Plötsigt står sockermonstret i farstun och säger "Hej nu är jag här igen"

Mandelieu, Frankrike juli 2016. Jag, min man och min 13-årige son Sebastian är vid poolen. Det är 32 grader varmt och strålande sol. Alexandra yogar på en av gräsmattorna vid kanalen. 

I sin hand håller Sebastian en Magnum-glass. Jag har vid detta tillfälle ätit LCHF utan avsteg och utan sötningsmedel i 23 månader. Plötsligt händer något mycket märkligt. Jag blir så sugen på Sebastians glass så jag nästan sliter den ur handen på honom. Jag förstår inte riktigt vad som händer och känner mig skräckslagen. Jag kan inte förstå att jag där och då höll på att äventyra min sockernykterhet. Jag fick bråttom, riktigt bråttom. Jag samlade ihop mina saker och sa till min man och min son att jag måste gå. Jag sa med gråten i halsen att jag är nära ett sockeråterfall och att jag måste gå tillbaka till lägenheten på en gång. Niklas och Sebastian tittar förundrat på mig när jag sätter på mig mina flip-flops och lämnar poolområdet. 

Jag känner mig både ledsen och överraskad. Tårarna rinner ner för kinderna, jag är tacksam över att jag har stora pilotsolglassögon, och jag vill bara att känslan ska försvinna. Jag håller nyckeln till lägenheten hårt i handen och skyndar mig så gott det går (stark smärta med med i nacken på grund av diskbråck). Jag skakar när jag låser upp dörren och jag går direkt til kylskåpet. Hjärtat bultar hårt. Jag tar fram en bit mozzarella, skivar ljuvliga tomater och häller över pepprig olivolja. Jag börjar lugna ner mig. Jag "tog mig inte ett återfall". Jag går ut med tallriken (just denna måltid förevigade jag och ni ser på bilden längst ner i inlägget) och sätter mig på balkongen i skuggan. Jag äter, blir mätt och suget försvinner. 

Mina tårar berodde inte egentligen på att jag ville ha glass. Tårarna var ett uttryck för sorgen att missbruket gjorde sig påmint. Jag blev överrumplad. Jag trodde att jag inte skulle uppleva ett sådant starkt sockersug någonsin mer. 

Idag är jag tacksam för upplevelsen. Jag lärde mig att jag är och förblir en missbrukare. Jag är beroende av socker och jag behöver leva mitt liv på ett sådant sätt att jag kan hantera mitt beroende. 

För att hantera mitt beroende krävs att jag är ärlig och uppriktig mot mig själv. Det krävs att jag planerar mina dagar, för att bibehålla min sockernykterhet behöver jag äta fett och bli mätt. 

Ingen annan i min familj är sockerberoende. Jag är så tacksam över det. Min man har valt att äta fet lågkolhydratkost men kan utan problem ibland gör medvetna och planerade avsteg från kosten. Min dotter Aexandra äter vegetarisk, fet lågkolhydratskost. Min son Sebastian äter den mat som servers men kompletterar ibland med kolhydrater som potatis och bröd. Om han vill ha läsk på helgen dricker han det. Han kan även äta godis, men han har inte mitt sjuka ätbeteende utan har förågan att äta "lagom" mycket av godsaker. 

Igår var jag på min favoritaffär ICA Stop och handlade. Precis som i alla matvarubutiker just nu stod flera pallar med geléhjärtan uppställda. Min son har önskat sig ett hjärta med gelégodis till Alla hjärtans-dag. Jag ser inga problem med att han äter godis ibland eftersom han inte vräker i sig på det sjuka sätt som jag har gjort. MEN just geléhjärtan är så laddat för mig. Jag kan ha godis, glass och frukt hemma med tre produkter undviker jag att ha hemma in i det längsta. Det är rosa svampar, geléhjärtan och dillchips från Estrella. De är mina främsta favoriter alla kategorier så jag VÅGAR inte ha dem hemma. Jag utsätter mig inte för det, inte ens nu när jag har ätit LCHF utan sötningsmedel och utan avsteg i över 2,5 år. 

Sebastian kommer att få äta sina geléhjärtan på tisdag. Det är känns helt ok. Min man köper dem till honom samma dag, så gör vi även med påskäggen. 

Jag är säkert motsägelsefull nu. Jag är medveten om det. Allt är inte logiskt. Men jag har hittat ett sätt som fungerar för mig. 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-