskuterades. En annan teori är att det alltid är lättare att adressera ett problem till någon annan än sig själv. Jag valde att adressera "vetenskapen". 

Jag har tidigare skrivit om mina många perioder som medlem på Viktväktarna. Jag har sedan tidigt 90-tal varvat kaloriräknandet (eller points eller vad systemet för de olika tillfällerna har kallats för) med skakande av Nutrilett. Jag hade ofta en påse Nutrilett i väskan och en shaker. Alla olika viktmindkningskurer som jag har testat har givit önskat resultat; jag har rasat i vikt. Snabbt. Stabilt. Jag har räknat kalorier och varit hungrig. givit en viktminskning på omkring ett kilo i veckan. Jag har sällan haft viktminskningsplatåer utan minskat stadigt. Dock har dieterna spårat ur. Till slut blev jag för hungrig och så less på alla begränsningar. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde ett undantag. Det berömda undantaget som alltid var början till frosseri av socker i form av godis, glass och bakverk men även kolhydratrika livsmedel (bröd, pasta osv).

Jag försökte plåga mig ner i vikt. Jag upplevde Nutrilett-pulvret så äckligt att jag ofta höll för näsan när jag svalde det. Det var vidrigt. Jag blev så glad när jag hittade mjukost med en fetthalt på 4%. Det smakade salva, men det var fettsnålt, så jag åt det. I kombination med riktigt tunna knäckebrödsskivor, som smakade papp, kunde jag äta mycket men få i mig få kalorier. Det var ju min väg till den hett efterlängtade normalvikten. Trodde jag. Gång på gång, år efter år trodde jag det. Trots att jag inte lyckades hålla en stabil normalvikt var jag övertygad om att lågkalorikost och strikt kontroll var vägen. Det var det inte. Inte för mig. 

När jag började med LCHF för 996 dagar sedan bestämde jag mig. Nu var det dags för mig att få ett sunt förhållningssätt till mat. Lära mig äta efter hunger och mättnad. Sluta räkna, mäta och bokföra kalorier och mängd. Bara äta god, fet mat och bli mätt. Det har fungerat. Jag äter enbart god mat. Jag blir mätt. Dessutom sedan ett år tillbaka stabilt normalviktig. Jag väger 33 kilo mindre än för 996 dagar sedan. Jag har ett normalt BMI. 

Imorgon, onsdag 26/4, fortsätter jag att berätta om nästa punkt på min lista. 

Läs hela inlägget

Att fylla vattenkokaren med vatten är det första jag gör varje morgon. Under den lilla promenaden från vårt sovrum tll köket boostar jag mig med mina tre viktiga mantran:

  • Jag UNNAR mig hälsa
  • Jag UNNAR mig att AVSTÅ från det som inte är bra för mig
  • Jag UNNAR mig en hälsosam normalvikt
Morgonens första tekopp är alltid dagens bästa. När jag började äta LCHF för i augusti 2014 tog det en stund för mig att vänja mig vid det om har kommit att bli mitt livselexir; KOKOSOLJA. I varje kopp te som jag dricker har jag en tesked kokosolja. Min absoluta favorit är kokosoljan med både smak och doft från Renée Voltaire. Det finns många olika kokosoljor på marknaden, men det viktigaste är att den är ekologisk och kallpressad (läs mer om kokosolja här). Kokosfettet i silvriga paket i butikernas kyldiskar har inte alls de gynnsamma hälsoeffekter som den ekologiska och kallpressade oljan har. 

Ofta, men inte alltid, väljer jag att först gå ut och gå på en promenad med min hund innan jag äter frukost. Just val av frukost är en fråga som många ställer. Vad finns det för alternativ till rostade smörgåsar och fruktyoghurt? Ofta är ägg och bacon det första många tänker på när det handlar om frukost och LCHF. Lyckligtvis är variationerna betydligt större än så. Om jag riktigt ska hårddra det är det till och med möjligt att äta smörgåsar och yoghurt. Det är fullt möjligt att baka ett LCHF-bröd som är gott att rosta och det är enkelt att blanda ihop en egen yoghurt med bär. Jag väljer rysk yoghurt med en fetthalt på 17 %. Inte nog med att den mättar, den är ljuvligt god med sin milda, gräddiga smak. Recepet på min jordgubbsyoghurt hittar du här

När jag började med LCHF var jag angelägen att bryta med mina gamla vanor och mönster. Jag ville inte transformera mina tidigare, mindre goda, vanor och inte bara rakt av klä dem i LCHF-kläder. 

Jag var fast besluten om att byta livsstil och var riktigt sugen på att testa på nya sätt att äta. Mozzarella Caprese (se bilden ovan) har i många år varit en av mina absoluta favoriter då det kommer till förrätter och det har kommit att bli en frukostfavorit under åren med LCHF. 

En annan frukostfavorit är en ljuv kombination av bacon, varma tomater och mozzarella (igen). 

En smidig och lättfixad frukost är ost- och skinkrullar med Bregott. Som en smörgås utan bröd, kan man säga. 

Jag är tacksam över att jag har kunnat njuta av feta mejeriprodukter under min viktminskningsfas. Vad gäller just mejeriprodukter tror jag att man behöver undersöka vad som fungerar för var och en. Vissa upplever att viktminskningen hämmas eller helt står still om de äter mejerier. En del triggas att äta sött. Jag har haft en bra viktminskningstakt på omkring ett kilo i veckan och ätit mejerier. Min bubblande smoothie är en mättande, lyxig frukost som går fint att förbereda kvällen före och förvara i kylskåpet. Fungerar även bra att ha med i en termos so ett ellanmål ute på vift. 

Ett överraskande, ja till och med provocerande, frukostval är pizza. När vi gör pizza hemma gör vi ofta två plåtar och skär pizzan i fina bitar. Gott att äta såväl varm som kall både till frukost, lunch och middag.

Fyllda pannkakor är en annan festlig frukostfavorit. Till en början kändes det riktigt konstigt att mumsa i sig pannkakor, tills jag insåg att grädde, ägg, smör ju är ett riktigt bra LCHF-val. 

Nu återstår bara för mig GOD MORGON och SMAKLIG MÅLTID!

Läs hela inlägget

Det gick över en natt som man ofta säger. Natten till den 3 augusti 2014 utspelade sig ett skilsmässodrama i mitt inre och jag insåg då att min kvot av socker var fylld för en livstid. Jag hade under våren och sommaren 2014 mognat och vågade blicka inåt. Jag vågade se det som var så smärtsamt uppenbart. Jag var/är en missbrukare. Min drog var, och är, socker. När jag hade förstått att jag inte kan äta "som alla andra" kände jag en sorg. En barnslig ilska. Varför ska det här drabba mig? Varför kan inte jag bara äta "vanligt"? Får jag aldrig mer äta en bulle? Aldrig mer beställa en spagetti Carbonara? Och hur ska jag kunna fira jul utan saffransbröd och marsipan? Jag kände mig ledsen, trotsig och arg. Jag kände att jag den där natten föll med ryggen före ner i en djup svart brunn. Jag var rädd. Skräckslagen. Ont i magen. Vad ska jag nu ta mig till? Om sockret inte längre finns tillgängligt för mig vid trötthet, stress, ledsamhet och sorg, vad ska jag då göra? Den prasslande pappåsen med lösgodis har funnits med mig sedan jag var 8 år. Vad var jag utan mitt livs dunderhonung?

Jag fortsatte att falla i brunnen. Till min stora förvåning saktades farten och jag landade på en mjuk bädd av sammetskuddar. Jag satte mig upp och det var inte mörkt i brunnen som jag hade föreställt mig. Det stod en skattkista bland de mjuka kuddarna och jag visste instinktivt att det var just min skattkista. Jag lyfte sakta på locket och jag såg någonting som skimrade på kistans sammetsröda botten. Det var en nyckel. 

Under våren hade jag F Ö R S T Å T T mitt sockerberoende. Under natten till den 3/8-14 A C C E P T E R A D E jag hur det låg till. Jag är en M I S S B R U K A R E. Jag missbrukar socker. Det som jag var så rädd för att inse visade sig vara mitt livs gåva till mig själv. När jag vågade känna och se rakt in i mitt inre fick jag syn på nyckeln. Nyckeln till förändring. Med nyckel följde modet och kraften att A G E R A. 

Söndagen den 3 augusti 2014 förändrade jag mitt liv. Jag gick upp, tog fram alla böcker jag hade om LCHF, skapade en veckomatsedel för en vecka framåt och åkte till vår lokala ICA-butik. 

Den 29 april har det gått 1000 dagar sedan denna natt. Resultatet? Jag hanterar mitt sockermissbruk. Varje dag väljer jag min egen hälsa.
Jag U N N A R mig en hälsosam normalvikt.
Jag U N N A R mig att avstå från det som inte är bra för mig.
Jag är 33 kilo lättare än för 1000 dagar sedan. Som allra mest har jag vägt 55 kilo mer än idag. 

Min väg på hälsans stig visade sig vara att förstå, acceptera och slutligen agera. Mitt agerande består i att varje dag, vid varje måltid välja att äta det som min kropp mår bra av. Bokstavskombinationen lyder LCHF. Lösningen på min livslånga viktproblematik visade sig kunna sammanfattas i en enda mening. Jag S L U T A D E äta det som gjorde mig överviktig. I mitt fall handlar det om S O C K E R och andra kolhydratrika produkter som omvandlas till socker i kroppen (för fakta kring detta finns utmärkt information på www.kostdoktorn.se)

Jag äter fett, blir mätt och är dessutom stabilt normalviktig sedan ett år tillbaka. 

Läs hela inlägget

Hur mycket har du vägt som mest?
Jag har vägt 55 kilo mer än idag. Jag slog mitt personliga viktrekord våren 2009. Då hade jag ett BMI som visade Fetma grad 3 och klädstorlek 52.

Har du tränat mycket?
NEJ, jag inte har tränat bort mina kilon. Viktminskningen har min radikala kostförändring (LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg) tagit hand om. Jag har enbart gått promenader under min viktminskning. Nu när jag är viktstabil njuter jag av dagliga promenaden i naturen tillsammans med min hund och går omkring 5 km dagligen. Jag ägnar mig i viss utsträckning åt rehabträning för mitt diskbråck men det är en mycket speciell träning för vissa specifika muskelgrupper. 

Har du genomgått någon plastikoperation?
JA! Under hösten 2015 genomgick jag en bröstoperation på Aleris Plastikkirurgi på Sabbatsberg i Stockholm. Under en och samma operation gjordes ett bröstlyft och en bröstförstoring med silikon. Det var platstikkirurg Janne Ohlsén med team som opererade mig. 

Har du silikonbröst?
JA, jag har silikonbröst.

Vad har du för implantat?
Jag har runda implantat, hög profil, 375 cc i varje bröst.

Betalade Landstinget din bröstoperation?
NEJ. Jag betalade 64 000 kronor för min operation. Priset på operationen beror på vad som behöver göras. Min operation räknades som ”vård” och inte som en rent kosmetisk operation och det gjorde att jag inte behövde betala moms. Priser och information om moms med mera finner du här

Betalade Aleris Plastikkirurgi din operation?
NEJ, jag har betalat min operation själv. Se ovan.

Hur betalade du din operation?
Jag betalade den kontant (med bankkort). 

Har du opererat magen?
NEJ, det har jag inte gjort. Jag överväger dock att genomgå en bukplastik eftersom huden under naveln är skadad och jag har ett litet överskott av hud ovanför naveln. Jag är dock oerhört tacksam över att jag inte har någon så kallad ”hängbuk”. Jag hade bokat in en operation i april 2016, men fick skjuta den på framtiden då jag fick ett diskbråck i nacken i januari 2016. I samband med det bedömdes en icke-akut operation som olämplig. Jag är nu intresserad av att genomgå en bukplastik under hösten 2017. 

Har du ”gäddhäng” på överarmarna?
Min hud på överarmarna är inte särskilt fast, men jag har inget jättelikt hudöverskott. Jag kan ha vilka kläder jag vill. Jag kan i nuläget inte svara på om en överarmsplastik kan komma att bli aktuell längre fram. 

Är du nöjd med din kropp?
JA. Jag är 42 år gammal, jag har haft den stora förmånen att föda och amma två barn. Jag har vägt 55 kilo mer än idag och givetvis syns det på vissa delar av kroppen. Jag är oerhört nöjd över min bröstplastik och är glad och tacksam över att jag kan ha vilka kläder jag vill i storlek 36. Jag strävar inte efter en ”tonad” kropp med synlig muskulatur. Jag tar gärna bort den skadade huden på min mage, men skulle det inte bli så är det ok ändå. 

Har du ”fixat” något i ditt ansikte?
JA. Jag började använda Botox för linjer mellan ögonen och i pannan i 35-årsåldern. Jag är så nljd med det! Förutom att det slätar ut befintliga linjer förebygger det även nya linjer. Jag fyller på med Botox ca 3-4 gånger per år. 

För ca ett år sedan fick jag en behandling med fillers (Restylane) i mina kindben. Jag upplevde att mina kinder hade ”dragits” nedåt efter den kraftiga viktminskningen och nu har kindbenen ”hittat tillbaka” igen. Jag gissar att jag behöver förnya behandlingen om ca ett halvår igen. Det är Madelaine Mossvik, injektionssköterska på Aleris Platsikkirurgi som behandlar mig med Botox och fillers. 

Varför är du så öppen med att du har opererat dig?
Jag vill bidra till att ta bort "skam" och "skuld" kring plastikoperationer. För mig finns det ingen motsättning mellan att vara en klok, begåvad och genuin person och att samtidigt vara mån om sitt yttre. Det är tråkigt att så många inte vågar berätta att de gör plastikkirurgiska ingrepp; det är ingen tillfällighet att klinikerna har som mest att göra inför de stora högtiderna. Då kan kvinor (ja, det är oftast kvinnor) säga att de ska på semester och behöver då inte berätta varför de är borta två veckor från jobbet. Många vågar helt enkelt inte berätta för vare sig kollegor, vänner och släkt att de väljer att genomgå ett plastikkirurgiskt ingrepp. 

Genom min öppenhet vill jag visa att det är möjligt att gå sin egen väg, lyssna på sig själv, stå upp för sig själv trots att vissa i omgivningen rynkar på näsan. Jag visar att man kan prata högt om det som ofta görs "diskret" och att det är jag som bestämmer över min egen kropp. Jag bestämmer över min kropp och jag gör medvetna val. 

Läs hela inlägget

Fredag eftermiddag. Jag packar min rosa väska inför en helg tillsammans med min man på en kryssning till Helsingfors. Två kvällar ombord på båten och en dag i land; så härligt! Jag och min man är otroligt förtjusta i den finska huvudstaden och har varit där flera gånger tidigare under våra 12 år tillsammans.

För några veckor sedan såg vi en tv-reklam från Silja Line som nu har en kampanj för kryssningar för par till Helsingfors. Jag och min man blev riktigt inspirerande och roligt nog blev jag dagarna efter kontaktad av Silja Line som föreslog ett samarbete. Rederiet önskade att jag skulle dokumentera vår resa utifrån vårt perspektiv både ombord på båten och iland i Helsingfors. Jag får erbjudanden om samarbeten flera gånger per vecka. De allra flesta tackar jag nej till, men samarbetet med Silja Line tackade jag med stor glädje ja till. Jag och min man gillar Silja Line, har åkt flera gånger med dem tidigare och vi älskar Helsingfors. 

Min man var ledig i fredags för att ta flyglektioner i Västerås då han håller på att ta PPL (flygcertifikat). Han kom hem, vi lyfte in väskorna i bilen och åkte iväg. När vi var på Arningeleden på väg in mot stan hör vi nyheterna på radion. Precis som alla andra tar vi i samma ögonblick fram våra telefoner och kontaktar våra barn. Alexandra är kvar i skolan och Sebastian är hemma. Min man får tag i sina vuxna barn som även de befinner sig utanför stan. Min mamma ringer. Jag ringer mina barns pappa och farfar. Vi resonerar om det är klokt att jag och min man åker till Helsingfors nu när terrorn har slagit till mot Stockholm. Efter resonerande fram och tillbaka beslutar vi oss att stiga ombord på Silja Serenade och inleda vår efterlängtade weekend på tu-man-hand.  Eftersom våra anhöriga befinner sig i säkerhet och barnen har stöd av sin pappa och sina farföräldrar känner vi att vi kan genomföra resan. Det kändes som om vi skulle låta terrorn vinna om vi vände hemåt. På ett sätt kände och känner vi mer än någonsin "livet i oss" som Madicken säger. Vi LEVER och vi är tacksamma för det livet ger. Det stärkte oss i att vi har fattat rätt beslut.

Vi åker upp till vårning 11 och stiger in i vår fina DeLuxe-hytt. En mysig hytt med dubbelsäng högt upp i fartyget med utsikt över havet. Jag byter om till en omlottklänning från Michael Kors, svarta pumps, halsband med stora pärlor och mina härliga hjärtformade örhängen. Min man är snygg som han är i mörka jeans, skjorta och blazer. Under tiden då jag bättrade på sminket stod tv:n på i hytten och vi tog del av nyhetsrapprteringen. 

Dags för middag! Vi hade bokat bord på den italienska restaurangen Tavolata och fick ett fint fönsterbord. Jag inledde med mina ständiga favorit mozzarella, min man valde tonfisk och till varmrätt åt vi båda oxfilé. Vi avrundar med te och cappuccino på restaurangen och tar en promenad längs fartygets gågata. Vi beger oss in på upptäcksfärd i taxfreebutikens parfymeriavdelning och jag nosar på dofter och testar läppglans. Jag som är en sann sminknörd bara älskar att befinna mig på ett flytande parfymeri. Vi köper med oss te som vi tar upp till hytten och vi tittar en stund på tv innan vi vaggas till ro av havets våg. 

Vi är båda morgonpigga och känner oss glada och utvilade när vi går till frukostbuffén. Jag blir överlycklig då jag utforskar buffén och upptäcker riktigt goda salamisorter, god mozzarella, korvar och knaprig bacon. Jag komponerar en LCHF-tallrik som gör mig behagligt mätt och redo för Helsingfors. 

Båten lägger till under tidig förmiddag. Det är nollgradigt och blåser lite och min rosa Busneljacka är riktigt snygg, men inte så varm, så vi tar en taxi till vår första anhalt; Karl Fazer Café på Glogatan i hjärtat av staden. Det är fullsatt då många Helsingforsbor i olika åldrar väljer att avnjuta sin lördagsfrukost på just detta anrika café. Vi lyckas få ett bord till slut och jag beställer min LCHF-favorit Earl Grey och en kopp med osötad vispad grädde. Naturligtvis kompletterar jag med en tesked kokosolja från Renée Voltaire; jag har precis som vanligt en liten burk i handväskan. Vi lägger upp planer för våra timmar i Helsingfors och beslutar oss för att lägga tonvikten på att i lugnt tempo utforska butiker i citykärnan och "bara vara". Vi har även bokat bord för lunch på vårt absoluta favorithotell Kämp, snett emot det café vi sitter på. Vi shoppar lite smått i gallerian i anslutning till hotellet innan lunchen på hotellets Brasseri.

Vi känner igen hovmästaren på Kämps Brasseri från vårt besök sommaren 2015. Jag väljer en charktallrik och min man är sugen på lax. Jag ser fantastiska färska bär i en av restaurangens tjusiga dessertvagnar i glas. Bären används för att dekorera tårtor, men den serviceinriktade och omtänksamma personalen ordnar naturligtvis en väl tilltagen portion av färska hallon, blåbär och jordgubbar till mig. 

Solen skiner, det blir varmare i luften och vi flanerar på Helsingfors gator en stund innan vi tar oss tillbaka till båten. 

Jag som verkligen uppskattar att klä upp mig tar tillfället i akt även under lördagkvällen. Jag glider in i min ljusblåa klänning från Daisy Grace vårkollektion. Jag väljer att ha finmaskiga nätstrumpor till och svarta pumps. Jag känner mig fin och vi tar hissen ner till fartygets gågata och går in på Bon Vivant där vi har bokat bord för middag. Bon Vivant är en restaurang med gastronomiska ambitioner och de presenterar den nordiska kokkonsten på ett innovativt vis. Jag inleder måltiden med rökt renfilé och min man som är förtjust i fisk väljer siklöja. Jag blir inspirerad av förrätternas snygga uppläggningarna på granitskivor och frågar min man om vi inte har några granitskivor som ligger och skräpar i garaget. Min man skrattar och svarar att det har vi tyvärr inte men han kan erbjuda både svarta takpannor och vita kakelplattor. Jag ber att fundera på saken... Min man premiäräter duva till huvudrätt och jag avnjuter lamm på två vis; rostat lamm och lammkorv. Delikat! 

Efter middagen går vi en tur i butikerna på gågatan. Jag förvånas av det stora utbudet av kläder och vi handlar kläder till både oss själva och till barnen. Jag får en längtan efter barnbarn (ja, jag vet att jag bara är 42 år) när jag ser de fina barnkläderna från Desigual. Jag vill handla bebiskläder NU! Då jag inte har några bebbar i min närhet inser jag att det inte är någon vidare bra idé och köper mig istället en riktigt fin munkjacka i collagematerial med lurvig insida från Gant. Den är vit med GANT-tryck i guld och guldfärgade detaljer i form av dragkedja med mera, så snygg! Vi är kvällströtta både min man och jag. Vi står i fören en stund och fascineras av havets krafter och filosoferar om livet. Därefter trippar vi upp mot vår fina hytt och kryper till kojs. 

Söndag morgon. När fartyget svänger kraftigt vet vi att vi har kommit till Oxdjupet. Då är det en timme kvar till dess att båten angör Stockholm. Precis innan jag slår mig ner vid frukostbordet ser jag min mammas hus på Norra Lagnö på Värmdö. Hon har fullt upp att vinka när familj, släkt och vänner passerar. När det är ljust viftar hon med en röd kudde och när det är mörkt signalerar hon med en ficklampa. En skojig tradition! Jag lägger en bädd av bacon på min tallrik. Bädden kröns av varvade mozzarella- och tomatskivor. Pepprig olivolja, salt och peppar gör tallriken fulländad. 

Vi ser Lidingö och Hjortagens gasklockor. Vi köper med oss några flaskor olivolja från den italienska restaurangen för att njuta av hemma och ge bort i present. Båten saktar in och lägger till vid kajen. Vi promenerar bort till bilen och åker hemåt. Innan vi svänger upp på infarten träffar vi Alexandra och Theodore som är ute på promenad med Douglas. Jag kokar upp en kanna tevatten och går och väcker Sebastian. Åter hemma i vardagen igen. VARDAG. Ett vackert ord. Jag är så tacksam över mitt och min familjs liv VAR DAG. Under helgen på tu man hand har jag och min man haft massor tid för varandra och för samtal och reflektion kring livet. Vi väljer oss själva och varandra. Varje dag. "Idag ska det bli en bra dag". Det har sällan varit så påtagligt som nu. 

Läs hela inlägget

Mina barn kallar det 40-årskris. Tankar kring hälsan och livets sårbarhet präglade mina tankar under året. I kombination med att jag för första gången vågade ta till mig informationen i böckerna "Sockerbomben i din hjärna" (den senaste reviderad upplagan heter "Sockerbomben 3.0"), "Kostrevolutionen" av Andreas Eenfeldt och "Den självläkande människan" av Sanna Ehdin såg jag för första gången mitt ätmönster för var det verkligen var; ett beroende. Jag förstod att jag var sockerberoende, en missbrukare. 

"Ska jag aldrig mer gå äta en kanelbulle?" "Aldrig mer rosa nappar och Singoallakakor?" 
"Varför kan jag inte äta som alla andra?"

SORG. Jag tillät mig att sörja en period. Ett kort period. Sorgen bytte snart skepnad och blev till någon annat. Det spirade någonting i mitt inre. Jag vill beskriva det som att jag hittade en nyckel till en inre skattkista av självkännedom. När jag gläntade på kistlocket såg jag en lösning på min livslånga viktproblematik. 

Jag förstod att om jag skulle få åtnjuta skattkistan innehåll så var det upp till mig. Det skulle krävas MOD. Mod att stå upp för mig själv och mitt sockermissbruk. Insikte att jag skulle få bukt på mitt missbruk om jag UNNA mig att avstå det som inte var bra för mig.

Från en dag till en annan lade jag om hela min kosthållning. Jag började äta fett och bli mätt. Det visade sig att kosten som beskrivs med bokstavskombinationen L C H F skulle vara min väg till en stabil normalvikt. Kött, ost, feta mejeriprodukter och smör. Helt tvärtemot min tidigare kosthållning under de många perioder under mitt liv då jag hade plågat mig i en strikt lågkalorikost kantad sockrad med sötningsmedel. 

Jag fattade ett beslut natten till den 3/8-14. Jag valde mig själv och min hälsa genom att äta LCHF utan sötningsmedel. Jag har gjort samma val om och om igen. Varje morgon när jag går in i köket fattar jag samma beslut: Idag ska jag äta det som är bra för mig och min kropp. Nu har det gått mer än 900 dagar. Jag är 33 kilo lättare än i augusti 2014 (minus 55 kilo sedan maxvikt). Jag äter gott varje måltid, varje dag. Jag blir mätt och jag vet vad jag ska göra när Sockermonstret knackar på. 

Det allra bästa är att jag för första gången i mitt liv är stabilt normalviktig. I april firar jag ett år sedan min kropp stannade i vikt. 

Läs hela inlägget

Jag hade bestämt mig. Jag bokade först en tid på Sophiahemmet. Jag skulle genomgå en gastric bypass-operation. Skulle jag inte få en remiss via min husläkarmottagning skulle jag bekosta operationen själv. 

Det jag kommer ihåg från mitt besök på Sophiahemmet var att jag träffade en dietist som berättade att jag efter en operation inte skulle kunna äta apelsinklyftor, spagetti och sparris. "Trådig" mat skulle alltså vara olämplig. Det är mitt bestående intryck. Jag kände dock förtroende för verksamheten som bedrevs på Sophiahemmet och tänkte att det kunde vara ett tänkbart alternativ.

Nästa anhalt var min husläkarmottagning. Jag var osäker på om jag skulle kvala in och kunna få en remiss till en operation som skulle vara finansierad av Stockholms Läns Landsting. Jag tror att jag nästan hoppades på att inte kvala in. På sätt och vis inbillade jag mig nog att jag ändå inte var så pass överviktig att landstinget skulle vara villig att operera mig inom ramen för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Jag kvalade in. Med råge. Jag hade ett BMI på över 40. Fetma grad 3. Dock var alla övriga värden utmärkta. Lågt blodtryck, "puls som en elitdrottsman" och hyfsad kondition. Alla resultat av de allmänna blodproverna var inom normalspannet, så även blodsockret. "Din kropp har klarat av övervikten bra" var omdömet. Än så länge, tänkte jag tyst för mig själv. Jag var 34 år gammal och kraftigt överviktig. Jag förstod att kroppen tog stryk för varje dag som gick.

Jag hade bantat sedan jag var 11 år gammal. Jag orkade inte längre. Jag ville bara bli smal. En gång för alla. Aldrig banta mer. Bara äta som "alla andra". Jag var förvissad om att en operation, ett rörmockeriarbete i magen, var rätt väg. 

Min önskan var att bli remitterad till Norrtälje sjukhus och så blev det. Remissen skickades iväg under tidig vår 2009 och i september samma år var det dags. Jag blev mycket väl mottagen och gillade direkt den sympatiske kirurgen. Operationen gick utmärkt. Jag mådde toppen och var pigg som en mört. Dagen efter operationen gick jag in i duschen, tvättade håret, sminkade mig och hoppades på att få åka hem. Jag behövde dock stanna ytterligare en natt och dagen därpå hämtades jag av min dåvarande särbo (numera make). Jag var glad och pigg och vi åkte direkt från sjukhuset och överraskade mina barn genom att jag kom och hämtade dem i skolan. Jag klarade mig med enbart Alvedon som smärtlindring. Ja, ni hör. En riktig solskenshistoria om en lyckad operation.

Jag gick snabbt ner 45 kilo. I maj 2010 stod jag i provrummet på Laura på Norrmalmstorg och provade min brudklänning. När jag stod där i behå och trosor berättade jag att jag precis hade gått ner 45 kilo i vikt häpnade sömmerskan. Hon kunde inte tro sina ögon. Av den forna kraftiga övervikten syntes inte många spår. Huden hade dragit ihop sig enastående fint. Till och med brösten hängde med.

En magsäcksoperation är just en operation i magen. För mig följde inte en beteendeförändring med på köpet. Jag trodde att jag kunde fortsätta att äta som tidigare, men i mindre mängd. Jag kräktes då jag åt pasta och vitt bröd, men annars klarade jag att äta det mesta men i mindre mängd. Ganska snart efter operationen upptäckte jag att jag kunde äta godis och även glass utan att må dåligt. Här finns mer att läsa om mitt raffinerade självbedrägeri. 

Sommaren 2014 närmade jag mig åter en tresiffrig vikt. Min vikt skenade uppåt och jag åt hellre godis än mat. Hur var det möjligt att gå upp så mycket i vikt efter en  gastric bypass? Det skulle ju vara fysiskt omöjligt! Jag kände mig så misslyckad. Jag skämdes inför mig själv, min familj, mina vänner och inför Stockholms Läns Landsting. Jag som hade blivit normalviktig efter operationen och inte ens då lyckades jag bevara en stabil normalvikt. Jag grät och skakade av förtvivlan inombords. Vad var det för fel på mig?

Mina barn kallar det för en 40-års kris. Jag vågade till slut titta inåt och se det som egentligen var så plågsamt tydligt. Natten til den 3 augusti 2014 var jag klarvaken. Jag hade förstått och accepterat mitt sockerberoende. Jag var en missbrukare. Det var dags att agera. På riktigt.

Läs hela inlägget
Sedan 11 års ålder har jag bantat. Jag var förbryllad och på riktigt förvånad över att jag vägde mer än mina klasskamrater. Jag var inte jättetjock, utan mer knubbig. Jag fick ofta höra att jag hade "kraftig benstomme", var "kraftigt byggd" och hade "låg ämnesomsättning". Jag har under många, många år varit helt övertygad om att normalvikt inte var menat och möjligt för mig. Jag var knubbig och kurvig och så skulle det förbli. Trots detta har jag alltid haft en avläsen dröm om att bli stabilt normalviktig. 

Jag åt inte enorma mängder mat. Jag har inte ägnat mig åt bottenlös hetsätning och inte heller kräkts efter måltider. När jag jämförde mina portioner med andras åt jag ganska "normalt" men trots det vägde jag mer. Så konstigt! Det jag inte tänkte på var allt det som jag åt mellan målen. Kakorna, bullarna och godis, främst lösgodis. Limpsmörgåsarna, tunnbrödet och de rostade mackorna. Chips, ostbågar och läsk. På något konstigt sätt insåg jag inte att det jag åt utöver frukost, lunch och middag faktiskt lagrades i min kropp. 

Mitt ätbeteende har sedan tonåren präglats av två ytterligheter. Strikt kalorikontroll kontra frosseri. Jag har varit inskriven på Viktväktarna i många, många omgångar. Jag började min karriär som Viktväktare under gymnasiet och jag har alltid lyckats att gå ner i vikt. Jag tyckte om alla små häften och böcker och fyllde noga in allt jag åt. Under mina Viktväktarperioder "unnade" jag mig att äta sådant som var "gratis" i Viktväktarnas system. Jag drack minst 1,5 liter lightläsk varje dag. Allra helst Sprite Light som det hette då. Jag åt ett antal paket sockerfria tuggumin och flera askar sockerfria Läkerol. Vid varje Viktväktarträff bunkrade jag upp med det godis som såldes på träffarna. Härligt, laxerande godis med ytterst få kalorier. Det fanns även smaskiga bars med kolasmak och liknande som var "billiga" i pointssammanhang. Vilken lycka! Jag ägnade mig åt strikt kalorikontroll men kunde fortsätta att sockerknarka på kostgjord väg! Ljuvligt! Att magen kraschade av allt sötningsmedel kunde jag leva med, jag fick ju njuta av de söta smakerna som värmde mitt inre. Det var huvudsaken. 

Efter några av Viktväktare blev frukt "gratis". Wow! Så mycket frukt som jag åt dessa perioder har jag nog aldrig ätit. Så gott och ja, den gamla 80-tals sanningen "Frukt är godis" stämde verkligen in på mig. Jag knarkade sötningsmedel och frukt. Att jag var sockerberoende och missbrukade hade jag vid denna tidpunkt inte en aning om. 

Som jag nämnde innan gick jag alltid ner i vikt när jag Viktväktade. Jag samlade på mig stjärnor vid invägningarna och var så stolt! Jag gick dock upp all tappad vikt med råge igen när jag inte stod ut längre. För just mig var det inte hållbart att bokföra allt jag åt. Det som var allra jobbigast var att ständigt vara hungrig. 

Jag ägnade mig åt att Viktväkta på detta sätt mellan åren 1990 och 2004. 
Efter att min son Sebastian föddes 2003 skrev jag återigen in mig på Viktväktarna. Jag ammade samtidigt och jag rasade i vikt. Jag gick ner 45 kilo på mindre än ett års tid och när jag nådde målvikt vägde jag på kilot exakt lika mycket som jag gör idag. Vad gjorde jag då?Jo, jag återgick till mitt gamla ätande igen. Efter ett år av strikt kalorikontroll stod jag inte längre ut med strikt kalorikontroll. 

Det tog mig 5 år att gå upp 55 kilo i vikt. 2009 nådde jag min rekordvikt. BMI fetma grad 3. Klädstorlek 52. Bilen gungade till när jag satte mig i den. Det var dags att agera. Igen. 

Läs hela inlägget

Senaste inläggen

Kommentarer

Arkiv

Länkar

-