Jag satte mig i bilen och körde iväg. Jag återvände aldrig.

Mina barn kallar det för en 40-års kris. INSIKTEN som kom att drabba mig med full kraft den där natten till den 3/8-14 var en följd av en lång process. Jag skämdes över att vara den där personen som ständigt gick upp och ner i vikt. Jag ville inte vara den ständigt jojobantande kvinnan längre. Jag kände en stor skam över att ha misslyckats med det omöjliga; att gå upp i vikt igen efter att ha genomgått en magsäcksoperation. (Nu vet jag att det inte är helt ovanligt, men den kunskapen hade jag inte då) Varför fungerade inte den mest ”idiotsäkra” lösningen för mig? 

Under livet har jag intalat mig en massa kreativa saker för att förklara och försvara min viktproblematik främst för mig själv men även inför min omgivning. Kraftig benstomme, låg ämnesomsättning, kraftigt byggd, dålig kåraktör och en massa annat strunt som inte visade sig stämma. Jag var själv förundrad över att jag ständigt gick upp och ner i vikt. Sedan 11-års ålder har mitt ätande präglats av två ytterligheter; strikt kalorikontroll och frosseri av kolhydrater. Perioder då jag har varit ”duktig” och räknat kalorier, eller points. Jag har gått ner i vikt varje gång. Dieterna har fungerat utmärkt till dess att jag inte har stått ut längre. Då har jag ”unnat” mig att hänge mig till dagligt intag av stora mängder lösgodis och ätit tunnbröd, bananer, drickyoghurt och pasta. Nu i efterhand ser jag att det är just detta mönster och ätbeteende som gjorde mig så stor. När jag var som allra tyngst vägde jag 55 kilo mer än idag, hade storlek 52 i kläder och ett BMI som indikerade på fetma grad 3.

Under tidig vår 2014 funderar jag mycket över mitt liv. Jag får en allt starkare känsla av att jag vill förändra. Jag tar återigen fram boken ”Sockerbomben i din hjärna” av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Boken som jag redan 2007 avfärdade som ”strunt” läste jag nu noga och med nya ögon. Jag tog kontakt med Bitten Jonsson och köpte en webbaserad kurs som handlade om sockerberoende. Jag började förstå att det handlade om mig. Det verkade alltså som att jag var sockerberoende, en missbrukare. Skulle jag aldrig få äta en kanelbulle någon gång mer? Skulle jag inte köpa lösgodis på vägen hem från jobbet längre? Jag läste vidare i ”Sockerbomben” och började även läsa Sanna Ehdins moderna klassiker ”Den självläkande människan” och fick insikter om hur starkt sambandet är mellan vår hälsa och det vi stoppar i oss. Jag läste Andreas Eenfeldts bok ”Matrevolutionen” som vände upp och ner på alla ”sanningar” kring den kost jag hade fått lära mig vara den ”rätta”. Jag började FÖRSTÅ på  riktigt. Det var nog så att jag var sockerberoende. Sorgen över att behöva lämna min gamla sockerstinna kost började övergå i något annat. Om det nu var så att jag var sockerberoende fanns det ju en lösning! 

INSIKTEN som drabbade mig med full kraft natten den 3/8-14 kan också beskrivas med ett annat ord. Jag valde under natten att ACCEPTERA mitt sockermissbruk. Det gjorde ont, det var smärtsamt. Jag vågade känna sorgen över att det var som det var och när jag till slut vågade känna och acceptera uppenbarades det något nytt. Känslan av sorg byttes ut mot en i det närmaste euforisk känsla. JAG KAN FÖRÄNDRA MITT LIV! Nu förstod jag vad min livslånga viktproblem berodde på; jag hade missbrukat sedan barnsben. Jag FÖRSTOD, ACCEPTERADE och kände en stor tillförsikt till mig själv. Tiden var mogen. Det var dags att AGERA. Jag gick upp tidigt söndagen den 3/8-14 och gjorde i ordning en kopp te. Jag tog fram de böcker jag sedan tidigare hade om LCHF. Jag satte mig vid köksbordet och gjorde en veckomeny. Jag gick ut till bilen med en inköpslista i handen. Jag satte mig i bilen och körde iväg till ICA. Jag körde iväg mot mitt nya, sockerfria liv. Jag återvände aldrig till det gamla. Imorgon berättar jag hur jag praktiskt gick till väga och om den första tiden utan socker. Välkommen att följa med! 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-