Sockermonstret höll min hand och viskade att allt kommer att bli bra

För mig har viktminskning ofta inneburit ständig hunger och att äta ganska äckliga saker. Jag har hällt i mig pulvermixer som har luktat apa, jag har hållit för näsan då jag har försökt svälja och ägnat mig av olika typer av galna idéer för att gå ner i vikt. Jag har ätit mediciner som har gjort att fettet har runnit rakt igenom kroppen.  Jag har genomgått en gastric bypass och stympat ett friskt organ. Ingenting av allt jag testade höll mig stabilt normalviktig. Det var dags att tänka om. 

Då jag under våren 2014 läste "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström insåg jag att jag var sockerberoende. En praktiserande sockermissbrukare. Plötsligt gick det upp för mig att det inte främst var mat som gjorde mig tjock. Drickyoghurt, kanelbullar och Singoallakakor. Tunnbröd, glass och framförallt lösgodis. Mängder av lösgodis. Läsk och dillchips. Semlor och prinsessbakelser. Oboy och Skogaholmslimpa. Visst föredrog jag kolhydratsrik mat som pasta, pizza och pannkakor, men det jag åt till frukost, lunch och middag var inte huvudorsaken till min viktproblematik. Min övervikt byggdes främst av det jag åt mellan måltiderna.

Natten till den 3 augusti 2014 lämnade jag min ständiga följeslagare Sockermonstret. Sockermonstret som hade hållit min hand. Sockermonstret som vaggat mig till ro och viskat att allt kommer att bli bra. Sockermonstret som gång efter gång hade hjälpt mig att orka lite, lite till. Priset för Sokermonstrets tröst var dock högt. Skyhögt. Priset för att åtnjuta Sockermonstrets beskydd var en i det närmaste livslång viktkamp, ett ohälsosamt ätmönster och en känsla av att ständigt misslyckas att stå emot. 

Den natten stängde jag en dörr och öppnade en annan. Jag gjorde plats för mig själv och min resa mot ett hälsosammare jag. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-