Klacken vek sig under min fot. Mina nya skor bar inte min tunga kropp.

Försommar 2009. Jag var ute på shoppingtur för att hitta två klänningar till sommarens festligheter. Vid denna tidpunkt slog jag mitt personliga viktrekord och vägde 55 kilo mer än vad jag gör idag. Alla mina kläder var för små och jag var stamkund på Lindex "plussize"-avdelning då jag skenade uppåt i vikt under vinter 2008 och våren 2009. 

Nu var det dags att köpa två fina sommarklänningar. Jag visste att det var storlek 52 som gällde. Utbudet i denna storlek var klart begränsat i butikerna. Jag hittade två klänningar som var helt ok men kanske inte kvalade in i kategori "drömklänningar". Jag beslutade mig för att piffa upp mina två outfits med snygga accessoarer. Jag köpte eleganta benvita pumps med gulddetaljer, en vit lite "bucklig" sjal, ett nytt armband och sedan kompletterade jag med en Louis Vuitton-väska som jag hade sedan tidigare. Perfekt!

Det var dags för avslutningsmiddag med jobbet. Jag arbetade som rektor för en grundskola och hade bokat bord för alla medarbetare på en restaurang precis vid havet. Jag såg fram emot kvällen och var glad när jag stod hemma i badrummet för att sminka mig och fixa håret. Jag klädde på mig och var tacksam över att det var så varmt att jag slapp strumpbyxor. Det var svårt att hitta bra strumpbyxor i storlek 52. Jag tog fram mina nya, italienska pumps ur kartongen och gled in i dem för första gången. Jag kände mig fin och lite lyxig. Jag låste ytterdörren och gick mot min bil för att köra iväg till restaurangen. Jag hann inte många meter, jag kommer ihåg att jag stod vid mitt hus soptunna då det hände. Den ena klacken vek sig under skon. Jag böjde mig ner och stod sedan förvånad med klacken i handen. Jag blev så ledsen och kämpade hårt för att inte storgråta. Jag vände tillbaka och gick och hämtade ett par guldfärgade ballerinaskor och hastade iväg till bilen. Jag skulle om 30 minuter välkomna drygt 60 medarbetare till vår sommaravslutning så det fanns inte tid att hantera den sorg och skam som bubblade upp i mitt inre. Jag satte mig i bilen och den gungade till. Hur hade jag kunnat bli så tung? Varför hade jag låtit det ske? Jag torkade bort de tårar som trillat ner på mina kinder och körde iväg. 

Imorgon, onsdag, kommer inlägget att heta "Recept för övervikt". Jag berättar då om min resa fram till fetma grad 3 enligt BMI.  
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-